Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.
Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.
Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.
Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!
Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.
Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"
Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla.
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.
Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde.
Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar