Min båt är så liten

Det fanns i min barndom en sång som sjöngs i söndagsskolan och vars första strof löd: "Min båt är så liten och havet så stort". I de fortsatta raderna försäkrades jag att man trots detta förhållande kunde känna sig trygg, ty när Jesus själv styr båten "då går det så bra på resan till himmelens land". Jag har för mig att den sjöngs som en så kallad teckensång, det vill säga med gester som med kupade händer visade den lilla båtens litenhet och med vitt utsträckta armar det stora havets överväldigande storlek.

Den första strofens enkla sanning har var och en upplevt som befunnit sig ute på havet med öppna horisonter runtom. Även en relativt stor båt kan där kännas mycket liten. Några av oss har vid sådana tillfällen kanske inte endast erfarit en viss bävan utan även snuddat vid det  som Freud i en brevväxling med den franske författaren Romain Rolland talade om som "den oceaniska känslan", en känsla inte främst av litenhet utan av mystisk enhet med alltet, av jaggränsernas utplåning och uppgåendet i något större och övergripande, kort sagt en känsla som brukar hänföras till den andliga sfären och som Freud själv bekände sitt främlingsskap inför. Han var som bekant ateist och såg dessa oceaniska upplevelser som en form av kontakt med infantila tillstånd före jagets stabila avgränsning. Och behovet av Gud fader och Sonen i all den otrygghet som det så småningom avgränsade och utsatta jaget upplever, betraktade han som projektioner av likaledes barnsliga behov av tillitsfullt föräldraskap.

Själv kan jag inte vittna om några oceaniska upplevelser av specifik och avgörande art, men anar ändå vad dessa tillstånd handlar om, eftersom de har med både existentiell svindel inför tillvarons gåtor och möjligen också med kreativitetens källor att göra. Det är betecknande att det som i modern psykologi med ett par sinsemellan lite olikartade begrepp kallas för "flow" respektive "mindfulness" har med en mer medveten koncentration och måliriktad aktivitet att göra. Som redan omvandlade till hälsofrämjande tekniska hjälpmedel kommer de ännu mindre åt det oåtkomliga än det som det freudianska begreppet försöker förstå. Gemensamt för dem alla är dock att jagfokuseringen elimineras och upplevelsen av passerande tid försvagas eller försvinner så att nuet tar överhanden.

I Palazzo Grassi i Venedig visades 1991 en utställning kallad Icelti som jag sent kommer att glömma. Det var under Pontus Hulténs tid där, och han hade lyckats samla ett stort antal mycket vackra gamla keltiska föremål. Placerade i belysta glasmontrar i mörka rum framstod de som oändligt praktfulla. Särskilt en monter högg omedelbart tag i mig som ett rent underverk av skönhet. Där låg ett föremål i rent guld, en valnötsformad båt med hög mast och plats för nio roddare och en styrman. Guldet, litenheten (ungefär en karamellskåls storlek), bräckligheten och den i all enkelhet närmast förstummande skönheten gjorde att jag endast motvilligt lämnade rummet. Jag minns inte exakt mina omedelbara tankar, men nog tänkte jag då och har många gånger sedan dess tänkt på det stora havet, roddarnas sång, båtens litenhet och människans litenhet. Men även på människans storhet, inte minst i de kreativa ögonblicken.

Jag fick med mig en liten affisch från utställningen där båten är fotograferad på ett ännu bättre sätt än på bilden ovan. På nätet ser jag att Broighter ship, som föremålet benämns, finns på Irlands Nationalmuseum i Dublin. Alltsedan det där museibesöket i Venedig har den gyllene båten hängt på någon av mina rumsväggar, alltsedan dess inspirerat mig till reflektioner liknande dem här och nu.

Brittens War Requiem

Storbritannien har bidragit till den moderna musikhistorien med flera goda tonsättare, men likväl nästan ingen som fått status av riktigt stor. Jag ska inte räkna upp namn, bara nämna att jag själv är enig med de flesta om att Benjamin Britten (1913-1976) framstår som den främste från 1900-talet, och att jag dessutom på senare år funnit en favorit i William Walton (1902-1983). Från renässansen finns naturligtvis riktigt stora engelska tonsättarnamn, men därefter är det förunderligt glest med profiler fram till slutet av 1800-talet. Georg Friedrich Händel från barockeran är det lysande undantaget. Även om Händel ursprungligen var tysk var han ändå genom huvuddelen av sitt liv och sin verksamhet naturaliserad engelsman.

Min första stora upplevelse av Brittens musik var ett par verk för solosång och stråkorkester: "Les Illuminations" (till texter av Rimbaud), op. 18, och framför allt "Serenade for tenor, horn and string orchestra" (till texter av Tennyson, Keats, Blake m fl), op. 31. Cellosviterna och "A ceremony of carols" hör också till mina tidiga bekantskaper, och bland operorna lite senare "The Death in Venice". Britten var all round i sitt komponerande; praktiskt taget alla genrer är representerade i hans opuslista, där ett stort sångligt inslag med verk för för solister och för kör eller båda i kombination ingår.

En nyutgåva av hans "War Requiem", op. 66, femtio år efter premiären, har gett mig chansen att närmare bekanta mig med detta hans kanske mest berömda verk. Jämte några av hans många operor är det nog War Requiem som kommer att leva längst. Denna dödsmässa komponerades, om än ej för liturgiskt bruk, för katedralen i Coventry, till själva invigningen av det nybygge som restes intill ruinen av den medeltida katedral som tyskarna bombade sönder och samman under andra världskriget.

Britten fick en beställning med frihet att antingen skapa ett sakralt verk eller ett oratorium av mer sekulär art. Han valde ett mellanting, där mässans latinska texter interfolieras av tonsatta dikter av poeten Wilfred Owen, en poet som gått till den brittiska litteraturhistorien som just krigspoet och som själv stupade i första världskriget en vecka innan vapenvilan, endast 25 år gammal. Britten var övertygad pacifist och Owens oförtäckta beskrivning av krigets vanvett passade honom väl. Dikterna tonsattes som solosånger för tenor, baryton och sopran och fungerar stundtals som ironiska kommentarer till de traditionella mässtexterna, inklusive dödsmässans inslag om vredens dag, den yttersta domen och bönerna om nåd och frid.

War Requiem blev en stor framgång och ett av efterkrigstidens mest populära klassiska verk i Storbritannien. Det är lätt att förstå eftersom modernismen i tonspråket är modererat och klassiskt anstruket. Körpartierna kan ibland påminna om Carl Orffs "Carmina Burana" och solosångerna är melodiska och uttrycksfulla. Stravinskij lär ha avfärdat verket som sentimentalt, men det behöver man givetvis inte bry sig om.

Den här liveinspelningen med London Symphony Orchestra under ledning av Gianandrea Noseda är på allt sätt förnämlig. Jag har inga jämförelser att göra, vill bara säga att det inte bara är kören och orkestern som övertygar. Så gör även solisterna, som förutom två av Storbrittaniens främsta manliga sångare även presenterar en amerikansk sopran, Sabina Cvilak, som imponerar stort i sina dramatiska uppgifter.

I dessa dagar av rapporter om grymmaste människoslakt i Syrien kan ett verk som detta stämma till eftertanke kring både historia och samtid. Man behöver inte bli pacifist för att ta till sig sorgen och vreden i pacifistens Brittens sång till soldaten Owens diktrader i en av den senares mest kända dikter:

What passing-bells for those who die as cattle?
Only the monstruous anger of the guns.
Only the stuttering rifles´ rapid rattle
Can patter out their hasty orisons.
No mockeries for them from prayers or bells,
Nor any voice of mourning save the choirs,
The shrill, demented choirs of wailing shells;
And bugles calling them from sad shires.

Liten ordlista: passing-bells = själaringning; orison = bön (åld.); bugle = jakthorn; shire = grevskap

Ett smakprov från en klassisk inspelning med tonsättaren själv finns på Youtube här.

Medaljens och den förbannade bakgrundsmusikens pris

Jag såg igår en intressant dokumentär i STV om elitidrottens pris. Folke Rydén stod för ett gott journalistiskt arbete, en berättelse om de fysiska och psykiska kostnader som en karriär på elitnivå inneburit och fortfarande innebär för några av våra mest kända friidrottstjärnor, bland dem Carolina Klüft, Susanna Kallur och Christian Olsson. De kom själva till tals tillsammans med tränare, forskare och idrottsläkare.

Det var för oss vanliga dödliga en smått ofattbar verklighet som skildrades, med "arbetsskador" som i vilken annan verksamhet som helst skulle föranleda skandalrubriker. Skillnaden här består i att "arbetarna" själva frivilligt underkastar sig och finner njutning i den smärtsamma träningen, lycka i att spränga personliga gränser och slutligen vittnar om att det hela trots allt "var värt det". De belöningar som framgångsrik sportutövning kan erbjuda verkar vara långt viktigare än den personliga hälsan och utsikterna till ett framtida liv utan bestående men.

Ja, detta var en utmärkt dokumentärfilm, påpassligt visad till invigningen av sommarolympiaden i London. Den inte bara bekräftade de allt tätare rapporterna i media om kända idrottares skadeproblem utan överraskade med att visa att det är sju resor värre än man kunde ana. När talangerna redan i tidiga tonår tränar sönder sina kroppar i de målmedvetna försöken att spränga gränserna undrar man var det ska sluta.

Men nu var det egentligen en helt annan sak jag ville kommentera här - en formsak, en petitess i sammanhanget, men som varje gång gör mig lika förbannad där jag sitter i min fåtölj och tittar och lyssnar.

Det är inte första gången jag får lust klappa till vilka de nu är som hjärntvättat filmmakare och tevejournalister till att lägga på en massa larmande musikbakgrunder till dokumentärerna. Antagligen är de menade att dramaturgiskt förstärka upplevelsen, men jag är säker på att det inte bara är i mina öron som de utgör ett fördärv. Dessa billiga ljudpålägg visar endast producenternas misstro mot den egna journalistikens bärkraft och angelägenhetsgrad. De infantiliserar mig som tittare, som antas behöva lite falsk thrillerstämning för att sitta kvar vid apparaten. Det är samma idioti som numera också gör att man inte kan få se en repris av en sportprestation utan att den ska ackompanjeras av musik.

Inte nog med att det är larviga ljudschabloner som tutas i det oändliga. Dessa bidrag till den akustiska nedskräpningen hotar också att dränka delar av intervjuerna. Det är inte bara personer som Stefan Holm med dennes talrytmstörningar, eller personer som talar dialekter, som blir onödigt svåravlyssnade. Även vanligt tal som alltid varierar i volymstyrka blir mindre tillgängligt, inte minst för äldre med minskande diskriminativ förmåga.

Frågan till Folke Rydén kvarstår: Vem tvingade dig att fördärva ett gott journalistiskt arbete, en intressant tevedokumentär, med eländig bakgrundsmusik?

Fem haikuer till sommarvistet

Flugsurr mot rutan,

drömmen skingrad av ljuset

Sängen snart bäddad

En tallrik filmjölk

Dörren öppen för vädring

Skogsrandens mörker

 

Regnvåt farstutrapp

Segelflyg över fälten

Snigeln i gräset

Lågt över marken

en fjärils dansande flykt

Molnen drar undan

Knastrande grusgång

Vinden går i gardinen

Virvlande aning

Foto: EJ.

Veteåkern

De flesta av oss älskar sommardagar vid ett vatten. Hav, sjö, flod eller å. Eller varför inte en porlande bäck. Ja, somliga gräver en grop på tomten för att åstadkomma en liten damm för näckrosor, grodor och kanske någon nyttig karpfisk. Swimmingpoolen hör däremot inte hit; det vattnet är för ensidigt funktionellt. Det vatten jag syftar på är vatten att bara finnas vid, att söka ro vid, att vandra längs stränderna vid. Vatten att ro över mot fiskeställen eller att färdas över mot öppna horisonter. Och är det badbart så är det naturen själv som bjudit in.

Allt detta är närmast självklart. I frånvaron av blånande fjärdar eller stilla insjövatten får man hålla till godo med slättlandets böljande åkertegar. Men både stadsbon och den som bott vid en landsväg i hela sitt liv kanske förbiser hur vackra dessa åkrar är, hur stämningsskapande öppna landskap mot en mörknande skogsrand kan vara. I juli står vetet skördemoget och fler borde uppmärksamma skönhetsvärdet, särskilt en sommarkväll när ljuset trollar med ögat och metaforer om vatten automatiskt inställer sig.

Andrej Tarkovskij, den store ryske filmregissören, verkar ha varit besatt av vattnet och dess hypnotiska verkan. Inte för inte filmade han med liknande effekter långa sekvenser med vindens rörelser i sädesfält. Det kan tyckas märkligt, men just dessa scener av böljande sädesfält, och jag är osäker på till vilken eller vilka av hans filmer jag ska hänvisa, tillhör dem som jag minns tydligast så här många år efter det att jag såg dem.

Foto: EJ.

"When I am laid in earth"

Uppsala Gamla Kyrkogård är en stor och vacker plats, belägen mitt i stan och i nära anslutning till andra rofyllda grönområden. Jag besöker den ofta, har en grav att sköta och passerar den också i sällskap med hunden på väg till Engelska parken eller Botaniska trädgården.

Att läsa gravstenar utgör en väsentlig del av lockelsen med kyrkogårdar. Fantasin sätts i rörelse och den stora variationen ger anledning till hur många besök som helst. Här finns gamla lavbetäckta, knappt avläsbara stenar och nya, skinande blanka med guldet som eldskrift mot den svarta stenen. Här finns veritabla monument med porträtt i stenrelief, och andra med små statyer av änglar eller vaktande muser. Och här finns förstås också enkla stenar med endast namn och årtal för födelse och död.

Namnet ristat i sten, oftast givet tillsammans med livstidsmåttet, möjliggör mötet med åtminstone illusionen av något påtagligt efter den som dött och jordbegravts. En minneslund, som den i den moderna delen, understryker däremot frånvaron i både tid och rum, visar att vem som lämnat oss bara kan bevaras i minnet av dem som ännu har ett minne att bevara något i.

Många stenar visar att den namngivna gravplatsen riktar sig till ett kollektivt minne, nämligen genom att även titel eller verksamhetsområde anges, och i vissa fall även en kortfattad text som säger något om den avlidnes livsåskådning. På så vis blir kyrkogården en kulturhistorisk plats, en plats där fåfängan tillsammans med hoppet om uppskjuten glömska, eller hoppet om evigt liv bortom den grav som de efterlevande vårdar och blomstersmyckar, lever och frodas.

Ta detta med yrkesbeteckningar från förr som inte längre används. Jag har roat mig med att anteckna några av dem bara för att de väcker så många tankar. Det är inte alltid de akademiska och högt ärebetygade personerna man helst stannar till inför - häradshöfdingen, professorn i det eller det, hovpredikanten, chefredaktören eller bankdirektören. En del av dem har dubbel bestämning: juris professorn och utrikesministern, majoren och riddaren, akademiräntmästaren och friherren. Nej, här finns andra som också till eftervärlden ville meddela att man var småskollärare, sömmerska, fabrikör, fanjunkare, maskinist eller helt enkelt gårdsägare eller fru. Och så de noga markerade distinktionerna i verksamheter som inte längre finns eller som döpts om med andra beteckningar: förste banmästare, vagnmästare, vågmästare (och jag tänker genast på Joseph Roths fina roman "Den falska vikten"!), stationsinspektor, manufakturhandlande, jernkramhandlande, sanatorieläkare, boktryckare, köpman, kronofogde, postkontrollör. Lite lustigt är att på en gravsten läsa den noggrannhet som betonar att verksamheten är förbi: f.d. hemmansägaren, f.d. landshövdingen.

För genusstudenten finns också en del att bita i. Kyrkovärden och dess maka. Docenten och hans hustru. Prostinnan. Eller det enkla fru, men aldrig herr. På en sten läser jag sjuksköterskorna följt av namnen på två systrar. På en annan, äldre: 3ne systrars graf, varunder en hänvisning till Mattei Ev. Kap.5.v.6 är ingraverad (som i den gamla översättningen lyder: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade").

I den nyare delen kyrkogården kan man notera att detta med titlar och yrken alltmer försvinner. Vi kommer knappast att i framtiden kunna se stenar där livsstilscoachen, nagelskulptören, fondmäklaren, gyminstruktören, parkeringsvakten eller jur.dr. och politiskt sakkunniga fru Sohlstrååhle ligger begravda. Ofta numera bara familjen följt av efternamnet, ibland även det mer intima vår älskade.

En av de vackraste melodier jag vet har också en enkel och rättfram text som ofta ljuder inom mig på dessa strövtåg på kyrkogården. Det är Didos klagan i Henry Purcells enaktsopera "Dido and Aeneas": "When I am laid in earth, may my wrongs create no troubles in thy breast, remember me, remember me, but ah, forget my fate". Barockens tårar i kromatiskt nedstigande skalor. Otvetydig klarhet inför det oavvisliga slutet.

Lyssna till Janet Baker här, och till en modernare version med Malena Ernman här.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Skönheten

"Skönheten är det enda som består". Så löd, om jag minns rätt, ett slags omkväde i en av Lars Gustafssons romaner från 70-talet, någon i serien som fick den gemensamma beteckningen "Sprickorna i muren". Jag minns att jag då hajade till inför ett så kategoriskt påstående om någonting så kontroversiellt som begreppet skönhet. Gör så inte längre.

Foto: EJ

Varning för kristna tomater!

Sekterism spårar förr eller senare ut i ren galenskap, det är välkänt. Inte alltid så att det drabbar utomstående som i terroristisk aktivitet mot avfällingar, otrogna eller icke tillräckligt rättrogna. Det inre förtrycket, det som medlemmen utåt vittnar om som befrielse, eller den enda verkliga friheten, utövas ofta som krav på underkastelse under absurda reglementen och psykisk terror. För dem som är inkapslade i en värld av oomkullrunkeliga föreställningar gäller det att säkra sin salighet genom vaksamhet mot all slags smitta från det förment onda, att hela tiden hålla svart från vitt, rent från smutsigt, absolut ont från absolut gott.

Nu har en salafistgrupp i Egypten (se notisen här) gått ut på Facebook med varningar mot tomater. De bör inte ätas, ity de har visat sig vara kristna. Skurna i halvor uppvisar de ett kors, vilket tydligt nog pekar mot kristendomen och dess treenighetslära. Om du därför som rättrogen inte sprider detta budskap så ska du veta att det är djävulen själv som hindrar dig, sägs det också.

Tydligen har djävulen ändå fått ett finger med i spelet, eftersom man efter protester modifierat budskapet något. Åtminstone bör man nu se till att skära tomaterna så att inte kristendom uppstår.

Mompou och musikens makt

"Charmes" är den franska titeln på sex korta pianostycken som Federico Mompou komponerade på 20-talet. Titeln är svåröversättlig. Om det inte lät så puerilt kanske man skulle kunna säga "förtrollningar" eller "förtrollande tillstånd" på svenska; "charm" blir missvisande och finns ju inte heller i pluralis.

Av respektive styckes undertitel framgår nämligen att Mompou här anspelar på musikens närmast magiska, mytiska för att inte säga mystiska karaktär. Sedan gammalt har musikens emotionellt suggererande sida betraktats med både fascination och skepsis. Det är den ena sidan, en sinnlighet som paradoxalt nog lätt övergår i översinnliga antaganden (sfärernas harmoni o dyl). För de kallsinniga hjälper det emellertid inte att det också finns en mera formaliserad, estetisk aspekt som givetvis är av särskilt stor betydelse i konstmusiken. För den som stör sig på musikens sällsamma makt är det den direkta, men ändå svårgripbara påverkan som är avgörande för misstänksamheten. Så var det exempelvis för Freud, denne i övrigt så konstintresserade själsforskare som hesiterade inför musiken, aldrig kunde förlika sig med den.

Mompous intresse för ostinaton (upprepade tonala figurer) och för säregna klanger är förstås väl lämpad att förstärka musikens suggestiva potential. I "Charmes" föreslår han sex musikaliska besvärjelser till: 1)... lindring av lidandet, 2) ... rannsakan av själarna, 3) ... inspiration av kärleken, 4) ... tillfrisknande, 5) ... uppväckande av bilden av det förgångna och 6) ... åkallan av glädjen.

Förvisso är detta mer en reverens för musikens rikedom, dess skiftande och sammansatta emotionella kvaliteter, än specifika bestämningar av innehåll. Det återstår för lyssnaren eller utövaren att fylla i efter egna erfarenheter, sinnesstämningar och behov. Musik kan ge mycket starka upplevelser, men är ingen apoteksvara som kan ordineras i terapeutiska syften. Trots det kan den i vissa lägen bidra med det som Mompou med sina underrubriker antydde.

Stephen Hough spelar här.

Trädet, haren och mr Higgs svar på tillvarons gåta

Julidagar är semesterdagar för de flesta. För egen del har jag semester året runt numera. Vilket inte betyder att jag slarvar bort de vackra dagar vädrets makter skänker oss en vecka som denna. Hundpromenaderna om för- och eftermiddagarna gör jag lite längre; de kan bli över timmen nu och jag styr allt oftare stegen mot Botaniska trädgården. Issa har intenting att invända, tvärtom. Där finns massor av nya och upphetsande dofter under häckar och vid foten av trädstammarna.

För husses del inbjuder denna fridfulla miljö till reflektion efter att han på ett behagligt sätt blivit påmind om naturens oändliga artrikedom. Han, det vill säga jag, läser ivrigt, nästan som ett skolbarn som usla pedagoger ännu inte lyckats tråka ihjäl, på de träd, buskar och blommor som bär skyltar och försöker lägga en del namn på minnet. Ända sedan den store Linnés tid finns här mängder av växter från de mest avlägsna delar av världen. En del av dem står i jättebyttor för att kunna räddas undan det alltför bistra vinterklimatet. På ett undervisande anslag intill ett rart barrträd från andra sidan södra halvklotet läser jag att det upptäcks ett par tusen nya trädarter i världen årligen.

Ibland är siffror talande. Det är alltså inte bara ute i kosmos som upptäckter fortfarande kan göras. Det är inte heller i det allra innersta av tillvaron som så mycket återstår att upptäcka som i vår yttre jordiska natur, i varje fall om vi får tro det som i dagarna rapporteras från Cern-laboratoriet i Schweiz, där en ny "felande" partikel, Higgs-partikeln, med endast någon promilles osäkerhet fastslagits till sin existens. "Det jag kan säga är att om inte Higgs-partikeln existerade, skulle ingen av oss existera", säger generaldirektör Heuer om betydelsen av denna upptäckt, allt enligt SvD. Teoretiskt synnerligen upphetsande, men tyvärr kan man som vanligt i den avancerade fysikens värld inte själv konstatera faktum så som man kan konstatera sin egen existens eller existensen av en lustig tall från en dalsänka i australiska sydwales.

Upptäckterna en vanlig julidag i Botaniska trädgården är därför inte att förakta, särskilt inte när solen skiner och vindarna är varma. En sådan dag kan jag göra den för mig personligen märkliga iakttagelsen av vingnötsträdet, både det kaukasiska och det kinesiska, eller i en annan del av trädgården slås av det silvriga lövverket i japansk silverbuske (ett träd), eller i det rika rosbeståndet stöta på (nej, inte stöta på) en rodnande ungmö, vilket annars aldrig händer mig nuförtiden av det enkla skälet att de knappast längre existerar. "Maiden´s blush" är en ros som de flesta rosenodlare säkert känner väl till, och namnet får väl skrivas på det viktorianska kontot. Detta och mycket annat drabbar mina sinnen innan Issa väcker mig med ett våldsamt ryck i kopplet och ett gällt skall: en hare skuttar förbi och ger henne ingen ro förrän den gömt sig bakom en tuktad tuja.

Som generaldirektörn sa: ingenting, varken botanikernas gamla eller mina nya upptäckter, varken Issa, haren eller jag själv, vore möjliga utan Higgs-partikeln, som på den mest elementära nivån håller ihop alltsammans. Artrikedomen är ett under, ett under är likaså att någonting alls existerar. Hur det hela hänger ihop är grovt sagt det som Higgs-partikelforskarna är på god väg att lista ut. Undrar just hur den gamle mannen, mr Higgs himself, känner sig idag. Han som fick ge namn inte åt en ros men väl åt den felande partikeln. Han som spådde och fick rätt om någonting som var ämnat att förklara tillvarons gåta och som i en första artikel för fyrtio år sedan refuserades. Ödmjukt triumferande? Vetenskapligt bara klädsamt förnöjd? Existentiellt lika förtröstanfull eller villrådig som förut?

Som vanligt efter vetenskapliga upptäckter måste frågan ställas på vilken nivå vi kan bli tillfreds med svaren, på vilket sätt vi fått frågan om existensens gåta eller tillvarons innersta kärna nöjaktigt besvarad.

Issa hälsar att hon för sin del bryr sig varken om Linnés klassifikationer eller subatomär partikelfysik. Inte heller frågar hon efter meningsfullheten i att haren och hon själv existerar. Men när husse stannar tankfull inför ett högväxt vingnötsträd respekterar hon detta utan knot.

Foto: EJ (från Botaniska trädgården i Uppsala): Ovan ett gammalt kaukasiskt vingnötsträd med dess extremt långa fröhängen. Nedan den australiska Wollemi-tallen som kan bli 40 meter hög. (Bilderna är klickbara!)

Federico Mompou

Jag upptäckte Federico Mompou (1893-1987) i mitten av 80-talet, då redan en mycket gammal man men fortfarande i livet. Det var ett par nothäften som först gjorde mig intresserad och sedan också ett skivfynd i en musikbutik i Florens. Det visade sig nämligen att han på ålderns höst hade spelat in huvuddelen av sina verk med en anmärkningsvärd pianistisk ackuratess (de finns numera att tillgå i en box med nedanstående omslagsbild). Hans musik var då på väg att erövra fler lyssnare än någonsin, och han har sedan dess befäst sin ställning som jämte Erik Satie den främste tonsättaren bland dem som begränsade sitt komponerande till enbart pianostycken, främst "miniatyrer", förutom en del vokala verk. Eftersom det rör sig om så kallade miniatyrer bortser jag i sammanhanget från Chopin, av vilken Mompou för övrigt lånade ett preludium för ett fint variationsverk. Han var inspirerad av Fauré och Debussy, men även Satie gav viktiga impulser till just minimalismen i tonskapandet. Därför är det förklarligt att han främst associeras med just Satie, trots att han saknar dennes dragning till absurditeter och dadaistisk humor.

Mompou var en mycket blyg och stillsam person som levde tillbakadraget, sammanlagt över tjugo år i Paris men huvuddelen av sitt långa liv i sin ursprungsmiljö i Barcelona. Mest kända är några av hans många "Canción y Danza", som tillkom i omgångar under hela hans levnad. Kända pianister som Arthur Rubinstein, Arturo Benedetti Michelangeli och - framför allt - Alicia de Larocha tog tidigt upp honom på repertoaren, och på senare år har han blivit ganska väl representerad i skivkatalogerna av många olika pianister, till exempel Jordi Masó och Stephen Hough.

Förutom serien av "Canción y Danza" är "Musica Callada" i fyra häften Mompous mest berömda verk. I denna tystnadens eller förtegenhetens musik, inspirerad av mystikern Johannes av korset, ökar det dissonanta och atonala inslaget, och den alltid återkommande klockklangen i hans musik (det fanns enligt uppgift ett klockgjuteri i familjen!) klingar på en gång mer kompakt och mer serent. Det är en musik för inre lyssnande, väl värd att lära känna; musik som trots sin relativa enkelhet växer med umgänget med den. Det är som sagt många pianister som vill spela Mompou för närvarande, men flertalet av dem tycks rygga för just "Musica Callada". Är det förtegenheten, det suggestiva djupet, som inger en så stor respekt att man hellre håller sig till sångerna och danserna? Nå, kompositören själv kan man ju dessbättre alltid lyssna till i de inspelningar jag en gång själv så lyckligt kom över, exempelvis det sjätte stycket.

För den som önskar sig det mer lättillgängliga, det lyriskt impressionistiska i den anda som gjort några få stycken av Satie så enastående populära, kan jag rekommendera ett mindre känt verk: "Trois variations pour piano". Ett enkelt och skönt klingande tema som varieras som soldatmarsch, höviskt frieri och nocturne. Hör här. Samt även preludierna, exempelvis det nionde, som enligt min mening med full rätt kan tävla med Saties Gymnopédier i skönhet.

PS. På Spotify är Mompou rikt representerad. Där finns faktiskt även hela "Musica Callada", förutom i Mompous egen version i både Martin Jones och den taiwanesisk-amerikanska pianisten Jenny Lins tolkningar. Så måste det förstås bli när ambitionen finns att spela in en tonsättares samtliga verk. Tilläggas bör att man sedan ett par år funnit efterlämnade verk av Mompou också. Det finns med andra ord mer att vänta från denne sparmakade tonsättare, som gick bort den 30 juni 1987, alltså nästan exakt för tjugofem år sedan.