Skottdagen, natt och dag

Vissa nätter blir, räknat i sömntimmar, alltför korta nu för tiden. Jag som i hela mitt liv alltid slocknat så snart jag intagit horisontalläge får numera tåla mig något och framför allt räkna med att vakna till i tidig morgon med svårigheter att somna om.

Tar då en tur ut i köket med morgontidningarna i näven, bläddrar bland rubrikerna och skalar en blodapelsin, vinterns begärligaste frukt, vilket efter någon halvtimme brukar lindra det "kryp i kroppen" som därefter kan göra sängen attraktiv på nytt. Min skugga, Mr P, sålunda hövligt om än bara tillfälligt bortmotad i gryningsmörkret.

Radions P2 på låg volym är också bra, men kan verka åt båda hållen. Hör jag något som bryter mönstret i ljudtapeten sker naturligtvis en omställning från det invaggande lyssnandet med halva ena örat till full koncentration. 

Natten till idag, skottdagen, var inte nådig, jag var uppe två gånger. Den andra gången satte jag mig i läsfåtöljen en stund med ingen mindre än Ezra Pound, hans sju hundra sidor av samlade essäer som Cavefors gav ut för många år sen. Med tanken att ska de va så här en skottdagsnatt, så varför inte.

Läste en essä på måfå, nånstans i mitten av bumlingen. Och han roade mig mycket, Ezra. Hade mycket elakt (och förmodligen sant) att säga om litteraturkritik. Den rikt illustrerade boken avhandlar diverse humaniora från antiken till hans eget 1900-tal, och det var en fröjd att bläddra i den med honom själv som spränglärd ciceron. 

Vem annan än en Ezra Pound skulle djärvas skåpa ut det mesta av engelsk romantik och samtidigt i förbifarten rädda kvar Heine och Goethe, i en essä som med magistrala anmärkningar fördjupar sig i vad som går förlorat i engelska översättningar av Dantes Inferno? 

Jo, säger ni, mindre än något dylikt borde kunna trötta ut en insomniadrabbad äldre herre. Men jag blev bara stimulerad, och tillbaka i sängen nådde mig svagt några välbekanta toner som tvang mig skruva upp volymen på radion så att det underbara pianospelet kunde höras, dock utom fara för att G:s sömn skulle störas. 

Johann Sebastian Bach, en av hans partitor, den sjätte och sista i e-moll, BWV 830 med Piotr Anderszewski vid flygeln. Correntens synkoper strömmade som ett friskt, glittrande vatten runt stenarna i en bäckfåra, fläckvis skuggad av alarna. 

Natt mot dag en skottdag, ett tilläggsdygn vart fjärde år för att i längden kunna hålla årstiderna på plats. Ett dygn som för min del denna gång blev lite längre än vanligt utan att för den skull rubba dygnsrytmen utöver det vanliga. 


PS. Den sjätte partitan finns som helhet på Yuotube här, med både Piotr Anderszewski och Igor Levit. 

Bilden: Ezra Pound, Venedig 1957. Foto: Henri Cartier-Bresson

Igor Levit trollbinder oss

Beethoven fyller 250 och hans verk kommer därför att spelas världen över mer än någonsin i år. Få lär hylla honom furstligare än den ryske pianisten Igor Levit, som föresatt sig att spela alla 32 pianosonaterna vid åtta konserter, fyra under våren och fyra under hösten. Förutom i Stockholm dito i Hamburg och Lucerne.

I lördags i Stockholm (fjärde konserten) stod ett par av de mest kända sonaterna på programmet - nr 17, den som i Sverige (av Strindberg) döptes till "Spöksonaten" och nr 8, "Pathetique" - tillsammans med två andra mer sällan spelade, nr 11 och nr 3.

Levit hör till dem som utan pardon tvingar publiken till den andäktighet han behöver för sitt ytterst nyanserade spel. När han med största möjliga pianissimo rör tangenterna i början av nr 17 och någon idiot fortfarande krånglar med en dörr, avbryter han sig, inväntar stillhet och börjar om. Sedan håller han den fullsatta salongen (ca 1800 platser) i ett järngrepp och inte en enda förbannad mobiltelefon vågar blanda sig i under resten av konserten.

Det är från första början uppenbart varför recensionerna hittills varit översvallande. Levit river inte av en sonat i taget bara för att han kan det. Med hela sin själ och överlägsna teknik betygar han Mästaren sin aktning genom att så grundligt ha tillägnat sig varje takt och ton i denna väldiga sonatcykel att han vågar sätta sig ned och ur minnet påstå något om hur det borde vara. Jo, det kan visserligen sägas om alla de andra av de bästa också, men det ska hända i nuet, här och nu, och igen en annan afton i en annan stad.

Fram kommer en tolkning av just den Beethoven vi hört talas om som den gränsöverskridande nyskaparen. Visst kännetecknas Levis tolkningar av extrema kontraster, inte minst dynamiskt, men jag är benägen att tänka på dem som befogade. Likaså driver han ibland upp tempot till en nivå som jag inte alltid tycker är nödvändig, men jag köper det ändå som ett uttryck för den frenesi som otvivelaktigt är beethovensk. När han obesvärat lyckas fullfölja ansatserna sitter jag där medryckt och smått förstummad.

Sista satsen av "Spöksonaten" och första satsen i Pathetique" är ju favoritstycken som man alltid lyssnar till med särskild förväntan. Men även den briljanta lekfullheten i nr 11, som för min del kändes som något nytt och obekant, lyckades Levit plantera i minnet som någonting jag bör återkomma till.

Biljetter till de återstående konserterna i oktober med bland annat "Hammarklaversonaten" och de tre sista sonaterna släpps i slutet av augusti. 

Bilden: Igor Levit. Foto: Jan-Olav Wedin

Alkans pianomusik äntligen på väg

I senast sända Musikrevyn (SR, P2) var entusiasmen hos panelen stor över pianomusik av Charles-Valentine Alkan (1813-1888). Anledningen till att han uppmärksammades var en ny BIS-skiva av Paul Wee, ännu en nykomling i pianovirtuosernas oräknade skara. 

Det vore verkligen glädjande om fler finge korn på Alkan, så att han kunde få den publik han i lika hög grad som vännerna Chopin och Liszt förtjänar - en trio som nog utan vidare kan koras som den tidens främsta pianister.

Det var Alkans stora, för att inte säga grandiosa, pianoverk som presenterades, nämligen "Konsert för solopiano" (se och hör här) och "Symfonisk konsert för solopiano". På alla sätt imponerande verk som visar vilket lysande begåvning han var; en representant för den melodiska och fantasifulla romantiken, men samtidigt med en originalitet som ofta utmanar. 

Han gör oväntade saker med ett konventionellt tonmaterial. Till en början känner man sig på säker mark, men så händer något - harmoniskt, rytmiskt eller med tempot. Ibland med små, ibland betydande förskjutningar viker han av och in på spår som inte hör till de gängse. Han får en att lystra till den upprepade frasen i känslan av att han hela tiden har nåt spännande på lut. Hör bara temat i första satsen av Konserten för solopiano och följ hur det åtminstone till någon del nästan ständigt finns närvarande i de mest skiftande utstofferingar.

Han dras till ytterligheterna, kan te sig som en musikalisk extremist i den meningen att han å ena sidan, som i nämnda verk, slår an med yviga manér och tonkaskader i rasande tempi, men å andra sidan gärna skalar ned rejält och skapar subtila småstycken, av vilka många fortfarande är tekniskt ganska krävande. Man finner dem i "Esquisses", "25 Preludes", "Chants", med flera liknande samlingar.

De ibland mycket suggestiva titlarna antyder att han utöver gängse stilartsbeteckningar vill väcka inre stämningsmättade visioner till liv. I en tidigare presentation (här) gav jag några exempel på detta. En av de märkligaste titlarna finns i hans "25 preludier", nämligen "La Chanson de la folles au bord de la mer" - en sång utan ord om en galen kvinnas ruvande mörker vid havsstranden. Märk dock den ljusa diskantslingan som flimrar i basgångens brusande mörker.

Jag blev påmind om dessa pianominiatyrer genom en annan nyutkommen skiva med ännu en ung och begåvad pianist som fastnat för Alkan. Mark Viner ägnar odelad uppmärksamhet åt de tjugofem preludierna på sin senaste skiva. De är sinsemellan mycket olika och omspänner alla stämningslägen, från andaktsfull religiositet (nr 6 "Ancienne mélodie de la synagogue") och lyrisk sensualism till sprudlande liv (nr 20) och okynnig humor (nr 11 Un petit rien"). Viner spelar dem utmärkt, känsligt meditativt när så krävs (t ex nr 12 "Le temps qui n´est plus" och nr 28 "Romance"), strikt och motoriskt flyhänt när det är anbefallt (t ex virtuosa nr 24 "Prestissimo"). 

Både Chopin och senare även Debussy beundrade Alkans pianostycken. Det är omöjligt att inte tänka på Chopins "24 preludier", som otvivelaktigt utgör förebilden eftersom de tillkom något decennium före Alkans. De är besläktade så till vida att de inte är preludier i vanlig mening, utan självständiga småstycken i samtliga tonarter, en av vardera i dur och i moll. Ju mer jag lyssnar till dem desto mer övertygad blir jag att de har en lika självklar plats i pianolitteraturen som de andra stora romantiska mästarnas karaktärsstycken. Förhoppningsvis kommer de med hjälp av sina nya unga ambassadörer till sist också att erövra den stora publiken. 

Bilden: "Aftonlandskap med två män". Målning av Caspar David Friedrich, 1830-1835.

En torsdagskväll på Liljevalchs erinrade jag mig tuschet

Årets Vårsalong på Liljevalchs bjuder som vanligt på den stora variation som i sig är lockande och kan ses som poängen med den här sortens konstutställning. Det finns så många material, så många tekniker, så många stilar och uttrycksformer som här får existera vid sidan av varandra. Somligt går man utan vidare förbi, men en del gör också att man stannar upp och fängslas och i några fall även fortsatt bearbetar i minnet. 

En del lockar till skratt, annat till allvarsam reflektion. En del är omedelbart attraherande och säljbart, annat bara konstigt eller endast till för att störa vaneseendet med något som ingen kan tänka sig inom hemmets fyra väggar.

I år slog det mig att tuschlaveringen är tillbaka, vilket gladde mig oerhört. Dels för att den ofta leder till en så raffinerad typ av måleri, men dels också för att jag har en så personlig relation till tuschet, vattnet och penslarna. Gråskalan, det utsparade vita, kombinationen av avsikt och lyckträff, skärpan gentemot det utflytande - kort sagt akvareller utan kolorit.

Förutom blyerts, "vattenfärger" och kritor fick jag som barn tillgång till en liten flaska svart tusch. Efter lång tid av bundenhet till tecknandet försökte jag lämna blyertsen och stålpennorna bakom mig och gå direkt på papperet med penslar av olika storlek. Med bredaste mårdhårspenseln doppad i vattenglaset fuktades valda delar av det vita arket, varefter äventyret började med tillförseln av tuschet. Eller omvänt: vattnet tillsatt i de svarta penseldragen vilkas blandade flöde åtminstone delvis kunde bemästras med ögonblickliga beslut. 

Mycket misslyckades, men desto större tillfredsställelse när bilden växte fram ur vitheten och fann nåd inför mitt kritiska öga. Som alltid i akvarell gällde det att ta rätt beslut i rätt tid, inte minst se till att inte överarbeta.

Jag minns särskilt ett par bilder, (numera endast befintliga i minnet) som jag tyckte att jag lyckats bra med. Den ena visade ett grässtrå (av den fint förgrenade arten gröe) från ett lågt mark- eller grodperspektiv mot en skiftande, gråmulen himmel, där en fläck av ljusgenombrott kunde skönjas. Strået målat med den tunnaste penselns spets efter det att himlen torkat.

En annan bild döpte jag till "Slaget vid Poltava". Den är svårare att beskriva, men så var den också mer beroende av en titel än grässtrået. Den våldsamma sammandrabbningen flöt ut i det som kunde ses som ett upprört dammoln, där fragment av hästar och ryttare fläckvis lät ana det som titeln utsade. 

Jag erinrade mig detta när jag stod framför det objekt på årets vårsalong som gjorde starkast intryck på mig, nämligen ett par tuschlaveringar av Soile W Algeröd. Den ena - "Hud" (se ovan) - visar en mänskokropp som i sin helhet ännu inte är fullt synlig. Den framträder ur - eller försvinner i - intensivt ljus och energifylld hejdad rörelse. Knävecket och bröstkorgens sida är ytterst påtagliga i sin graderade svärta och ger rent sensoriska förnimmelser. Vilket strålande skickligt lyckokast!

Det fanns mycket annat sevärt också, men efter någon timmes vandring genom salarna infinner sig trots allt en mättnad inte olik den man känner efter ett redigt svenskt smörgåsbord, en buffé vars många goda rätter inte alltid stannar kvar som minnesvärda enskildheter.

Yourcenar - en modern klassiker

Marguerite Yourcenar (1903-1987) var en av 1900-talets största franska författare, medlem av den Franska Akademien och en av Svenska Akademiens ledsammaste försummelser vad gäller Nobelpriset. Jag är sällan gladare och mer förväntansfull än när jag sätter mig tillrätta i fåtöljen med en oläst text av henne. Som nu när hennes kortroman "Un homme obscur" från 1982 äntligen kommit på svenska - "En okänd man" (Ellerströms, 2019) - i översättning av Kajsa Andersson, som även skrivit ett efterord. 

Romanen utspelar sig för bortåt fyra hundra år sedan, och redan i första meningen får vi veta att Nathanael är död. I ensamhet på en ödslig frisisk ö dör han utan att det väcker någon uppmärksamhet hemma i Amsterdam. De få som kände honom mottog nyheten utan förvåning; de visste om hans lungsjukdom och den besvärliga hosta som alldeles för tidigt fört honom i dödens närhet.

Och redan i andra stycket läser vi en för Yourcenars stil rätt typisk mening: 

"Nathanaels födelse hade för övrigt passerat obemärkt även den - de flesta människor kommer till världen utan större väsen och lämnar den lika stilla."

Det är just den här förmågan att i pregnanta satser, utan onödiga omsvep, mitt i atmosfäriska situationsbilder, passa in en oavvislig anmärkning av livsfilosofisk karaktär som gör hennes prosa så njutbar. Man tänker: Vad kan inte Yourcenar göra av ett obemärkt livsöde i 1600-talets Västeuropa om inte just detta - rädda det undan obemärkthet? Vem kan bättre låta oss förstå hur stort och rikt ett enskilt liv som sällan gjorde något väsen av sig ändå kan vara?

Hennes breda bildning tycks underlätta snarare än tynga prosan i den historiska romankonst som var hennes främsta gebit. I det här fallet liknar berättelsen en krönika över ett liv, en man, som i sin ungdom efter en dramatisk händelse, ett dråp, drivs på mållös flykt till havs, ända till de avlägsnaste delarna av den då kända världen. 

Nathanael lever sjömansliv i Karibien och på den kanadensiska ostkusten innan han så småningom återvänder hem och biträder farbrodern Elias som korrekturläsare i hans tryckeri. Lika otvunget som skildringen rört sig i exotiska miljöer bland indianer och missionerande jesuiter, beskriver den vad som försiggår bland lärda män och prostituerade i Amsterdams judiska kvarter. 

Författaren har tilldelat sin Nathanael ett kvinnotycke och en bildningshunger som gör att intet mänskligt till sist är honom främmande. Han lär känna de bullriga hamnkrogarnas vällustiga kvinnor, läser klassiska verk, för samtal med den dödssjuke filosofen i hans vindsrum och bevistar kammarmusikaliska soaréer hos förre borgmästaren och änkefrun, hans förtjusande dotter. 

Men när Nathanaels sjukdom förvärras drar han sig undan världen i en lånad stuga på den frisiska ön. Han är där för att vila och återhämta sig, alltmer medveten om att han aldrig kommer att lämna den. Han lever nära naturen, ger akt på harar och fågelliv, vildhästar, väder och vind.

"Nathanael gladdes med fågeln som lyckats snappa till sig föda men sörjde över fisken som slukades levande".

Tiden upphör att existera; "gryning och skymning var det enda som räknades":

"Det var som om man hade utplånat siffrorna på urtavlan och själva urtavlan hade bleknat som månen på himlen mitt på dagen."

Nathanael summerar, värderar och omvärderar. Hans liv har innehållit mer av glädje än smärta, glädjen mest lik den man har när man tuggar på ett grässtrå. Han läser ingenting längre, nej: 

"Att läsa böcker var som att bälga i sig brännvin, bara ett sätt att berusa sig för att slippa vara närvarande."

Men han ser och han minns och han drömmer om den kvinnan som var hans och som blev hängd, och om den han aldrig kom riktigt nära, hon som satt vid spinetten när tonerna föll som pärlor ur instrumentet. Med musiken "nåddes en fulländning som aldrig var möjlig i livet".

Ja, Nathanaels möte med musiken i förre borgmästarens salong är värd ett lite längre citat som ytterligare belyser Yourcenars strävan att omfatta både högt och lågt, stort såväl som smått, det sammansatta och det motsatta, ambivalensen inför en värld som rymmer så stora mått av både grymhet och skönhet.

"Varje variation ledde smekande från en njutning till en ny, helt omärkligt. Ljudet ökade eller minskade i intensitet, tonaliteten förändrades som färgerna skiftar på himlen. Själva faktum att denna lycka tilldrog sig i tiden kom en att tro att det inte rörde sig om ren fullkomlighet, som likt Gud existerar i en annan sfär, utan att det bara var en serie hägringar, örats hägringar liksom ögat har sina. Men var det någon som hostade och störde den stora friden, då påmindes man om att miraklet behövde en privilegierad plats, skydd för oväsen. Utanför fortsatte kärrorna att gnissla, en misshandlad åsna skriade, djuren i slakthuset bölade och rosslade i dödsångest, undernärda bortglömda barn skrek i sina vaggor... - Det var något skandalöst i att detta smärtans väldiga tjut, dödsbringande om man kunnat ta det till sig helt och hållet, existerade samtidigt med denna strimma av ljuvlighet."

Det är verkligen en vacker bok om livets korthet, om en okänd man, ett händelserikt liv och ars moriendi. 

Jag hoppas innerligt att det utmärkta förlaget ellerströms vill fullfölja utgivningen av Yourcenar med de båda återstående kortromanerna som på andra språk ibland publicerats tillsammans med "Un homme obscur", nämligen "Anna, soror..." och "Un belle matinée".

Birth of the Cool - från minnenas album

Dokumentärfilmen om Miles Davis som sändes i Svt 2 i lördags var två timmars fascinerande musikhistoria, ett rejält fläskben till oss som inte står ut med grannkanalens hajpade jippo, det som går under beteckningen "Melodifestival" men som har väldigt lite med musik att göra.

Förutom de bitvis sorgliga inblickarna i Davis privatliv, med drogberoende, rasism och komplicerade personrelationer, gav filmen en nyttig påminnelse om vilken gigant han var i sitt musikskapande, en ikon jag alltid återkommit till ända sen jag i tonåren började intressera mig för jazz. Miles hör till dem som stannade kvar, även när annan musik så småningom tog överhanden.

Jag påmindes om LP-skivorna jag köpte efter provlyssning i de utmärkta små hytter som Siewerts skivbutik i Uppsala erbjöd sina kunder. Det var i slutet av 60-talet, just vid den tid när Miles med sin ständiga beredskap för uppbrott och nyorientering var på väg in i ett nytt skede av sitt musicerande.

Jag påmindes om de vackra skivomslagen med bilder av honom själv, en stilig svart man i alltid lika elegant outfit, eller av hans vackra kvinnor i sensuella poser. "Sorcerer" till exempel, som ju som sista spår hade ett sånginslag av och med Bob Dorough: "Nothing like you has ever been seen before". 

Den sången hade ett bättre ackompanjemang än de flesta habila sångare kan drömma om, men framför allt kunde jag rikta den raka och enkla textens hyllning till den som det för min del handlade om. Sedan kom bland annat "In a silent way", fortfarande omisskännlig Miles men på tröskeln till fusion och den elektrifierade eran.

Jag hängde med även in i den elförstärkta funk- och rockpåverkade musik som lockade honom med sin större och ungdomligare publik. Även om jag kände visst motstånd mot delar av den på sin tid oerhört uppmärksammade och prisade "Bitches Brew", fann jag fortfarande behag i den lyriska ton som låg bevarad också i de distorderade trumpetstötarnas ekon ut i ödsligheten. 

För det är ju så att Miles Davis, genom alla sina förvandlingsnummer, på sitt eget sätt förblev densamme även när han tråcklade den glänsande, svidande sköna silvertonen genom de elektrifierade instrumentens klangvävar.

"Tutu" var vad jag nu kan minnas den sista utgåvan jag införskaffade, och då var det 80-tal - kassettbandens och min Walkmans förhållandevis korta epok. Alltså fick jag hålla till godo med den lilla kassettens begränsade format för återgivning av det fantastiska fotot av Miles Davis, signerat Irving Penn (se närmast ovan).

Därefter har jag (alltmer även i övrigt?) mestadels bara blickat bakåt i tiden, det vill säga till 50-och 60-talens Miles Davis. Cd-skivorna jag köpt under senare år hör alla till den tiden. Många med mig betraktar den tiden som den bästa, där mästerverket "Kind of Blue" framstår som en av jazzhistoriens orubbliga milstolpar. Den sortens blåaktighet som några av jazzens största levererade där (förutom Miles bland annat Bill Evans, John Coltrane och Cannonball Adderley) hör till det vackraste som åstadkommits inom lyrisk improvisationsmusik.

Men även den tidens samarbete med arrangören och orkesterledaren Gil Evans resulterade i inspelningar som jag gärna låter snurra på min skivtallrik. "Porgy and Bess" och "Quiet Nights" är album som innehåller spår där Miles återhållna melankoli i sparsmakat modulerade fraser - hans adelsmärke - ofta får blomma ut. På "Quite Nights" finns också ett sex minuter långt spår med sextetten, där han sordinerat och tårögt talar till oss med tillbakablickens nostalgiska tonfall: "Summer Night". 

Ja, det får räcka så, några spretande notiser ur minnesbanken föranledda av filmen om Miles Davis och ett par dagars förnyat umgänge med hans oumbärliga musik.  

Bilderna:

Överst: Miles Davis, 1958. Foto Dennis Stock

Andra nerifrån: Foto Irving Penn.

Samtliga bilder utom den översta utgör omslag till skivkonvolut.