Birth of the Cool - från minnenas album

Dokumentärfilmen om Miles Davis som sändes i Svt 2 i lördags var två timmars fascinerande musikhistoria, ett rejält fläskben till oss som inte står ut med grannkanalens hajpade jippo, det som går under beteckningen "Melodifestival" men som har väldigt lite med musik att göra.

Förutom de bitvis sorgliga inblickarna i Davis privatliv, med drogberoende, rasism och komplicerade personrelationer, gav filmen en nyttig påminnelse om vilken gigant han var i sitt musikskapande, en ikon jag alltid återkommit till ända sen jag i tonåren började intressera mig för jazz. Miles hör till dem som stannade kvar, även när annan musik så småningom tog överhanden.

Jag påmindes om LP-skivorna jag köpte efter provlyssning i de utmärkta små hytter som Siewerts skivbutik i Uppsala erbjöd sina kunder. Det var i slutet av 60-talet, just vid den tid när Miles med sin ständiga beredskap för uppbrott och nyorientering var på väg in i ett nytt skede av sitt musicerande.

Jag påmindes om de vackra skivomslagen med bilder av honom själv, en stilig svart man i alltid lika elegant outfit, eller av hans vackra kvinnor i sensuella poser. "Sorcerer" till exempel, som ju som sista spår hade ett sånginslag av och med Bob Dorough: "Nothing like you has ever been seen before". 

Den sången hade ett bättre ackompanjemang än de flesta habila sångare kan drömma om, men framför allt kunde jag rikta den raka och enkla textens hyllning till den som det för min del handlade om. Sedan kom bland annat "In a silent way", fortfarande omisskännlig Miles men på tröskeln till fusion och den elektrifierade eran.

Jag hängde med även in i den elförstärkta funk- och rockpåverkade musik som lockade honom med sin större och ungdomligare publik. Även om jag kände visst motstånd mot delar av den på sin tid oerhört uppmärksammade och prisade "Bitches Brew", fann jag fortfarande behag i den lyriska ton som låg bevarad också i de distorderade trumpetstötarnas ekon ut i ödsligheten. 

För det är ju så att Miles Davis, genom alla sina förvandlingsnummer, på sitt eget sätt förblev densamme även när han tråcklade den glänsande, svidande sköna silvertonen genom de elektrifierade instrumentens klangvävar.

"Tutu" var vad jag nu kan minnas den sista utgåvan jag införskaffade, och då var det 80-tal - kassettbandens och min Walkmans förhållandevis korta epok. Alltså fick jag hålla till godo med den lilla kassettens begränsade format för återgivning av det fantastiska fotot av Miles Davis, signerat Irving Penn (se närmast ovan).

Därefter har jag (alltmer även i övrigt?) mestadels bara blickat bakåt i tiden, det vill säga till 50-och 60-talens Miles Davis. Cd-skivorna jag köpt under senare år hör alla till den tiden. Många med mig betraktar den tiden som den bästa, där mästerverket "Kind of Blue" framstår som en av jazzhistoriens orubbliga milstolpar. Den sortens blåaktighet som några av jazzens största levererade där (förutom Miles bland annat Bill Evans, John Coltrane och Cannonball Adderley) hör till det vackraste som åstadkommits inom lyrisk improvisationsmusik.

Men även den tidens samarbete med arrangören och orkesterledaren Gil Evans resulterade i inspelningar som jag gärna låter snurra på min skivtallrik. "Porgy and Bess" och "Quiet Nights" är album som innehåller spår där Miles återhållna melankoli i sparsmakat modulerade fraser - hans adelsmärke - ofta får blomma ut. På "Quite Nights" finns också ett sex minuter långt spår med sextetten, där han sordinerat och tårögt talar till oss med tillbakablickens nostalgiska tonfall: "Summer Night". 

Ja, det får räcka så, några spretande notiser ur minnesbanken föranledda av filmen om Miles Davis och ett par dagars förnyat umgänge med hans oumbärliga musik.  

Bilderna:

Överst: Miles Davis, 1958. Foto Dennis Stock

Andra nerifrån: Foto Irving Penn.

Samtliga bilder utom den översta utgör omslag till skivkonvolut.

Shirley Horn - I won´t forget her

Det finns stora, starka sångröster och det finns de mindre, svagare. Därmed inget sagt om skönheten och musikaliteten, som naturligtvis handlar om annat. I sångkonstens värld handlar det om vilken repertoar man väljer och hur man använder den relativa styrka och klangrikedom som är en given. Och framför allt hur man uttrycker de känslor som rösten är ett så känsligt instrument för.

Jazzballaden är en form som bjuder in röster av det lyriska, mindre formatet. Det finns flera exempel, men jag har en favorit som tydligare än andra visar det. Jag tänker på Shirley Horn, den amerikanska sångerskan och pianisten som gick bort 2005, 71 år gammal.

Jag upptäckte henne sent, först 1991 i och med cd:n "You won´t forget me", som tog mig med storm i all sin stillsamma men laddade uttrycksfullhet. Den skivan blev nog något av en återkomst för Horn, som året efteråt kom med ännu en skiva, "Here´s to life", då till orkesterackompanjemang. Också den bjuder på en rad ballader av bästa märke.

Om än aldrig så känd som många andra pianister/sångerskor, säg en Nina Simone eller en Carmen McRae, var Shirley Horn dock redan under tidigt sextiotal starkt beundrad av många medmusikanter, inklusive Quincy Jones och Miles Davis.

Hon var sångerska och musiker, en skicklig pianist som oftast ackompanjerade sig själv i en triobesättning. Så är det också på skivan från 1991, även om gästsolister medverkar på vissa spår, bland annat Miles Davis i titelnumret. Det var för övrigt om inte det sista så i varje något av det sista Davis gjorde på skiva före sin död. Han spelar här nästan som på femtio/sextiotalet, med de omisskännligt sparsmakade fraserna, sordinerat, svidande vackert och samstämt med den likaså sordinerade altrösten hos Horn, här nedtonad till viskningens gräns.

You won´t forget me, though you may try
I´m part of memories, too wonderful to die
And it will happen, that now and then
You´ll fall to wonderin´ if we shouldn´t have tried again

You won´t forget me, on nights like this
The moon will cast on you the shadow of my kiss
No matter where you are with whom you are
You´ll think of me, you won´t forget me
Just wait and see, you won´t forget me
Just wait and see, you won´t forget me
Just wait and see

(text: Kermit Goell/Fred Spielman)

Less is more, lyder en tes. Denna genommusikaliska dialog med Miles övertygar åtminstone mig om att den äger sin giltighet även i musikaliska sammanhang. På ett annat spår sker dialogen med Thoots Thielemans, munspelets mästare, i en sång - "Soothe me" - som vibrerar av utmanande sexualitet. Var och en kan säkert finna sin egen favorit, även om titelspåret är i särklass. Hela skivan finns på Spotify här. 

Och för den som blir lika tagen som jag är och förblir av Horns sång och musik finns också flera andra inspelningar att glädjas åt, både på Spotify och på Youtube.

Youtube visar henne bland annat i en underbart avsnitt av en hyllningskonsert till Antonio Carlos Jobim i San Paolo, där hon sjunger "Once i loved". Inte ens det ställvis risiga ljudet kan förta behållningen av att också få se henne i aktion (här).

"Here´s to life" finns i sin helhet på Spotify här, men titelsången kan också ses i ett live-utförande på Youtube här.