Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 30 december 2015

Farväl till ännu ett år



Året tar slut, det gör det alltid. Så länge vi lever tar året alltid slut.

Mycket kan sägas om detta måttligt djupsinniga faktum, vilket också görs så här års. År efter år.

Så låt oss då i stället lyssna till musik utan ord, den här gången förslagsvis till tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991), en saxofonlyriker med den leende och avspända bossanovan som mest kända bidrag, oaktat den bara visade ena sidan av honom. 

Ett par månader innan han dog bandades en konsert i Köpenhamn där han spelade tillsammans med pianisten Kenny Barron, endast de två. En dubbel-cd - "People Time" - gavs ut från tillfället och jag spelade den flitigt när den kom 1992. 

Den var samtidigt för mig och många andra en öronöppnare för Kenny Barron, den pianist som Stan Getz hade ett så utomordentligt fint samspel med de sista åren. Förutom egna soloinsatser rullade han ut helt underbara mattor för Getz, med en puls och en känslighet som gör att man inte en minut frågar efter den rytmsektion som saknas. Deras "Night and Day" är ett gott exempel. Och om "Hush-A-Bye" och "The Surrey With a Fringe On Top" är en ren fröjd för pianofreaks så ger den samtidigt prov på hur det kan låta när musiker befinner sig på odelat samma våglängd.

Särskilt i balladerna delar Getz här med sig av allt han visste om skönhet och saknad. Klangen varierar stort mellan milt väsande välljud och skärande utbrott, mellan dröjande lyrismer och impulsiva drillar och ornament. Kanske är det för att jag vet att detta blev en av hans sista spelningar som jag här registrerar mer än vanligt av emotionell högspänning. Hos denne vanligen som cool betraktade musiker. 

Om jag nu också med tanke på årens gång ska välja något av spåren är det ett jag särskilt vill framhålla, nämligen "First Song (For Ruth)", en ballad av den bara för något år sedan bortgångne basisten Charlie Haden. En hyllning till skönheten själv, bräddfylld med vemod och minnena av allt som var och nu tas upp och läggs till handlingarna. Som det heter i protokollen. 



Hela denna dubbel-cd finns på Spotify (här).
Delar finns även på Youtube, inklusive "First Song" (här).

Foto: EJ (överst)

lördag 26 december 2015

Blåsten i decembermörkret



Jag går med hunden i decembermörkret. Snöfritt och blåsigt och månen låter sig inte ens anas bakom molntäcket. Gatlyktorna bländar.

Juldagen har nått sitt eftermiddagskrön. Mötena med de andra, skuggorna som aldrig fullt ut skiljer sig från mörkret, är mycket få och oftast även de kopplade till en fyrfota vän. Mumlande röster från ett gammalt par. Någon bil på en annan gata.

Vi sneddar över kyrkogården där lyktorna på gravarna tänts i nästan lika stort antal som under allhelgonahelgen. Den kraftiga blåsten får trädens kronor att brusa i mörkret. Det ljudet gör mig uppmärksam på det jag hör snarare än det jag ser.

Det lyser svagt i det gamla kapellets fönster och jag får för mig att jag promenerar omkring i en scen av Caspar David Friedrich. Jag - en liten mörk gestalt med en knappt märkbar liten hund längst ned i ena hörnet under ett träd, båda försumbara i bilden som helhet.

Jag har aldrig förut tänkt mig Friedrichs skymnings- och kvällsscener som i stark vind. Men nu tänker jag mig flera av dem så, inte bara den med munken vid havet.

En juldagseftermiddag utan måne och utan snöljus från marken. Kontoren nedsläckta så när som på adventsstakarna i fönstren. Ett sådant mörker vore en utmaning även för en Caspar David Friedrich, en utmaning så stor att just vinden i trädkronorna nog skulle få honom att lämna över uppdraget till Brahms eller någon annan med sinne för kvintetter och sextetter.

Men under kvällsturen har något ändrat sig, och det är inte blåsten. Från en molnfri himmel skiner fullmånen och med ens är Caspar David Friedrich ett med uppdraget igen.



tisdag 22 december 2015

Nu är det (ingen vit) jul igen



Julen är nostalgikerns favorithögtid. Faran med ett tillbakablickande traditionsberoende är att det kräver att saker och ting återuppstår i ograverat skick, vilket vi alla vet svårligen inträffar. 

Till bilden av julen hör en kolorit i vitt, rött och grönt. Snö, stearin och lovikkavantar. Luvor, lack och snören. Kvistar, kransar och barrmattor.

I år blir vi snuvade på snön. Men av en slump fann jag idag ett par smått förvillande foton från en skogspromenad för några år sedan. Ni ser dem här ovan och nedan, och de togs i högsommartid. Det är alltså inte ett tunt snötäcke utan renlav som ligger där på marken mellan tallarna.

Det är den renlav som också kallas fönsterlav. Se där en anknytning som åtminstone hjälpligt kan föra tankarna till gammaldags jul och vinter med en torr och krispig norrländsk kyla.

Namnet fönsterlav har den fått av att den förr lades mellan ytter- och innerfönster för att förhindra drag. Från min tidigaste barndom, frostrosornas tid, minns jag att bomull också fick duga. Sedan detta blev inaktuellt har den mest bara förekommit som dekoration i adventsstakar och julgrupper. 

Namnet renlav påminner även om att den är föda för de hjortdjur som i fjälltrakterna, där snön fortfarande är garanterad, önskar sig ett så tunt snötäcke att laven kan sparkas fram även i juletid. 

Hur som helst, för alla som drömmer om en vit jul därhemma finns alltså föga hopp om snödetaljen om man inte drar till fjälls. Dock finns tröstemedel av mångahanda slag. Med en bok av Jon Fosse, en sång av Peter Mattei, en lutfiskmiddag och tindrande barnaögon på julafton ordnar det sig i alla fall för min egen del, snöljuset förutan.

Med dessa språngvis irrande tankar önskar jag alla bloggens läsare en God Jul!


PS: Lyssna gärna (här) till den bäste samtida julsångaren av dem alla när han sjunger den vackraste julsången av dem alla: "Det är en ros utsprungen". En gammal tysk vismelodi som togs upp och arrangerades av Michael Praetorius i början av 1600-talet.
Jon Fosse: Trilogin. Kan med all säkerhet erbjuda ett fullgott alternativ till de flesta julpredikningar på temat ej rum i härbärget.

Foto: EJ. (Klickbara bilder, som vanligt)

söndag 20 december 2015

Sångsparven


Edith Piaf på Olympia, Paris, Foto: Paris Match. Francois Page.

Det är inte bara Frank Sinatra som fyller 100 år i år. En annan av förra århundradets stora artister - Edith Piaf - gör också det. Hon dog många år tidigare än Sinatra men är på samma sätt en ikon i den västerländska populärmusikens historia, och då främst på den här sidan av Atlanten.

Den mänskliga rösten är det märkligaste musikinstrumentet av alla. Rösten är nog egentligen lika avslöjande som blicken, om vi bara inte av födsel och ohejdad vana och i våra medvetna föreställningar vore så dominerade av synsinnet.

Richard Wolff påminde oss om Piafs storhet i en intim show helt ägnad henne som Sveriges television sände i lördags. Han vävde samman sin familjs och sin egen fascination för denna sångerska, som även genom sitt livsöde, sin utsatthet i barndomen och sitt hektiska och självförbrännande liv, fortfarande väcker intresse och gripenhet.

Men det märkliga med Piaf är att man inte behöver veta ett dyft om hennes liv för att fångas av hennes sång. Så är det med de riktigt stora artisterna. Jag tror att det är så enkelt att allt finns där kondenserat i rösten, som på en och samma gång vittnar om sårbarhet och urkraft. En intensitet av det slag som gjort denna och några få andra röster bestående genom generationerna.

Jag kan själv vittna om detta. Redan som barn stötte jag på en handfull gudabenådade sångare som för alltid stannat kvar inom mig. Edith Piaf var en av dem, Mahalia Jackson, Jussi Björling och Einar Ekberg några andra.

Jag minns inte så noga omständigheterna kring mötet med Piaf mer än att det skedde i en skolsal under en musiktimme, om det nu var via en skiva eller via SR:s skolradio som fanns på den tiden. Jag minns att "Milord" tog min själ fullt och helt, en inte alls märkvärdig visa men som denna kvinna med den metalliska glansen i stämbanden, det snabba vibratot, de rullande r:en och, inte minst, den dramatiska instinkten, kunde upphöja till stor konst.  

När jag sedan fick lyssna till "Non je ne regrette rien", "Hymn a l´amour" och andra kärlekssånger hörde det pubertala barn jag var en människa som likt en ensam ombord på en flotte kastade sig ut på havet och lät sig föras av vindarna, och det fanns både revolt, övergivenhet och längtan åter till stranden i den rösten. Men så länge den bar och i sig rymde all livserfarenhet och uttryckskraft betydde den i nuet allt. Och sannerligen att den svepte med sig allt.


onsdag 16 december 2015

Julkonsert



Julkonserter har med åren blivit allt större begivenheter. Förr var julkonsert liktydigt med en sammankomst i kyrkan, men numera har kyrkan fått hård konkurrens av shower från alla möjliga estrader där andligt och profant blandas i en underhållning som verkar ha ersatt den forna folkparksturnén för några av våra populäraste artister.

Bredden är stor; det är allt från dansbands-vokalister till operasångare som går samman med några kolleger och kallar allmänheten till årets O helga natt. Om jag ser mig bakåt i tiden är nog det märkligaste som hänt att så många som annars vanligtvis inte sjunger andliga sånger och psalmer numera gör det. 

Skillnaden mellan kyrkligt och världsligt är inte längre så uttalad, och till det har säkert julsångerna bidragit. Trots långt gången sekularisering är det knappast möjligt att bjuda in till en julkonsert med bara "Jingle bells", "White Christmas" och "Ser du stjärnan i det blå" på repertoaren. Trots Kalle Ankas jul på tv - förmodligen den märkligaste form av julfirande som en nation skapat i modern tid - har ett antal gamla julottesånger överlevt i svenskens allra som mest nostalgiska hörn av medvetandet.

Malena Ernman har i år tagit med sig Lasse Berghagen, vilket givetvis borgar för folklighet och glatt skämtlynne mer än högtidlighet och andakt. Inget att gnöla över, det är som sagt underhållning det är fråga om och publiken kommer för att bli road och känna lite julstämning. Med ett eller annat allvarsord lämpligen instucket.

"I decembertid" heter showen och jag såg den i Berwaldhallen. Med Berghagens hjälp blev det utflykter till både höst och sommar, även om naturligtvis merparten gick i ton med julgranen på scenen och en uppsluppen luciasketch. Både Ernman och Berghagen är erfarna scenrävar och kan det där med att skapa publikkontakt med mellansnack som verkar, och som nog delvis också är, improviserat. 

Sången och musiken då? Malena Ernman är ju en i grunden operaskolad röstekvilibrist som i det här sammanhanget inte lät det märkas särskilt mycket förrän i slutnumrets parodiska potpurri på Kalle Ankas jul. Hon sjöng nästan uteslutande med en sorts halvröst, vilket kan ses som en klok anpassning till visgenren men gör att man samtidigt saknar en del av den fylliga klangen. Till och med i "O helga natt" ("Folk fall nu neder...") valde hon att - effektfullt - sjunga nedtonat, vädjande i stället för i det forte man är van vid. Folkvisan "Allt under himmelens fäste" var i mina öron hennes finaste insats denna afton.

Herr Berghagen överraskade med en åtminstone för mig helt okänd visa som måste vara en av hans absolut bästa. "Pinocchio" heter den och den gick i en fin viston med tycke av Thorstein Bergman.

Det ska slutligen sägas att hela denna julshow har väldigt mycket att tacka för ett lag av mycket skickliga instrumentalister. Såväl solisterna - gitarristen Mats Bergström och blåsaren Jan Bengtssonsom Svenska stråkensemblen bidrar avsevärt till den höga musikaliska nivån. Vilken i sin tur grundlagts av ett antal helt lysande arrangemang av i första hand Erik Arvinder och Mats Bergström. 


onsdag 9 december 2015

Pausfågeln - eller konsten att undvika Stendahls syndrom



När man promenerar i städer som Florens och överväldigats av intryck från konst och historiska miljöer kan man behöva återhämta sig på en plats i skydd mot buller, trängsel och intensiv påverkan. 

En liten klosterträdgård som den med apelsinträden i Basilica di San Lorenzo kan då bli rum för en välbehövlig paus. Eller varför inte Giardino Boboli, som tvärtom är en stor trädgård, eller rättare sagt en park tillräckligt avskärmad för att kunna erbjuda en relativ stillhet, åtminstone en vacker dag i början av november när man fullproppad av konsten i angränsande Palazzo Pitti stiger ut i solen igen. 



Få människor i rörelse här ute. Även här förtrollande vyer över stan och det toskanska landskapet, men på ett angenämt avstånd. En amfiteater, bassänger med fontäner, skulpturer på höga socklar här och var, men i övrigt mest grässlänter, trappor i avsatser, träd, lövgångar och den starkt sluttande och av cypresser kantade promenadvägen ner mot en damm och en staty av Andromeda. 



Sätter man sig på en stenbänk för att vila och låter blicken sjunka ner mot gruset är det kanhända en rödhake man möter. Plötsligt är det bara den jag ser, just när den stannat till på sin jordnära rundtur och med en lätt huvudvridning visar att den också sett den andre, mig. 

Den hör hemma här, helt obekymrad om parkens ryktbarhet och krav på inträde.

Kanske trodde den att jag hade bröd i fickan, eller ville den bara visa upp sitt vackra röda bröst. I varje fall hade den ingenting emot att bli fotograferad. Den fortsatte gå helt lugnt och flög sedan iväg, medan jag blev sittande en stund.

Därefter redo för nya upplevelser och intryck.



Foto: EJ

måndag 7 december 2015

La Bohème



Stockholmsoperan ger just nu Puccinis musikaliska berättelse om det parisiska bohemlivet från senare delen av 1800-talet. Fast ändå inte riktigt det parisiska, utan överfört till det skandinaviska dito, förlagt till Gamla stan i Stockholm. 

En författare, en konstnär, en kompositör, en filosof, alla lika barskrapade, fryser och halvsvälter i en vindskupa medan de förgäves försöker inbilla sig annat. Det kunde de givetvis lika gärna göra i Stockholm utan att storyn förlorar i trovärdighet

Namnbytena innebär att vi får tänka oss August Strindberg, Edvard Munch, Edvard Grieg och Sören Kierkegaard i rollerna. Det går väl hjälpligt (utom i Kierkegaards fall, som måste betraktas som mer än lovligt apart i sammanhanget) och just den här idén av regissören José Cura är trots allt en underordnad sak, en lustighet som inte rubbar operan i övrigt. Cura, som inspirerats så av den här idén att han även tagit sig an scenografi, ljus, kostym och mask, lyckas i varje fall genom bakgrundsprojektioner av några av Munchs tavlor och anspelningar på Röda rummet på Berns väcka en del nya associationer. 

Mimi har rätt och slätt fått förbli Mimi, den lungsjuka kvinnan som Rodolfo (här alltså August) blixtförälskar sig i men inte anser sig kunna leva med, den bräckliga kvinna som han återförenas med först när den dödliga sjukdomen tar ut sin rätt. Hon sjungs av Yana Kleyn, vars stålstarka sopran galant klarar att lägga sig ovanpå den stundtals massiva orkestersatsen. Det är ju en operans paradox att denna spröda varelse ska åstadkomma ursinniga volymstegringar för att strax växla ner i det mest ömsinta pianissimo. Kleyn gjorde det bra nog, men kanske inte fullt ut så berörande som det finns potential för.

När en konferencier inför söndagens föreställning meddelade ett sjukdomsfall gällande Rodolfos roll spreds givetvis en viss oro i publiken, även om en ersättare med kort varsel inkallats och fanns på plats. Inhoppet visade sig bli en veritabel triumf för tenoren Atalla Ayan, som redan efter sin första insats hade publiken i sitt omutliga grepp. Uppenbarligen har vi en ny och just nu stigande stjärna på tenorhimlen i denne brasilianske sångare. De stora operahusens dörrar står redan vidöppna. 

Jag vill också berömma Kungliga hovkapellet som än en gång imponerar med sitt välljud, denna gång under ledning av italienaren Daniele Calligare. Musiken utgör otvivelaktigt den avgörande komponenten i operakonsten, inte minst i en opera som denna. Puccinis sofistikerade harmonik framstod i allt sitt skimrande sentiment och den dynamiska kraften togs väl till vara. Detta är ju italiensk opera när den är som bäst och där måste dess egna lagar få råda.

Verdi och Puccini bildar tillsammans den italienska operans slutgiltiga krön. Vardera skapade de en opera om kärlekskomplikationer i skuggan av den tuberkulösa döden som uppvisar många likheter, framför allt i sista aktens utdragna dödsbäddsscener. Vilken man föredrar är nog oftast en fråga om de uppsättningar man senast sett. Själv är jag glad att man inte behöver välja. Senast jag såg Verdis La Traviata var i våras i Madrid, och den uppsättningen var helt lysande (se här). Så i år får nog i alla fall Verdi ta hem priset, även om jag njöt i fulla drag av gårdagens föreställning också.




Foto:  Överst: EJ (Staty av Puccini i hans hemstad Lucca)
          Nederst: Emma Svensson (från Kungliga Operans
          föreställning)