Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 20 december 2015

Sångsparven


Edith Piaf på Olympia, Paris, Foto: Paris Match. Francois Page.

Det är inte bara Frank Sinatra som fyller 100 år i år. En annan av förra århundradets stora artister - Edith Piaf - gör också det. Hon dog många år tidigare än Sinatra men är på samma sätt en ikon i den västerländska populärmusikens historia, och då främst på den här sidan av Atlanten.

Den mänskliga rösten är det märkligaste musikinstrumentet av alla. Rösten är nog egentligen lika avslöjande som blicken, om vi bara inte av födsel och ohejdad vana och i våra medvetna föreställningar vore så dominerade av synsinnet.

Richard Wolff påminde oss om Piafs storhet i en intim show helt ägnad henne som Sveriges television sände i lördags. Han vävde samman sin familjs och sin egen fascination för denna sångerska, som även genom sitt livsöde, sin utsatthet i barndomen och sitt hektiska och självförbrännande liv, fortfarande väcker intresse och gripenhet.

Men det märkliga med Piaf är att man inte behöver veta ett dyft om hennes liv för att fångas av hennes sång. Så är det med de riktigt stora artisterna. Jag tror att det är så enkelt att allt finns där kondenserat i rösten, som på en och samma gång vittnar om sårbarhet och urkraft. En intensitet av det slag som gjort denna och några få andra röster bestående genom generationerna.

Jag kan själv vittna om detta. Redan som barn stötte jag på en handfull gudabenådade sångare som för alltid stannat kvar inom mig. Edith Piaf var en av dem, Mahalia Jackson, Jussi Björling och Einar Ekberg några andra.

Jag minns inte så noga omständigheterna kring mötet med Piaf mer än att det skedde i en skolsal under en musiktimme, om det nu var via en skiva eller via SR:s skolradio som fanns på den tiden. Jag minns att "Milord" tog min själ fullt och helt, en inte alls märkvärdig visa men som denna kvinna med den metalliska glansen i stämbanden, det snabba vibratot, de rullande r:en och, inte minst, den dramatiska instinkten, kunde upphöja till stor konst.  

När jag sedan fick lyssna till "Non je ne regrette rien", "Hymn a l´amour" och andra kärlekssånger hörde det pubertala barn jag var en människa som likt en ensam ombord på en flotte kastade sig ut på havet och lät sig föras av vindarna, och det fanns både revolt, övergivenhet och längtan åter till stranden i den rösten. Men så länge den bar och i sig rymde all livserfarenhet och uttryckskraft betydde den i nuet allt. Och sannerligen att den svepte med sig allt.


4 kommentarer:

Ulf Bergqvist sa...

Bland hundraåringarna i år är både Frank Sinatra och Edith Piaf storheter som kommer att leva vidare ... Men för mig är Billie Holiday hundraåringen som är mest omistlig.
Mera på det lokala planet – tenoren Olav Gerthel var också född 1915 och tål fortfarande att bli lyssnad till, men jag befarar att många har glömt honom helt.
Med julhälsningar.

Einar J sa...

Ulf, det är spännande att tänka tillbaka på vilka som man en gång fastnade för och fick en relation till. Holidays unika röst känner de flesta till, och hon förblir en av de stora ikonerna. Gerthel måste man nog vara i minst mogen ålder för att komma ihåg. Han är ju främst förknippad med den vackra "Vårvisa" som spelades mycket ofta i radio när vi var unga. "Denna underbart strålande försommardag" - den strofen klingar fortfarande inom en, lika ljuvligt som det som textraden själv utsäger.
Jag ser nu i Wikipedia att han själv var upphovsman till den visan. En fin tenorröst som jag minns med stor glädje.

Ulf Bergqvist sa...

Just Olav Gerthel har jag speciella minnen av. Han var den första artist som jag hörde i verkligheten. Detta var på Täbys gamla festplats 1959 eller 1960. Det var spännande för en tioåring att höra en artist som ofta spelades i radio! Dock hade jag vid den tiden knappast några förutsättningar att bedöma honom som sångare. En aktuell sång som han hanterade med den äran är O Helga natt. Inte om Jussi förstås, men klart hörvärt.

Einar J sa...

Ja, det tror jag säkert att han som ju var operasångare kunde göra "O helga natt" rättvisa. Den är jämte "Gläns över sjö och strand" den svåraste julsången att utföra på ett bra sätt. Vilket förstås inte hindrar kreti och pleti bland sångare att ta sig an dessa sånger.