Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 28 maj 2022

Thorstein Bergman 1942-2022

Ännu en av de stora svenska trubadurerna har lämnat oss. Thorstein Bergman var en av de främsta uttolkarna av vår rika svenska visskatt med namn som Dan Andersson, Nils Ferlin, Emil Hagström och Helmer Grundström. Men han var också visdiktare i sin egen rätt och många känner honom om inte annat så genom sången "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", denna kärlekssorgens höga visa som gjorde honom älskad långt utöver de traditionella kretsarna av visans vänner. 

Thorstein var en mycket nyansrik melodiker som satte kongenial musik till dikter som redan hade vistonen i sig. Så var det bland annat med ett flertal dikter av Emil Hagström, en av de mindre kända bland Klarabohemerna som han gjorde en betydande insats för att sprida kännedom om. Det var också genom denne poet, min mormors bror, som jag tidigt kom i kontakt med Thorsteins musikantiska verksamhet.

När några av Emil Hagströms släktingar och beundrare samlades vid hans grav på Österåkers kyrkogård i Roslagen den 3 juli 2007 för att fira hans 100 årsdag, var Thorstein närvarande och deltog med både tal och sång (se foto ovan). I skiftet 60-70-tal hade han upptäckt och inspirerats av Emils poesi, vilket resulterade i en ingående presentation jämte ett par LP-album med tonsättningar av många av hans bästa dikter. 

Tyvärr lyser just dessa inspelningar med sin frånvaro i moderna strömningstjänster som Spotify, förmodligen för att de ännu inte överförts till cd. Jag önskar att jag hade kunnat länka till Thorsteins känsliga tonsättning av en av Emils vackraste dikter; jag hade velat låta er lyssna till hans karakeristiska, fint krackelerade röst när den bär fram följande rader:

Min blonda natt och sommar

Jag går över myrens
svarta, hala spänger
och neråt bäcken ser jag
att dimman skingrar sig.
Jag tyckte du var här,
ja, var mig riktigt nära,
men det var bara vinden
och minnet av dig

Din klänning var så tunn
som sommarns lätta skyar,
din kind var så mjäll
som ett rosendeblad.
Och bara att få se dig
och känna att du fanns där
gjorde mig så barnsligen
och vemodigt glad.

Min blonda natt och sommar,
när höstarna vitnar
och vissna gräsen kransar
den öde myrens spång,
då är du mig nära
långt bort där bäcken lyser,
då är du mig en slända
och en visa vintern lång.

(Ur Kistebrev, 1952)


Nu får det i stället bli en länk till hans framförande av Dan Anderssons "Spelmannen". 
Med stort tack och ett varmt farväl till spelmannen Thorstein Bergman.

Foto: EJ.

måndag 23 maj 2022

Nootebooms farväl

"Farväl" är den nederländske nobelpriskanditaten Cees Nootebooms senaste alster, ett tunt litet häfte med dikter i tre formellt likartade sviter. Undertiteln lyder: "Dikt i virusets tid" (ellerströms, 2021; i översättning av Per Holmer).

Nooteboom fyller nittio nästa år och det är afton och lider mot natt i dessa dikter som i samlingens första rader tecknar bilden av en ensam man som "i sin trädgård om vintern" undrar vad "slutet på slutet" kunde vara. 

Ett desillusionerat medvetande iakttar tunga grå molnstoder och ett avlövat fikonträd mot den tusenåriga murens stenblock. Stämningen är den av "återtåg efter nederlag men utan mål i sikte". 

61 gram väger häftet fastän innehållet, liksom det blygrå molnet, givetvis är "för tungt för att alls kunna vägas".

Nooteboom ser sig själv som huvudsakligen poet, även om han är mer känd som reseskildrare och författare till romaner, noveller och essäer. Oavsett genre är hans texter präglade av det kontinuerliga umgänget med det klassiska kulturarvet och konstens artefakter, inte minst bildkonstens. 

Så även här, där i synnerhet de bilder som kommer för honom i första och andra sviten inspirerats av Empedokles och Hieronymus Bosch: världen uppbruten, fragmentarisk och delad, en tillvaro av kringspridda kroppsdelar för dikten att sammanfoga - en skapelse varken paradisisk eller helvetisk men likväl något av bådadera.    

Mediterande vid sitt vintriga medelhav är poeten gammal nog att minnas andra världskriget. Minnesbilderna därifrån hör inte till de uppbyggliga, de liknas vid "kyssen av en mun utan tänder", och han saknar dem han som barn delade upplevelserna med. De flesta som stått honom nära är redan borta, eller i varje fall på väg bort, några numera hänvisade till teckenspråk. "Jag såg dem gå, de som / befolkat mitt liv, sakta klev de ut ur såväl min / som sin egen existens".

De allra vackraste raderna finns i den tredje och sista sviten där hörselsinnet och en tilltagande tystnad dominerar. Den utgår från omslaget till en cd-skiva med musik av den ungerske tonsättaren György Kurtag. 

Omslaget återger en sten med två öron i relief. Är den verkligen lyssnande, och vad hör den i så fall? Poeten tystnar själv och börjar sedan nynna och drömma om att stenen rör sig. "Men stenen förblir tyst som en sten. "Bakom / örat till höger saknas en skärva. Hörde / stenen när den brast? Inte ens det / vill den avslöja".

Den gamle i trädgården konstaterar att han följt den långa vägen och att den ledde ingenstans. Hans art av summerande medvetande är trots allt det som tillhör -

Varelser som går upprätt
lösryckta från ursprunget,
främlingar som tänker
och får betala priset. 

När han sett henne gå, "den enda i min tillvaro", och när den högt flygande fågeln "som låtsades flyga med", hans sista reskamrat på vandringen, även den ger sig av återstår bara sista sträckans tystnad. Den sista starka dikten lyder som följer:

Nu är tystnad 
det avstånd som kvarstår, 
utan minne 
inget liv.

Mina steg kan jag 
inte längre höra,
vad som omger mig 
är fördolt.

Jag går vidare i blindo, en grå byracka
ute i kylan. Här måste det vara,
här tar jag farväl av mig själv
och blir i sinom tid

ingen.
 

Nobelpriset till Cees Nooteboom!

lördag 14 maj 2022

Castello Aragonese

Jag kom med båten från Neapel till Ischia Porto redan på förmiddagen och tog första bästa taxibil de drygt två kilometerna till Ischia Ponte och Castello Aragonese. När kastellet högt uppe på klippan på nytt låg där solbelyst i gatans förlängning kände jag att jag valt rätt, kände en återseendets glädje efter det decennium som hunnit passera sen sist med den underliga hastighet som numera kännetecknar tidens gång.

Jag trodde inte att taxin tilläts köra på stenbron men så skedde i alla fall. När cirka hundra meter återstod fram till ingången och portvakterskan bakom sin lucka i berget, bromsar chaffören in, kliver ur bilen, lyfter ur mitt enda bagage, en välfylld kabinväska, och innan jag riktigt hunnit att själv resa mig från sätet ser jag honom försvinna springande som en galen väskryckare längs bron i riktning mot klippan.

Lätt förvirrad frågar jag mig vad som tog åt honom. Han kommer ju knappast längre än till brons ände...? Och jag ser hur han ställer ner väskan där och kommer lugnt gående tillbaka, dunkar mig vänligt i axeln med knytnäven och säger helt obesvärad: 

- Venti euro!

Ja, varför inte roa sig lite på turisternas bekostnad, varför inte spela med deras fördomar om dessa italienska breddgraders uppfinningsrika skojare av olika slag. Jag kunde inte annat än le åt det självklara att Pulcinella även dyker upp som taxiförare ibland. Till saken hör att den taxi jag beställde via hotellet på tillbakavägen kostade femton euro.

Apropå transporter av olika slag upptäckte jag nästa dag vid stenbrons början en sorts all- eller multiparkering jag aldrig tidigare sett.

Med igenkännandets välbehag installerade jag mig i det spartanskt inredda rummet, en gång i tiden klostercell för nunnor inom klarissorden, med fantastisk utsikt mot öns högsta punkt, Monte Epomeo, och havet på ömse sidor av stenbron.

Varken tv eller minibar, men wifi och i övrigt all väsentlig bekvämlighet, dvs en välbäddad säng med rena lakan, en stol, ett litet skrivbord, sängbord, en hylla för några böcker, ett knarrande skåp med galgar och ett fläckfritt badrum. 

Den befästa klippön är en värld för sig som kan besökas mot en inträdesavgift för den som inte är gäst på hotellet. Dess historia löper från 474 f. Kr. och har genom århundraderna tillbyggts och försvarats av visigoter, vandaler, ostrogoter, araber, normander, angeviner och många andra folkslag. Dess mest lysande period var slutet av 1500-talet då inte bara klarissorna utan även grekiska basilianer fyllde var sina kloster och befolkningen uppgick till inte mindre än 1892 familjer. Engelsmännen övertog kastellet från fransmännen 1820, och fiskarbefolkningen flyttade ner till mer havsnära boningar. Kung Ferdinand av Neapel inrättade ön som i huvudsak ett fängelse för livstidsfångar, vilket senare under 1800-talets risorgimento reserverades för i första hand politiska fångar.


Det finns en vandringsled som tar en runt klippan till olika anhalter och utsiktspunkter. Domen med den stora kupolen, numera konsthall, ligger intill klostret/hotellet, där det även finns ett café. I övrigt passerar man ett par andra mindre kyrkor, ett vinmakeri, fängelset, gamla ruiner och ett ståtligt vakttorn. 


Från "Olivterassen", som i århundraden varit klippans stora trädgård, har man fri sikt i tre väderstreck; i det fjärde tornar själva kastellet upp sig med sina mäktiga angevinska torn. Dit in kommer man dock inte.


De gamla höga olivträden erbjuder pausvila under sparsam skugga och med vid utblick mot Procida närmast, och längre bort i sydvart Capris omisskännliga kontur. Här uppe råder en relativ tystnad som bara bryts av avlägsna trafiksignaler nerifrån stan, havstrutarnas hånskratt och några turisters dämpade konversation. Ytterligare en trappa upp finns "Il Terrazzo", där man kan få ett glas vitt och en bruschetta eller något ännu mer mättande om man så vill. Havstrutens närvaro är inte påträngande, den låter sig gärna beundras såväl på nära håll som på distans när den med sin imponerande vingbredd kastar sig från balustraden ut i lufthavet med ett sista gäckande skratt.

Som hotellgäst har man även tillgång till vingården och köksträdgården, där man på en stenbänk kan iaktta den tystlåtne trädgårdsmästarens omsorger om kryddor, tomatplantor och ännu för mig oidentifierbara växter i prydliga rader. Både citroner och apelsiner växer i närheten och i ett hörn av köksträdgården även ett bestånd bambu. 



Det tog en stund innan jag kopplade samman bambun med de snörräta raderna av käppar som utplacerats för de små tomatplantornas kommande klängande tillväxt. Ja, vad vore det italienska köket utan de solmogna tomaterna, utan citronerna, utan oliverna, utan vinet rött och vitt?




Sist vill jag inte undanhålla er den makabra delen av rundvandringen. Neapel, liksom Rom, saknar ju inte drag av dödskult med tanke på deras kryptor, katakomber och begravningsplatser med rikliga tillfällen till memento mori - begrundan av livets ändlighet. I anslutning till den stora kupolförsedda kyrkan finns även här en krypta med några få trånga rum, i själva verket en gravkammare för avlidna klostersystrar, som alltså inte begravdes utan under pågående kroppsligt sönderfall ingick i gemenskapen intill förruttnelseprocessens slut. 


Liket placerades helt enkelt på en av de väggfasta sätena vars hålförsedda sits givetvis får åtminstone oss nordbor att associera till svunna tiders utedass. I denna stinkande och osunda miljö samlades de ännu levande systrarna dagligen för en andaktsstund. Kranier och torra skelettdelar placerades slutligen i ett ossuarium, en särskild förvaringsplats för benrester. Tydligare än så kan man väl knappast uttrycka sin nedvärdering av den mänskliga kroppen som endast värdelöst skal för den ande som lämnat den.




Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

fredag 6 maj 2022

Alf Hambe är död


Den här dagen blir en dag för djupdykning i minnenas album, ner i ett 70-tal som jag inte i alla stycken minns som poetiskt och musikaliskt så särskilt entusiasmerande. Fast med lysande undantag.

Ett sådant undantag var Alf Hambe, som radion nu meddelar gått bort, 91 år gammal. En vispoet av sällsynt slag, en av de allra största på vårt svenska språk. Han och Olle Adolphson stod i en klass för sig, det är och förblir min oförytterliga mening. 

Då på 70-talet hade jag i min växande skivsamling (jo, den finns kvar på vinden) även en packe LP med visor, och bland dem var Hambes de mest spelade. Han lyckades göra något nytt och eget av den klassiska trubadurpoesin, kunde skapa nya världar mellan dröm och verklighet med gröna grevar, markisinnor, Näcken, Odyssevs och alla vi människor i människodalen vid Molom. Det sägs att egentligen det mesta utspelades i hans hemtrakter i Steninge i Halland.

Han lekte så förunderligt lätt och fritt med orden och satte dessutom de rätta tonerna till de allittererande nyorden som man aldrig hört och inte finner i ordboken men som man omedelbart begrep ändå. "I långa lopp och längslar min kropp i molom går". "Vingelben i vankeldalen kringelvägar går".

Ja jag har via Spotify återvänt till denne visornas mästare och gläds på nytt åt det omfattande och kvalitativt högtstående verk han åstadkom. Lyssna bara till "Undars dotter" - vilken fantastiskt stor liten visa!

Med den melankoliska melodin till hans mest kända visa, "Visa i Molom", ringande i öronen vill jag hylla minnet av en konstnär, vars verk jag redan i unga år hade lyckan att lära känna.

Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs

Nu glider gladan slint i snögan snår
I långa lopp och längslar min kropp i molom går
Ty slokar sol på nattosamma näs

Stjärnor i skelom
Dudom, delom
Vind går i felom
Spelom

tisdag 3 maj 2022

Neapel till fots


En av dagarna i Neapel gick jag drygt 18.000 steg, ett personligt rekord enligt mätaren i min mobil. Jag bodde på Hotel Rex i S. Lucia som, förutom att vara art noveau till det yttre och trivsamt anstruket av art deco i det inre, är väl placerat med gångavstånd till såväl San Carlo som Molo Beverello och båtarna ut till öarna.

Därifrån gick jag upp till Piazza Plebescito och slank in på Kungliga slottets inre borggård och angränsande park, där "Läkare utan gränser" mötte mig med en skärmutställning med starka bilder i svartvitt från 50 år av insatser i katastrofområden världen runt. Jag blev påmind om vad jag under alla dessa år varit med om, fastän på betryggande avstånd, intill dags dato och de pågående krigsförbrytelserna i Ukraina i mer omedelbart hotande närhet. 



Jag upptäckte att slottsplatsen liknade en oas i det brusande storstadslarmet kring den nyklassicistiska byggnaden med dess vackra valv och borggårdar, parkens uråldriga träd och utsikten mot Castel Nuovo.

Jag fortsatte sedan förbi Operan upp på den alltid folkrika Via Toledo och följde den ända till Piazza Dante, där jag vek högerut in bland de gamla gränderna med boklådor och små udda butiker och näringsställen. Det var 17 grader i luften och soligt, men här inne ganska svalt med åtminstone hälften av den knaggliga gatan i skugga. 


Jag gick utan brådska, strövande och kortare i steget än förr. Det är så man kan få syn på saker och ting, ibland också figurer ur commedia del´arte, kanhända även en och annan livs levande. Pulcinella - pratglad, kvicktänkt, låtsat enfaldig - ler godmodigt som den narr han är; han är ju hemma här. 

Väggarna är på många håll fyllda av graffiti, klotter i lager på lager med illusorisk djupverkan som resultat. Och jag som avskyr idiotiskt klottrande, framför allt fåniga tags, blev fascinerad av virrvarret av bilder och budskap, där den enskilda signaturens aggressiva självhävdelse försvinner i den brokiga helheten och alla dessa övriga, betydligt intressantare detaljer. Vem kan till exempel den där flickan med det långa utslagna håret vara, hon som ser så bekant ut?




Den antikvariska litteraturen på borden lockar nästan enbart med klassiker, men där ligger också påpassligt en gammal italiensk avhandling om ryssarna och, minsann, inbäddad bland de skönlitterära mästerverken av Conrad, Orwell och Mauriac också en Läckberg. Jag ler i mjugg och undrar vad den gode bokhandlaren vill säga. Kanske bara helt stillsamt påpeka att här ligger trots allt massmarknadens produkter ohjälpligt i lä?



Längre bort längs Via dei Tribunali närmar jag mig tvärgatan med den traditionella tillverkningen av presepi, de berömda julkrubborna. Jag lämnar dem därhän och blir i stället stående en stund framför en stor liten gubbe. Han står där som en solitär utmed en vägg och karikerar någon för mig okänd figur som dock knappast hör hemma i någon julkrubba.
 

Vissa handlare visar upp en mångfald av både gammalt och nytt som gör att man måste stanna till och undra vilka av alla dessa udda föremål som vore roligare än vanliga souvenirer att medföra. Själv har jag sen länge slutat köpa souvenirer, inte ens noter av någon av pianots mindre kända mästare från trakten är jag längre på jakt efter. Foton och det episodiska minnets förvar duger och får räcka.



Att man i pizzans hemort i världen möts av ett anslag med garantier om den äkta varan är inget att förvånas över. Ändå finns det även i Neapel de som kompletterar den stolta traditionen med nya idéer. Men nog undrar jag vem som vill byta en äkta Margherita mot en friterad (!) pizza. Hellre då en spaghetti alle vongole på en enkel restaurang, med acqua frizzante i vacker blå flaska och det goda brödet med knaprig skorpa levererat i en papperspåse.  


Jag nådde så småningom målet - jo, jag hade ju ett mål för mitt strövtåg också, nämligen kapellet Pio Monte della Misericordia, där som Caravaggios "De sju barmhärtighetsverken" hänger.

Foto: EJ. (Obs! Bilderna är klickbara!)