Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 30 januari 2014

Sjostakovitj åttonde symfoni



För en tid sedan blev jag sittande längre än vanligt framför teven. Som så många gånger förr hade jag efter nyheterna klickat över till mezzo, den franska musikkanalen, och hamnat i en symfonikonsert, den här gången från Lucerne-festivalen 2011. Royal Concertgebouw Orchestra framförde Dmitri Sjostakovitjs väldiga åttonde symfoni under Andris Nelsons mycket inspirerade ledning.

Jag blev helt hänförd av denna ibland eruptiva, men mestadels stillsamt sörjande musik. Det var lite oväntat måste jag erkänna. Inte så att jag är alldeles obekant med Sjostakovitjs musik; framför allt den av Mahlers tonspråk präglade femte symfonin och några av de sista har jag nu och då återkommit till. Men av någon anledning har just denna åttonde inte förmått öppna mina öron förrän nu.

Av de tre giganterna i 1900-talets ryska musik - Stravinskij, Prokofiev och Sjostakovitj - har jag under senare år mest lyssnat till Prokofiev och hållit honom och Stravinskij för de främsta. Dock ändå dunkelt medveten om det diskutabla i den värderingen. Jag har ännu mycket ohört av Sjostakovitj och i själva verket lämnade han nog minst lika många omistliga verk efter sig som de båda andra, därtill i lika många genrer.

I varje fall beträffande symfonier och stråkkvartetter hävdar sig Sjostakovitj utan tvekan väl. Det är förresten lite underligt att jag som alltid älskat Mahlers musik inte fäst mig mer vid Sjostakovitj, som ju beundrade Mahler och kände sig mer befryndad med hans musikaliska poetik än med de ryska kollegernas.

Symfonin är i fem satser och strax över timmen lång. Första satsen med dess ödesmättade huvudtema övergår snart i något som mest liknar sorgsna vandringar i ett ödsligt landskap, med ett avbrott i mitten för trummande marschmusik som stegras till stridslarm. Det är naturligtvis detta som föranlett epitetet krigssymfonier för denna och den föregående symfonin ("Leningradsymfonin"). Sjostakovitj var själv enligt vissa uppgifter inte speciellt förtjust i den beteckningen. Det var inte bara kriget som stämde honom till ödesmättat allvar, blandat med tungsinne, ironi och sarkastisk vrede. Det fanns så mycket annat plågsamt i den sovjetiska verkligheten också.

Tredje satsen (enligt dirigenten Kurt Sanderling ett uttryck för sovjetmaktens krossande av individen) bjuder på en motoriskt hamrande toccata i snabbt och medryckande tempo och med en oerhörd energiutveckling. Ja, kanske kan trumpetsmattret i mittdelen höras som maktens hånfullt triumferande skratt? I den direkta övergången till den fjärde och näst sista satsen kulminerar all denna energi i ett våldsamt utbrott, för att omedelbart därefter sjunka ner i ett largo, en stilla svävande musik, sorgsen, dämpad och liksom florbehängd. Ingen torde undgå att beröras av i synnerhet båda dessa satser, oavsett vad man tycker sig höra i dem.

Den sista satsen påminner rätt mycket om den första. Halvvägs in tornar även här musiken upp sig till några massivt orkestrala ackord. Men symfonin slutar kammarmusikaliskt och i ett nätt och jämnt hörbart borttonande, om inte uppgivet så i varje fall så långt man kan tänka sig från den optimistiska heroism som de stalinistiska myndigheterna påbjöd. Och Sjostakovitj fick förstås problem med denna symfoni liksom tidigare med den fjärde och mycket annat som betraktades som alltför "formalistiskt".

Myndigheterna försökte till en början döpa åttan till "Stalingrad", men det visade sig vara omöjligt med en musik så tragisk och så renons på segerjubel. Klämd mellan sin konstnärliga integritet och anpassningen till ett realkommunistiskt helvete försökte Sjostakovitj överleva både som människa och konstnär. Så gott det nu gick.

Mellan de politiskt korrekta leveranserna kom symfonier som den åttonde och annat lika storartat.

*

Jag har lyssnat till flera olika inspelningar av den åttonde symfonin och vill rekommendera i första hand de följande:
Dels en gammal inspelning med den ryske dirigenten Jevgenij Mravinskij med Leningrads Filharmoniska orkester (här). Trots att ljudet inte är det bästa i denna live-inspelning med hostningar i publiken är den värd att lyssna till.

Youtube finns samme Mravinskij med samma orkester fast utan publik, och då slipper man dessutom Spotifys störande dåliga klipp mellan satserna. Mravinsky må vara en av de minst tändande dirigenter man som åhörare kan se, men skapa musik ur en stor orkester kunde han. (För den som vill gå direkt på de tre sista satserna börjar den tredje satsen 31:20 in i filmen).

Dels återigen Concertgebouw-orkestern med den alltid lika imponerande Bernhard Haitink som dirigent (här).

tisdag 28 januari 2014

Pete Seeger är död



Jag vaknar av att Pete Seeger är död. Inte ur någon egendomlig dröm, bara av radions nyheter som väcker mig ur morgondåsigheten. Yes, he had a hammer. Och jag dråsar ner i ett tidshål, drygt fyrtiofem år djupt.

Jag hörde honom live en enda gång och det var ett mycket speciellt tillfälle. Jag hade den sommaren anlänt till Uppsala, och i juli hölls Världskyrkomötet i stan då det bland alla berömda kyrkliga dignitärer även var meningen att Martin Luther King skulle närvara. Några dödande skott satte definitivt hinder för det.

Till allt annat fanns ett omfattande och ofta mycket lockande kvällsprogram med debatter och med underhållning i samband med denna konferens. Det mesta av det bästa försiggick på Värmlands nation. Jag minns en kväll där med Cornelis, för övrigt även i det fallet enda gången live för min del. Men framför allt minns jag kvällen med Pete Seeger, och inte främst för att han var så mycket bättre än alla de andra artisterna.

Det var knökfullt och folk satt överallt eller stod lutade mot väggarna. Det var varmt och kvavt och de höga men lågt placerade fönstren öppnades ut mot gården och kvällsskymningen, också för att de som inte fick plats skulle få lyssna. Själv måste jag ha kommit i god tid för jag satt i någon av de första stolsraderna.

Så fick jag syn på E i sällskap med ett par andra kamrater av vilka jag fruktade den ene som en möjlig rival. De stod utanför fönstret och tycktes spana efter möjligheter att ta sig in. Det var då jag tog tillfället i akt.

Jag vinkade till E och pekade på min stol att jag var villig att maka på mig och bereda plats. Och hon klev in genom fönstret och kom till mig. Och stolsitsen var nog för liten för att dela på så hon satt i mitt knä. E satt den kvällen första gången i mitt knä medan Pete Seeger sjöng sina sånger, spelade banjo och gitarr och lockade oss alla att sjunga med. Underbarare konsert fanns inte. - If I had a hammer. - Little boxes. - Turn, turn, turn. - Where have all the flowers gone? Long time passing.

Yes, long time passing.


Till minnet av E och åren 1968-1991.

Foto: New York World Telegram and the Sun Newspaper Photograph Collection (Library of Congress)


måndag 27 januari 2014

Offret på taktikens altare


Varför är så stora delar av intellektuell vänster ständigt nerkörd i samma spår av taktiskt tänkande? Jag undrar det varje gång någon vill kringgärda meningsutbytet av hänsyn till vem eller vilka det kan tänkas gynna. Samtidigt visar man sig egendomligt nog förvånad över den envisa misstanken att man vill mörka vissa delar av verkligheten. 

Som exempelvis i Aftonbladet häromdagen, när Athena Farrokhzad skrev: "En ung poesidebutant med palestinsk bakgrund som anklagar den muslimska diasporan för hyckleri, misogyni och allmänt barbari, vilken skänk från ovan för Dansk Folkeparti." Utan vidare tillstår hon att hon själv aldrig skulle kunna skriva så som poetkollegan gör "för en övervägande vit offentlighet". Detta oavsett om det som skrivs äger någon giltighet eller inte, förstår vi att hon menar. Det är tydligen någon "förklaringsmodell" som ska bekämpas till varje pris, oklart dock vilken.

Man tar sig än en gång för pannan! Detta ska vara intellektuella människor, som i stället för att uppträda som väktare av öppenhet och sannfärdighet snarare kreerar rollen av ideologiska kommissarier med överordnat ansvar för samhällsdebattens styrning. Och det enda de uppnår är mycket riktigt en ständigt återkommande debatt om debatten, en diskussion om vem som får säga vad.

Identitetsideologer har ibland gett intryck av att kunna godkänna skämt om svarta förutsatt att skämtaren själv är svart. Men uppenbarligen sviktar även den "interna" toleransen när vad som betraktas som det opinionsmässigt lämpliga blir enda rättesnöret. Inför potentiella anklagelser om att gå främlingsfientliga krafters ärenden hukar många i missriktad lojalitet. Dock inte den danske poeten.

Man offrar sin integritet och intellektuella heder på taktikens altare. Man saknar uppenbarligen all tilltro till förnuft och argumentation. Man tillstår utan att blinka självcensur som påkallad i offentligheten. Och indirekt, i föraktfullt högmod, dömer man ut allmänheten som oförmögen att se sanningar i vitögat utan att bli danskar eller folkpartister eller värst av allt kanske både och.

Jag kan inte tänka mig bättre ammunition för dem som agerar ideologiskt på motsidan. Min respekt för dessa grupplojala taktiker är under alla omständigheter lika med noll. 

lördag 25 januari 2014

Kärlekssorg och nattmusik



Den sjunde symfonin från 1904-1905 är Gustav Mahlers minst uppskattade och minst spelade. Tidigare betraktad som kompositionstekniskt problematisk, åtminstone yttersatserna, tycks den ändå på senare år ha vunnit ökat insteg hos både kritiker och publik. Intressant nog fanns det redan tidigt andra omdömen än de sedermera kritiska. Arnold Schönberg förbryllade många med uppskattande ord om "a perfect repose based on perfect harmony". Och Mahlers hustru Alma tyckte att sjuan var det bästa maken åstadkommit.

Kanske tänkte de i första hand på de tre mellansatserna som tillkom först - ett scherzo omgivet av två mer kammarmusikaliskt präglade satser med titlarna Nachtmusik I och Nachtmusik II. Det är känt att Mahler hade svårigheter att komma vidare efter att ha komponerat dessa satser och först ett år senare i samband med en roddtur fick de idéer som resulterade i fullbordandet av symfonin.

Själv hade jag inga som helst problem att ta till mig symfonin som helhet när jag igår lyssnade till Daniel Hardings tolkning med Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen. Varför skulle den här musiken inte hålla måttet när annan liknande av samme Mahler gör det?

Jag får lust att citera ett avsnitt från Kurt Blaukopfs bok om Mahler:

"När han en gång - det var sommaren 1900 - gjorde en skogspromenad med några vänner, kom han till ett nöjesfält med karuseller och positivmusik, gunghästar, skjutbanor och kasperteatrar, vilkas ljud blandades med tonerna från ett militärkapell och en manskör; alla ´höll på med ett otroligt musicerande utan hänsyn till varandra´. I det ögonblicket, står det i en tillförlitlig berättelse, utbrast Mahler: ´Hör ni? Det här är polyfoni, och det är därifrån jag har den! Redan när jag som barn hörde den i Jihlavaskogen grep den mig på ett säreget sätt och inpräglades i mig. För det spelar ingen roll om den framtonar i sådant oväsen som här eller i tusenfaldig fågelsång, i stormens tjut, vågornas skvalp eller eldens sprakande. Just så, från helt olika håll, måste temata komma och så helt olika i rytm och melodik (allt annat är bara flerstämmighet och maskerad homofoni), fast konstnären ordnar och förenar dem till ett samstämmigt och samklingande helt.´"

Sjunde symfonin är förvisso inte lika lättillgänglig som vissa av hans andra, men å andra sidan inte heller mer krävande än till exempel den närmaste föregående. Jag kan inte höra annat än att det är typisk Mahlermusik med det för honom så karakteristiska collaget av all världens ljudbilder. Vilket alls inte utesluter återkommande teman och en alltid lika komplex och fascinerande rytmik och harmonik.

Jag tänker mig den här symfonin som en symfoni ägnad natten, drömmarna och tillvarons frånsidor. Och jag tänker då inte minst på det centralt placerade scherzot, som börjar med hotfulla varsel för att strax ta ut wienervalsens svängar till det yttersta i skärande missljud och spefulla överdrifter. Och vidare fjärde satsens nattliga turer som erinrar om bevekande serenader, där bland annat knäppningarna från gitarr och mandolin kanhända öppnar fönster mot den förhoppningsfulle sångaren eller i varje fall mot allsköns mänskligt önsketänkande.

Sångaren, ja. Konsertens första del bestod av Mahlers "Lieder eines fahrenden Gesellen", fyra sånger till orkester-ackompanjemang och med texter av tonsättaren själv (1884-1885; orkesterversion i början av 1890-talet). Upprinnelsen var den unge Mahlers förälskelse i en skön sopran som dock behagade gifta sig med en annan. I dessa sånger fann han uttryck för den kärlekssorg som följer av sådana erfarenheter, i det här fallet med all den naiva uppriktighet som han lärt av folkdiktningen i "Des Knaben Wunderhorn". "O, ve, jag har en glödande kniv i mitt bröst!"


Gästande solist var ingen mindre än den tyske barytonen Christian Gerhaher. Bättre kan man inte få, om inte i så fall vår egen Peter Mattei finns till hands. Förmodligen är dessa båda världens mest eftertraktade i barytonfacket för närvarande. Gerhahers röst har en något ljusare timbre än Matteis, men båda äger den egaliserade och övertonsrika klang som ger lyssnaren rysningar av välbehag. Men det måste givetvis en tolkning till, där själen läggs i klangen så att resultatet blir vad det blev den här kvällen. Låt mig bara säga att det märktes att Mahler är en av Gerhahers favorittonsättare och att vi här har en värdig arvtagare till den legendariske Dietrich Fischer-Dieskau.

För den som missade detta liveframträdande finns en ny skivinspelning där man kan höra Gerhaher i bland annat dessa sånger, om än med en annan orkester och en annan dirigent.

Foto (överst): EJ
(Gustav Mahler; byst av Auguste Rodin, Metropolitan Museum of Art, New York)

Citatet är hämtat från Kurt Blaukopf: Gustav Mahler, Gebers, 1972, översättning av Kajsa Rootzén, sid. 221-22.


torsdag 23 januari 2014

Om betydelsen av ett slut


I väntan på det försenade planet som skulle ta oss hem från Krabi International Airport fann jag en liten bokhandel i väntsalen vid gaten. Det gladde mig eftersom jag redan läst ut den medförda litteraturen och ville gardera mig mot tristessen i en eventuellt sömnlös nattflygning.

Den där shopen bestod huvudsakligen av internationella bestsellers, inklusive den överallt förekommande Stieg Larsson, en stor avdelning med management-litteratur plus några hyllor med fackböcker, främst med anknytning till Thailands natur och kultur.

Jag stod och valde mellan Christopher Hitchens sista, postumt utgivna essäer och den enda av de skönlitterära böckerna som jag kände mig lockad av, nämligen Julian Barnes´ "A Sense of an Ending", en Booker Prize-belönad roman som kom för några år sedan. Det blev den senare.

Det var min första av Barnes, trots att jag länge haft på känn att han är en författare som nog borde ges en chans. Boken har lovordats som en existentiell thriller, vilket faktiskt är en ganska träffande karakteristik. Det var ett bra tag sen jag sist läste en roman som så skickligt tillfredsställer både den spänningssökande och den mer estetiskt och livsfilosofiskt lagde läsaren.

Boken handlar om en ensamstående pensionär, Tony Webster, som i sin gråa vardag av endast sporadiska kontakter med exhustrun och en vuxen dotter, får en särskild anledning att blicka tillbaka på sitt liv. Det som tvingar honom till en rekonstruktion av det förflutna är ett brev från en advokat som meddelar att någon testamenterat en summa pengar och en dagbok till honom. Dagboken tycks emellertid omöjlig att få loss, eftersom testamentatorn visar sig vara modern till Tonys första kärlek, den redan på den tiden knepiga Veronica, som nu vägrar lämna den ifrån sig.

Berättelsen är tudelad och den första delen ägnas Tonys ungdomsår på sextiotalet i ett studentikost manligt gäng på tre som snart blir fyra genom den intelligente och filosofiskt allvarlige Adrian. Det är en mycket underhållande beskrivning av gängets sammansvetsning och försök att med alla förnumstiga medel orientera sig i tillvaron och hantera ungdomsårens sårbarhet och trevande vilsenhet. När så småningom gänget splittras och Adrian först gifter sig med Veronica och sedan begår självmord rinner den forna gemenskapen ut i sanden.

Först i andra delen börjar thrillern, som alltså består i mysteriet kring det oväntade arvet efter Veronicas mor och den dagbok som i själva verket är Adrians och som därför Veronica sitter på av anledningar som givetvis väcker inte bara Tonys utan även läsarens nyfikenhet. Tony berättar om sina överväganden, om hur han försöker och faktiskt också lyckas nå Veronica, hur han får ett gammalt brev han skrivit till Veronica och Adrian i retur, ett sarkastiskt brev som han totalt utplånat från sitt medvetande och som nu skakar om hans självbild, men hur han i övrigt endast serveras fragment och gåtor som han inte på något enkelt sätt kan skapa någon mening i.

Jo, nog var detta en riktig page turner, mycket lämpad som sällskap på en nattflygning. Barnes lyckas med att behandla livets flykt, minnets bedräglighet och andra existentiella frågor med stor briljans. Upplösningen är överraskande och bör naturligtvis inte avslöjas. Tilläggas bör dock att precisionen i Barnes prosa är djupt imponerande; här går knappast att peka på ett enda onödigt ord. Och undertexten i dialogerna vibrerar av innebörd. Kort sagt visar författaren en hantverksskicklighet som i kombination med det engagerande innehållet gör boken ytterst prisvärd.

Boken har översatts till svenska med titeln "Känslan av ett slut". Jag undrar om den översättningen är den bästa, om den verkligen make sense med tanke på innehållet. Som ju handlar om hur vi skapar mening och innehåll, om hur självbild, betydelser och bokslut kan krackelera. Och om det bedrägliga minnet som en del av det sammanhanget.

måndag 20 januari 2014

È morto Claudio Abbado



Medan jag skriver om gårdagens Bach-konsert och lyssnar till Das Wohltemperierte Klavier med Andras Schiff når mig meddelandet om att dirigenten Claudio Abbado lämnat oss för gott. 

È morto Claudio Abbado ropar rubrikerna i de italienska tidningarna.

Det känns utan överdrift som att en epok går i graven. Få dirigenter i modern tid har förvärvat en mer gedigen renommé än Abbado, både som stor konstnär och som omvittnat nobel människa, högt älskad av både medmusiker och publik.

Jag kan inte räkna dem alla, de tillfällen när hans tolkningar av viktiga verk av Verdi, Mahler, Mozart, Beethoven och många andra framstått som de bästa, eller i varje fall bland de allra bästa.

Och jag minns i början av 2000-talet när jag chockad såg honom i en utsändning i mezzo, den franska musikkanalen, dirigera Verdis Requiem och tänkte att det måste vara sin egen dödsmässa han dirigerar. Avmagrad till knapp igenkännlighet stod han där på pulten efter en canceroperation som dessbättre visade sig kunna ge honom ytterligare ett drygt decennium i verksamhet.

Även om han trots allt hann bli åttio år gammal känns hans bortgång som en stor och alltför tidig förlust. Att en hel musikvärld sörjer honom, den saken är alldeles klar.

Söndag med J S Bach



I en välfylld konserthussal satt jag igår eftermiddag och lyssnade till klavermusik av den störste av dem alla: Johann Sebastian Bach. (Ja, det där kan man förstås bråka om, men igår fanns det inget utrymme för diskussion). Hans Das Wohltemperierte Klavier, bok 2, spelades rakt igenom med en paus i mitten av en av världens mest framstående pianister: Andras Schiff. Det innebar två timmar och tjugo minuters effektiv speltid innan det sista av de 24 paren av preludier och fugor klingat färdigt.

Jag var lite orolig att jag skulle storkna av så mycket på en gång, men det var onödig oro. Med en så formidabel pianist som Andras Schiff som så länge umgåtts med detta ett av musikhistoriens mest inflytelserika verk blev det aldrig fråga om trötthet eller okoncentration. Jag har sällan hört en fulltalig publik så tyst i förkylningstider. Schiff förde oss in i ett tillstånd som inte kan beskrivas bättre än med det engelska ordet otherworldly, och jag slogs strax före pausen av att han med den fulla kontroll som givetvis krävs för ett sådant spel samtidigt verkade spelade nära ett transtillstånd, eller i varje fall ett flow, där han bara var ett medium för musiken. Sådant smittar av sig.

Bachs idérikedom var gränslös. Konstfullheten i dessa preludier och fugor är oöverträffad. Men det magiska är att välljudet samtidigt är så tidlöst som det är, i såväl lugnt vandrande ackordsföljder som virvlande flerstämmiga dansfugor. Funnes det protestantiska dervischer hade de i Bach sin främste ackompanjatör. Och allt detta skrevs en gång för avancerade ungdomars förkovran i musikutövning och spreds endast i handskrivna kopior! Vid hans död var de bortglömda, out of date, men återupptäcktes sedan med besked. Först i början av 1800-talet kom den första förlagsutgåvan.



Det diskuteras ibland om vad som är det bästa instrumentet att framföra "de fyrtioåtta" på. För min del har jag precis som Schiff alltid föredragit det moderna pianot framför cembalon. Det handlar om de dynamiska möjligheterna och framför allt om att denna ställvis mycket komplexa musik aldrig kan nå sin fulla klarhet annat än med ett piano. Att Schiff sedan också spelar den här musiken helt utan pedal kan väl vara en fråga om tekniskt hand/fotlag, men mig övertygade Schiff hur som helst med sitt mjuka och fulländade legatospel där sådant erfordras. Han verkar helt enkelt inte behöva pedalen.

Bach som tonkonstens gud var inte uppenbar för hans samtid, som främst såg honom som den överlägsne orgelvirtuosen. Sedan dess uppenbarar han sig gång på gång för oss alla som tillfälligtvis haft örat åt annat håll. Igår eftermiddag var han i högsta grad närvarande. Och när den långa sittningen väl var över reste sig publiken prompt i bänkarna, och det var inte i första hand för att fysiskt sträcka på sig utan för att hylla en förmedlare av rang. Vilken satte sig igen och som extranummer gav första preludiet och fugan i bok 1, som en vink om att han programenligt ju bara levererat 24 av de 48.



lördag 18 januari 2014

Sandstränderna. Thailändska intryck (2)



Jag har egentligen aldrig lockats av resmål där sandstranden är huvudsaken. Ändå har jag av olika anledningar haft turen att hamna på några av världens bästa sandstränder. Givetvis har det bjudit på storartade upplevelser även för en badkruka som jag som kräver turkosfärgat vågsvall från ett tropiskt hav för att gå i.

En sandstrand är ju inte bara en remsa sand utan även hav eller insjövatten och där sanden tar slut någon form av landskap - en trädbevuxen terräng, stenar eller klippor. Med andra ord är stranden inte sällan också ett mer eller mindre storslaget natursceneri.

Det är länge sen nu, men jag minns Silver Beach, utanför Buchanan i Liberia. Inget känt turistmål, men det var mitt första möte med en strand som vilken broschyrmakare som helst skulle vilja sätta på framsidan. Jag joggade i sanden mol allena med havet och djungeln på ömse sidor om mig och med de pilsnabba strandkrabborna flyende ner i sina hål ett par meter framför mina fötter.

Jag minns långt senare Seychellernas stränder, den ena mer sagolik än den andra, särskilt på La Digue med de mäktiga granitblocksformationerna utspridda i sanden som en naturens egen konstfulla installation. I en internationell resetidskrift såg jag för några år sedan att några av dessa stränder klassats som världens mest utsökta. Och även om jag inte tror att den fulla överblick föreligger som sådana utsagor måste bygga på, är jag i det fallet beredd att sätta tilltro till dem.


Och nu senast stränderna i Krabis omgivningar i Thailand. En tur till Hong Island hör till det obligatoriska programmet för den som befinner sig i dessa trakter. De magnifika, brant stupande kalkstensklipporna bidrar starkt till naturupplevelsen, här liksom i hela den övärld som breder ut sig i bukten. Under båtfärden ut tyckte jag mig bland öarna kunna urskilja Arnold Böcklins Dödens ö, lyckligtvis förstås en illusion. 


Dock - på en stig inne i bushen på Hong Island stötte jag på resterna av en long tail-båt som kastats in bland träden under den fruktansvärda tsunamin för snart tio år sedan. Den ligger kvar där som ett minnesmärke.


Den främmande faunan hör också till: fiskarna i vattnet, fågelsången i trädkronorna, några praktfulla fjärilar och en makligt promenerande varan som väste lite irriterat när jag blev för närgången med kameran.



Det var ett bröllop som denna gång förde mig till dessa stränder. Ett paradisiskt arrangemang för bekräftelse av en relation med allt vad den innebär av förhoppningar för framtiden. Det hela utspelade sig på en annan strand, Phra Nang, en sen eftermidddag medan solen sjönk i havet. Och ja, det var naturligtvis mycket mycket vackert.





Foto: EJ
Bilderna (klickbara!) uppifrån och ned:
- Klong Muang Beach
- Hong Island
- Okänd ö
- Skelettet av en krossad long tail boat
- Varanödla, Hong Island
- Hong Island
- Phra Nang (de fyra sista bilderna)

fredag 17 januari 2014

Debutromanen. Cees Nooteboom (4)



"Philip och de andra" är Cees Nootebooms debutroman från 1955 (på svenska 2003 i översättning av Per Holmer). Bara tjugotvå år gammal blev han hyllad för denna talangfulla prosa som inte liknande någon annan i dåtidens nederländska berättande.

Visst är det på sitt sätt en typisk debutantroman om man kort beskriver handlingen som en historia om en ung mans långa liftarfärd genom Europa, ner till Provence och hela vägen upp till Skandinavien. Men den beskrivningen säger samtidigt ingenting om originaliteten i den lätt svindlande magi som den unge författaren lyckas förmedla i skildringen av olika möten på vägen, där bland annat ingår en jakt på Marcelle, den undflyende och gåtfulla flickan med asiatiska drag.

Det börjar med en intagande berättelse om en gammal man, en egensinnig onkel som spelar Carl Philip Emanuel Bach på cembalo och som äger en mängd gamla böcker och en vevgrammofon med skivor med Wagners musik. Philips fascination för sin gamle släkting sätter djupa spår och för honom i vidare kontakt med andra äldre personer som genom sina erfarenheter och sin förmåga att berätta bjuder på resor även i det inre. Se där ett tema som Nooteboom sedan ständigt återkommit till, liksom till mötena med berättare som skapar berättelser i berättelsen.

Det finns ett modernistiskt och romantiskt drag i nästan allt som Nooteboom skriver och det blir inte minst tydligt redan i denna hans första bok. Ett motto är hämtat från Paul Eluard: Je rêve que je dors, je rêve que je rêve. De tunna hinnorna mellan olika medvetandetillstånd och tidslager gör verkligheten magisk och svårgripbar. Att finna fästpunkter i tillvaron är en drivkraft och gör hans protagonister till ständiga sökare i både den sinnliga världen och världen av kulturella artefakter. Och vad lämpar sig bättre för behandlingen av ett sådant ämne än en huvudperson som Philip, en yngling på jakt efter sin identitet och någon att älska.

Boken är tillägnad Nicole (antagligen bokens Marcelle) och "våra gråhåriga vänner".

onsdag 15 januari 2014

Landad i snön. Thailändska intryck



Man kan också börja från slutet, med hemkomsten. Detta med att landa efter ett halvt dygns luftfärd över nästan halva klotet och bli stående vid busshållplats 13 utanför terminal 5 på Arlanda, i kallt mörker och frysa som en hund. Eller huttra och stampa som bara en alltför lätt klädd människa kan göra som vant kroppen vid ca 40 grader högre temperatur och en luftfuktighet på närmare 100 %.

Man kan då falla i tankar om våra hart när obegränsade möjligheter till snabba miljöbyten, numera för de flesta inte bara överkomliga utan närmast naturliga. Ena dagen i bastuvärme med en lätt, rasslande bris i kokospalmernas blad, andra dagen i narig vinterkyla på ishala gator. Ena dagen ljuden från poolens frustande vattenliv, flip-flop-sandalernas smällar mot nakna fotsulor, exotiskt skriande fåglar och avlägsna böneutropare. Nästa dag snödämpat motorljud och i övrigt bara vinterns stora tystnad. Igår anblicken av solskyddskladdiga kroppar i horisontella ställningar, idag stelt hukande pälsdjur i uppfällda kapuschonger på vandring tur och retur ICA. Från sandstränderna vid turkosfärgat hav till en mjölkaktig himmel i samma färglösa skala som parkens tilltrampade snö.


På ett lyxhotell ett par mil från Krabi är allt anpassat för turistens högsta anspråk på bekvämlighet. Det konditionerade rummet stänger effektivt ute den tryckande värmen, och i de allmänna utrymmen som aldrig helt skiljer på ute och inne snurrar tystgående fläktar med helikopterliknande rotorblad. I atrier växer bambu, fikus och andra tropiska blommor och trädslag, och lobbyns tunga mörka möbler och de takförsedda schäslongerna draperade med tunna vita slöjor erbjuder viloplatser med utsikt mot den gigantiska poolen, palmträdgården och havet. Allt medan unga, vackra tjänsteandar tassar omkring med små immiga glas fyllda med isvatten.


Det är något med de där leendena - som inte är amerikanskt sociala och inte heller europeiskt reserverade. En sirlig artighet som inte är påträngande utan bara vänligt öppen och uppmärksam. Jag smittas och böjer min vanligen stela nacke i en bugning som aldrig vill bli lika elegant som deras.

Det är lätt att få kontakt, även med dem utanför hotellområdet som inte kan så många ord på engelska, och givetvis allra enklast om de har varor eller tjänster att sälja. Näringsställen, massage-institut, diversehandel, motorverkstäder, taxi, båtresebyråer och rum för resande erbjuds längs genomfartsvägen. Bostad och småföretagsamhet i ett och samma enkla hus i ett eller högst två plan.

Ibland gör man klokt i att gå åt andra hållet. En eftermiddag gjorde jag det i akt och mening att få syn på en eller annan exotisk fågel i bushen en bit från bebyggelsen. Efter bara några hundra meter stod jag vid en avtagsväg som ledde upp till ett stort kalkbrott med ett grustag.

Arbetet ligger av okänd anledning nere, det är tyst och stilla och jag kan ostörd lyssna till ljuden inifrån den täta djungeln. En rätt stor gökliknande fågel med rostbrun rygg är dock den enda jag får se när den flaxar förbi i en glänta.




Plötsligt dyker så en liten fin hund upp, och vi stannar båda och tittar stillsamt på varandra utan ta närmare kontakt. Jag går vidare till ett minitempel som byggts på en ställning strax ovanför grustaget. Och ytterligare tjugofem meter upp i sluttningen står kung Bhumibol staty, här som på så många andra ställen.


Tillbaka på hotellområdet pågår rensning av kokospalmerna av flinka män i stråhattar som med långa liar av bambu fäller de största nötknippena. De faller med kraftiga dunsar och rullar som stora bouleklot över gräset. En av männen hämtar en stor kärra och samlar upp både skräp och nötter, endast ett par stycken öppnas och konsumeras i en paus i arbetet.


Och jag som legat i timmar och läst i en av hängmattorna och ibland lite oroligt tittat upp mot de där nötterna och undrat om jag skulle få uppleva det där dunsandet någon gång, jag får nu mitt lystmäte vad gäller den sortens upplevelse. På en enkel restaurang får vi dessutom erfara att det inte är alldeles riskfritt att ignorera vare sig placeringen av hängmattan eller hus med enkla och bräckliga tak. Hålet i taket på husets baksida förklarade vad som orsakade braket.





Notera på nedersta bilden fotografens lyckosamma försök att vid ett av träden fånga fallet mot marken - en meter innan dunsen!

Foto: EJ (bilderna är som vanligt klickbara!)


fredag 3 januari 2014

Kort uppehåll för byte av miljö


Bloggen kommer att tystna under en dryg vecka. Jag ska ägna mig åt annat på en fjärran resa. Om allt går som planerat är jag dock tillbaka i det gamla årets bloggarvanor även under detta nya år.