Debutromanen. Cees Nooteboom (4)

"Philip och de andra" är Cees Nootebooms debutroman från 1955 (på svenska 2003 i översättning av Per Holmer). Bara tjugotvå år gammal blev han hyllad för denna talangfulla prosa som inte liknande någon annan i dåtidens nederländska berättande.

Visst är det på sitt sätt en typisk debutantroman om man kort beskriver handlingen som en historia om en ung mans långa liftarfärd genom Europa, ner till Provence och hela vägen upp till Skandinavien. Men den beskrivningen säger samtidigt ingenting om originaliteten i den lätt svindlande magi som den unge författaren lyckas förmedla i skildringen av olika möten på vägen, där bland annat ingår en jakt på Marcelle, den undflyende och gåtfulla flickan med asiatiska drag.

Det börjar med en intagande berättelse om en gammal man, en egensinnig onkel som spelar Carl Philip Emanuel Bach på cembalo och som äger en mängd gamla böcker och en vevgrammofon med skivor med Wagners musik. Philips fascination för sin gamle släkting sätter djupa spår och för honom i vidare kontakt med andra äldre personer som genom sina erfarenheter och sin förmåga att berätta bjuder på resor även i det inre. Se där ett tema som Nooteboom sedan ständigt återkommit till, liksom till mötena med berättare som skapar berättelser i berättelsen.

Det finns ett modernistiskt och romantiskt drag i nästan allt som Nooteboom skriver och det blir inte minst tydligt redan i denna hans första bok. Ett motto är hämtat från Paul Eluard: Je rêve que je dors, je rêve que je rêve. De tunna hinnorna mellan olika medvetandetillstånd och tidslager gör verkligheten magisk och svårgripbar. Att finna fästpunkter i tillvaron är en drivkraft och gör hans protagonister till ständiga sökare i både den sinnliga världen och världen av kulturella artefakter. Och vad lämpar sig bättre för behandlingen av ett sådant ämne än en huvudperson som Philip, en yngling på jakt efter sin identitet och någon att älska.

Boken är tillägnad Nicole (antagligen bokens Marcelle) och "våra gråhåriga vänner".