Medan jag skriver om gårdagens Bach-konsert och lyssnar till Das Wohltemperierte Klavier med Andras Schiff når mig meddelandet om att dirigenten Claudio Abbado lämnat oss för gott.
È morto Claudio Abbado ropar rubrikerna i de italienska tidningarna.
Det känns utan överdrift som att en epok går i graven. Få dirigenter i modern tid har förvärvat en mer gedigen renommé än Abbado, både som stor konstnär och som omvittnat nobel människa, högt älskad av både medmusiker och publik.
Jag kan inte räkna dem alla, de tillfällen när hans tolkningar av viktiga verk av Verdi, Mahler, Mozart, Beethoven och många andra framstått som de bästa, eller i varje fall bland de allra bästa.
Och jag minns i början av 2000-talet när jag chockad såg honom i en utsändning i mezzo, den franska musikkanalen, dirigera Verdis Requiem och tänkte att det måste vara sin egen dödsmässa han dirigerar. Avmagrad till knapp igenkännlighet stod han där på pulten efter en canceroperation som dessbättre visade sig kunna ge honom ytterligare ett drygt decennium i verksamhet.
Även om han trots allt hann bli åttio år gammal känns hans bortgång som en stor och alltför tidig förlust. Att en hel musikvärld sörjer honom, den saken är alldeles klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar