Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 26 april 2023

Sjuan

Vilken är Beethovens bästa symfoni? Svaret är inte givet och lär variera med vem som får frågan. De flesta som känner hans verk skulle nog dröja lite med svaret. 

Bästa och bästa, säg den som du tycker mest om då, den som får dig att alltid bli lika tagen varje gång du hör den. Den som får dig att yr och tårögd vackla ut ur konsertsalen efter en lyckad spelning av en orkester som gjort sitt bästa för att övertyga dig om att - jo, femman måste det vara, nej trean, eller nian... !

Jag svarar sjuan, prompt!

De som bara lyssnar på popmusik känner väl på sin höjd till honom som själva ikonen för klassisk musik. Som i "Roll over Beethoven", den gamla rocklåten av Chuck Berry som under årens lopp tolkats av så många populära artister. Den kaxiga titeln och refrängen var givetvis menad som en utmaning till den förment stelbente klassikern som hajade noll om hur man rockar loss så att publiken står på huvet: Vänd dig i graven, Ludwig! Släng dig i väggen! Här kommer jag med värsta rock´n´roll och du har inget att sätta emot!

Men det har han, den redan halvdöve giganten, och om vi talar om medryckande musik med intensiv rytmik så kan han mäta sig med vem som helst i samtliga genrer. Jag tror faktiskt att de flesta hårdrockande tonåringar skulle hållit med mig, ifall de som jag hade suttit i Konserthusets stora sal när filharmonikerna nyligen under ledning av dirigenten Philip Herreweghe - annars mest känd för sina insatser på barockmusikens område - ledde musikerna att spela sjuan så där övertygande som den ska spelas. 

Det är inte bara fråga om eldiga tempi och den intensivt och rikt varierade rytmiken symfonin igenom. Här finns också en instrumentation och häftiga dynamiska växlingar som gör att man hela tiden är på helspänn. 

Andra satsens allegretto ger visserligen ett visst andrum när vi vaggas in i dess gravitetiska rytm med en melankolisk melodislinga underskönt böljande över den istadiga rytmen. Det sägs ha varit den redan från början mest omtyckta satsen i denna lättillgängliga och populära symfoni.  

Blir man sedan inte på gott humör av fartvinden i tredje satsens presto får man nog söka felet hos sig själv. Och sist alltså den furiösa virveldansen med mot slutet glänsande bleckblås som kröner de mustiga, studsande ackorden. Herre min skapare, vilken musik!

Beethoven vann publikens gunst med den sjunde symfonin, däremot inte alla tonsättarkollegers. De nydanande romantikerna Berlioz och Wagner var entusiastiska, medan Carl Maria von Weber ansåg att den ärade kollegan verkade vara mogen för dårhuset, och Clara Schumanns far misstänkte onykterhet, dvs att symfonin måste ha tillkommit på fyllan. Själv yttrade han på premiären 1813 i Wien att det var ett av hans allra bästa verk.

Det finns naturligtvis många fina inspelningar av denna symfoni - med Claudio Abbado, Herbert Blomstedt och många andra. När jag under några veckor efter konserten lyssnat på ett ganska stort antal inspelningar har jag fastnat för en ny med Berlinfilharmonikerna och deras nye dirigent Kirill Petrenko och en gammal (med utmärkt ljud) med Cleveland Orchestra under George Szell. Båda kan avlyssnas hos Spotify här respektive här. Glöm inte att stänga till om er och skruva upp volymen!

Och i morgon ska jag vara tillbaka i Konserthuset igen för en annan symfoni av Beethoven. Då spelas den sjätte, den så kallade Pastoralsymfonin, den enda av Beethoven som är uttalad programmusik. Jag ser fram emot det - en musik av helt annan karaktär men onekligen passande att möta våren med.

Bilden: Beethoven. Målning av Willibrord Mähler, 1815.

 

söndag 9 april 2023

Ingvar Hirdwall 1934-2023


Ännu ett tillfälle att minnas och sörja en stor scenpersonlighet som lämnat oss, låt vara med ålderns rätt. Ingvar Hirdwall blev 88 år och ännu i 80-årsåldern stod han på scen och levererade repliker från de riktigt stora dramatikerna - Beckett, Shaw, Pinter, Gogol, med flera - och det med en helt fascinerande närvaro och aldrig sviktande tajming. 

Jag vet inte när jag på allvar upptäckte honom, men det kan ha varit när jag såg honom i tv i "Kejsarn av Portugallien". Jag är tyvärr inte lika flitigt närvarande i teater- som i konsertsalongerna, men jag har under senare decennier försökt pricka in de föreställningar där Hirdwall funnits med i rollistan. Han tillhörde de allra bästa i sitt yrke, och jag visste att han även i en biroll bjöd på den yppersta underhållning man kan tänka sig. En gång efter en föreställning uttryckte jag mig på följande sätt:

"Ingvar Hirdwall, min favoritskådespelare framför andra, är som vanligt lysande och man hoppas varje gång han försvinner ut genom någon dörr att han snart måtte återkomma."

Det är slut med det nu, och det är mycket sorgligt. 

Jag har under årens lopp skrivit några få blogginlägg där hans namn och prestationer nämns. De kan enklast nås genom sökfunktionen i spalten till höger, efter etiketterna.

Bilden: Ingvar Hirdwall i rollen som Burgess i G B Shaw: "Candida", Stockholms Stadsteater, 2014.
Foto: Petra Hellberg, Stadsteatern.

fredag 7 april 2023

Då och nu

Jag promenerar hemåt genom Uppsalas centrala delar efter ett tandläkarbesök neråt Kungsängen till. Mycket är nybyggt i upp till åtta våningar här liksom på andra håll i stans tillväxtområden. Enstaka holkar för pizza eller sushi men i övrigt inte något som lockar en att slå sig ned för lunch eller what we in Sweden call fika.

Är det någon som begriper varför dessa nya bostadsområden verkar vara i primärt behov av frisersalonger med putslustiga namn?

När jag efter en fika på klassiska Konditori Fågelsången fortsätter promenaden längs Trädgårdsgatans gamla välkända miljöer och inåtvänt sänker blicken ner i gatuplanet, ser jag plötsligt på den nyss snösmälta, grusiga trottoaren en gatsten med en prydligt graverad inskription: 


HÄR HÄNDER 
INGENTING 
1965

Stenen skiljer sig frånsett texten inte från dem den omges av. Den är diskret men ändå tydligt placerad mitt i trottoaren så att den blir läsbar när man kommer gående söderifrån. 

Jag har gått här många gånger förr men aldrig upptäckt den förrän nu. Och jag undrar: Vem har förevigat sin leda här för femtioåtta år sedan? Varför en sådan hälsning och till vem? 

Vad betyder "här" och har årtalet något att säga? Här på Trädgårdsgatan, här i världen?

Jag fortsätter gatan fram utan att spekulera närmare än så i frågan, passerar Drottninggatan och har domkyrkans mittparti som en växande fond framför mig. På vänster trottoar stöter jag på ännu en text, ett aktuellt meddelande i issörjan invid en vägg. Små träbockar med varningsskylt i lysande gult har av ansvarskännande fastighetsägare placerats ut lite här och var under denna segdragna vinter med återkommande bakslag för våren just när man trodde att den var kommen.

Risk för 
snöras, 
istappar


Risken var i det här fallet tvivelsutan maximal. Den bräckliga träställningen omvandlad till pinnved. Jag gick vidare hemåt utan att ha tyckt mig förstå någonting jag inte redan visste. 

Visst händer det saker - även 2023. Triviala saker. Viktiga saker. Livsavgörande saker.

Den där trottoarläggaren var nog en mycket ung och otålig man. Undrar vad som hänt honom under åren som gått. Någonting måste ändå ha hänt honom värt ytterligare en inskription i sten.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)