Vilken är Beethovens bästa symfoni? Svaret är inte givet och lär variera med vem som får frågan. De flesta som känner hans verk skulle nog dröja lite med svaret.
Bästa och bästa, säg den som du tycker mest om då, den som får dig att alltid bli lika tagen varje gång du hör den. Den som får dig att yr och tårögd vackla ut ur konsertsalen efter en lyckad spelning av en orkester som gjort sitt bästa för att övertyga dig om att - jo, femman måste det vara, nej trean, eller nian... !
Jag svarar sjuan, prompt!
De som bara lyssnar på popmusik känner väl på sin höjd till honom som själva ikonen för klassisk musik. Som i "Roll over Beethoven", den gamla rocklåten av Chuck Berry som under årens lopp tolkats av så många populära artister. Den kaxiga titeln och refrängen var givetvis menad som en utmaning till den förment stelbente klassikern som hajade noll om hur man rockar loss så att publiken står på huvet: Vänd dig i graven, Ludwig! Släng dig i väggen! Här kommer jag med värsta rock´n´roll och du har inget att sätta emot!
Men det har han, den redan halvdöve giganten, och om vi talar om medryckande musik med intensiv rytmik så kan han mäta sig med vem som helst i samtliga genrer. Jag tror faktiskt att de flesta hårdrockande tonåringar skulle hållit med mig, ifall de som jag hade suttit i Konserthusets stora sal när filharmonikerna nyligen under ledning av dirigenten Philip Herreweghe - annars mest känd för sina insatser på barockmusikens område - ledde musikerna att spela sjuan så där övertygande som den ska spelas.
Det är inte bara fråga om eldiga tempi och den intensivt och rikt varierade rytmiken symfonin igenom. Här finns också en instrumentation och häftiga dynamiska växlingar som gör att man hela tiden är på helspänn.
Andra satsens allegretto ger visserligen ett visst andrum när vi vaggas in i dess gravitetiska rytm med en melankolisk melodislinga underskönt böljande över den istadiga rytmen. Det sägs ha varit den redan från början mest omtyckta satsen i denna lättillgängliga och populära symfoni.
Blir man sedan inte på gott humör av fartvinden i tredje satsens presto får man nog söka felet hos sig själv. Och sist alltså den furiösa virveldansen med mot slutet glänsande bleckblås som kröner de mustiga, studsande ackorden. Herre min skapare, vilken musik!
Beethoven vann publikens gunst med den sjunde symfonin, däremot inte alla tonsättarkollegers. De nydanande romantikerna Berlioz och Wagner var entusiastiska, medan Carl Maria von Weber ansåg att den ärade kollegan verkade vara mogen för dårhuset, och Clara Schumanns far misstänkte onykterhet, dvs att symfonin måste ha tillkommit på fyllan. Själv yttrade han på premiären 1813 i Wien att det var ett av hans allra bästa verk.
Det finns naturligtvis många fina inspelningar av denna symfoni - med Claudio Abbado, Herbert Blomstedt och många andra. När jag under några veckor efter konserten lyssnat på ett ganska stort antal inspelningar har jag fastnat för en ny med Berlinfilharmonikerna och deras nye dirigent Kirill Petrenko och en gammal (med utmärkt ljud) med Cleveland Orchestra under George Szell. Båda kan avlyssnas hos Spotify här respektive här. Glöm inte att stänga till om er och skruva upp volymen!
Och i morgon ska jag vara tillbaka i Konserthuset igen för en annan symfoni av Beethoven. Då spelas den sjätte, den så kallade Pastoralsymfonin, den enda av Beethoven som är uttalad programmusik. Jag ser fram emot det - en musik av helt annan karaktär men onekligen passande att möta våren med.
Bilden: Beethoven. Målning av Willibrord Mähler, 1815.
