Andalusien (5): Staden ovan ravinen

Det finns många gamla sydeuropeiska städer som ligger högt på berg eller klippavsatser intill branta stup, till synes ointagliga. Frågan är om någon av dem ligger mer dramatiskt än Ronda i södra Spanien. En solig dag med stark blåst stannade vi till där under Andalusienresans sista dygn.

Jag som alltid haft obehag av svindel (dock aldrig så att det hindrat mig från att kontrafobiskt ta mig upp i första bästa kampanil) vågade bara försiktigt närma mig räckena på utkiksplatserna och den bro, Puente Nuevo, som förenar den ena halvan av stan med den andra. 

Puente Nuevo från senare delen av 1700-talet är den mest spektakulära av stans tre broar. Bättre än så här kan nog inte det symbolmättade begreppet bro åskådliggöras. Det handlar om att överbrygga El Tajo, en hundratjugo meter djup ravin, med hjälp av 98 meter höga bropelare. 

Man står där med ett stadigt tag om räcket, känner suget i maggropen och en lätt yrsel och försöker distrahera sig med att tänka handfast kring hur en sådan sak egentligen lät sig göras. Visserligen tog det 34 år att få den färdig till en kostnad av åtskilliga människoliv, men att från botten av denna ravin, sten för sten, bygga en bro som denna, vackert formgiven av arkitekten José Martin de Aldehuela, måste även då ha tett sig som ett djärvt företag värt lika stor beundran som ett katedralbygge. Till saken hör att en tidigare bro på platsen kollapsade efter endast några år i bruk med många dödsoffer som följd.

Samme arkitekt är upphovsman till den berömda tjurfäktningsarenan i stan, den som lockade till sig berömda aficionados som Ernest Hemingway och Orson Wells, vilkas byster numera står i en park.

Legender spinns om sådana som arkitekten de Alduhela och det har sagts att han, när bron stod färdig 1793, skulle ha fallit eller rent av kastat sig i ravinen. Sant är att han dog en naturlig död i Malaga 1802. 

Arkitekten i all ära, men byggledaren bör också namnges i sammanhanget. Den som lyckades realisera ritningarna hette Juan Antonio Diaz Machuca. Det enda jag lyckats få fram om honom är att han uppenbarligen ägde den uppfinnings-rikedom som krävdes för projektet. På ett eller annat sätt skaffade eller tillverkade han den maskinella utrustning som var nödvändig för att få de väldiga stenblocken på plats.

Brons historia har förstås också mindre tilltalande sidor. Den fönsterglugg som syns ovanför mittvalvet leder till ett utrymme som fungerat som fängelsehåla och tortyrkammare.

Sist kan sägas att den bedårande utsikten i skilda väderstreck väsentligt mildrade bråddjupets kittlingar.

Foto: EJ (Klicka för förstorade bilder!)

Schuberts Oktett

Jag hyser en speciell kärlek till Franz Schuberts Oktett i F-dur, op.803, ett av de odödliga kammarmusikverken. Att den inte kom med på min topplista häromåret berodde på att hans stråkkvintett måste få bli det som i första hand representerar honom som kompositör av kammarmusik. 

Oktetten har en air av varma sommardagar över sig, av ett lite gammaldags musicerande i brunnsparker och på utomhusscener. Samtidigt är det musik som är värd ett uppmärksamt lyssnande, alls inte bara lättsam underhållning. Om i dämpade avsnitt, exempelvis den fjärde satsens variationer, en koltrast skulle låta höra av sig vore det bara i sin ordning. Sådan musik är det.

Den har just kommit i en ny inspelning där violinisten Isabelle Faust samlat några musikerkolleger omkring sig. De spelar tidstroget, som det heter när man väljer instrument från tiden för verkets tillkomst. De åtta instrumentalisterna är: en hornist, en klarinettist, en fagottist, två violinister, en altviolinist, en cellist och en kontrabasist.

Stråkarna är flest. Ändå är det blåsarna, inte minst hornet, som på något sätt ger karaktär åt stycket, i annat fall skulle jag inte associera till den där brunnsparksmusiken. 

Det är alltid något särskilt med hornet. Postbudet, jakten, taptot, kallelsen - ursprungligen ett instrument med förebud till både kreatur och människor. I konstmusiken ofta i rollen som skapare av naturromantik kring ängar, skogar och blånande berg.

Oktetten inleds med ett kraftfullt unisont ackord, en bestämd ansats följd av ett par minuters trevande melodi på ett tema från "Der Wanderer", en Schubertsång som skildrar en vandrare som kommer ner från bergen. Därefter vidtar en livlig och omväxlande musik där blåsarna mestadels håller i melodin, stråkarna av och till kvittrar som småfåglar och ljusa klarinettoner bidrar till spelet mellan ljus och skugga, allt medan basen håller markkontakten. 

I andra satsens adagio har klarinetten en särställning med en milt vemodig melodi som påminner om hur Brahms senare använder instrumentet. Snart nog hörs återigen hur viktigt hornet är i den utsökta klangbild som Schubert skapar med de åtta instrumenten i växlande roller. Aftonens sista stilla vindpustar går genom parkens lövverk. Musiken närmar sig ibland tystnaden, men återhämtar sig för att sedan stilla tona bort.  

Tredje satsen präglas av ett kraftfullt rytmiskt tema som genomsyrar hela satsen frånsett mittdelens trio. Det är den sats som allra mest liknar den som spelades av Sorglösa brunns oktett, alldeles oavsett den existerat någon annanstans än i Povel Ramels fantasi.

Även i sats nummer fyra använder sig Schubert av ett tidigare eget tema som här varieras sju gånger. Hur han balanserar de olika instrumenten är en fröjd att följa; samtliga instrumentalister involveras och i långa stycken samtidigt. Och, som sagt, om naturen själv skulle blanda sig i med koltrastar och andra befjädrade varelser så kan de utan problem ansluta till stråksektionen. Förutom i den tredje variationen märks hornet kanske inte så mycket här men, märk väl, får sista ordet när satsen tonar ut. 

Även menuetten engagerar ensemblen som helhet med den försynta klarinetten som dansens klarast lysande partner. Det finns särskilt i denna nya inspelning ett drag av återhållen melankoli som även ger sig tillkänna i den här lugna dansens svepande rörelser.

I sjätte och sista satsen tornar molnen upp sig och vindstyrkan ökar, om än bara tillfälligt. Tremolo bland stråkarna och signaler från blåsinstrumenten annonserar mer komplexa tongångar och kontrasterna skärps. I huvudsak är det dock sprudlande virtuos musik som skingrar de mörka stråk som också kan anas. I ett uppbrusande accelerando slutar detta verk, så fyllt av charmfullt behag och försvinnande sommarliv.

Jag ser för mitt inre hur musikerna, efter att i sommarkvällen under öppen himmel ha mottagit de lite tunna applåderna, förnöjda packar ihop sina instrument medan publiken motvilligt skingras i olika riktningar på parkens grusgångar.
______________________________

Förutom ovanstående nya inspelning av Schuberts Oktett med Isabelle Faust med flera (Spotify här) kan även en live-inspelning med Janine Jansen & Friends rekommenderas (Youtube här).

Gratisbiljetten

Efter att ha fullgjort mitt ärende i Stockholm slank jag in på Konserthusets biljettkontor starkt frestad av programmet för kvällen. Stod och läste om den för mig okände gästdirigenten - Gustavo Gimeno - som tagit sig an ett samtida verk av Rolf Martinsson och Mahlers fjärde symfoni. Vände mig om för att gå fram till kassan när en sirlig äldre herre genskjuter mig och artigt undrar om jag är ute efter en biljett till kvällens konsert. När jag bekräftar det säger han att han har en som blivit över och som han gärna vill skänka mig.

Häpen tackar jag och tar emot den. Det händer ju att man blir erbjuden att köpa biljetter av folk som vistas i biljetthallarna inför konserter, vilket ibland kan göra en lite osäker på äktheten. Alls inte så här; mannens genuina vänlighet gör att jag inte ens kommer mig för att erbjuda mig att betala för den. Vi tar i hand och säger våra förnamn och eftersom det ännu är en och en halv timme till konsert skiljs vi för att återses senare. 

Jag intar min plats och när konserten börjar har jag ett par obesatta stolar omkring mig men ingen Per. I pausen dyker han upp i sällskap med en ung man, ett barnbarn, inför vilken han kallar mig "min okände vän". Vi pratar lite om Martinssons verk - "Ich denke Dein...", för sopran och orkester - som onekligen var intressant och lättillgänglig musik till kärleksdikter av Rilke, Goethe och von Eichendorff. Och jag tackar än en gång för biljetten och frågar för vem den egentligen var ämnad. Jo, en syster till den unge mannen hade helt enkelt blivit förkyld. 

"Och nu blir det Mahler!" säger den gamle och ser uppmuntrande på mig. "Det är en av mina stora favoriter", svarar jag. De sitter någon annanstans så jag tar adjö av den blide och generöse mannen och hans barnbarn för att kunna skynda mig till Uppsalatåget direkt efter konsertens slut.

Och Mahlers gladaste symfoni, byggd på en naivistisk folksång om "den himmelska glädjen" ur "Des Knaben Wunderhorn", klingar fint under den unge spanske dirigentens ledning. Lisa Larsson sjunger sista satsen med utsökt dynamik, men bäst av allt är ändå den långsamma satsens leende paradis, inte alls olikt det som vi förknippar med det jordiska och dess fröjder.

Lukas slaktar just oxen
utan några betänkligheter
vinet kostar inget
i himlens vinkällare,
änglarna bakar brödet.
Fina kryddor av alla de slag
växer i himlens trädgård!
God sparris, goda bönor,
ja, allt vi kan önska oss
(ur dikten, översätning: Gunilla Petersén)

Och ibland dyker redan i jordelivet upp en gammal man med en påminnelse om allt det goda och sköna.

Foto: EJ.
  

Blomstedt

Visst är det förklarligt att spänst och vitalitet är det man talar om och förundras över när Herbert Blomstedt åter visar sig på en inhemsk konsert-scen, denna gång med Kungliga Filharmonikerna. Men det får ju inte skymma det faktum att det i första hand är den eminente orkesterledaren som gör att han vid nästan 91 års ålder fortfarande är en av de mest respekterade och efterfrågade dirigenterna i världen. Hans kalender lär vara fulltecknad en bra tid framöver, närmast i höst med en turné med Wienfilharmonikerna.

Den här gången stod Franz Berwalds "Sinfonie Singulière" och Hector Berlioz´ "Symphonie fantastique" på programmet. Berwald (1796-1868) - entreprenör inom sjukgymastik, glasbruks-disponent och violinist vid hovkapellet - rönte under sin livstid inga stora framgångar i det han främst ville vara: tonsättare och dirigent, Särskilt motigt hade han det på sin svenska hemmaplan; det var först långt efter hans död som hans egensinne inom ramen för den klassicistiskt romantiska traditionen fick ett erkännande.

Jag har förstås tidigare hört ett eller annat verk av honom, men utan att ha lockats att fördjupa mig i hans oeuvre. Det har nu Blomstedt ändrat på, och eftersom han har Berwald med sig på höstturnén kan det nog bli så för fler än mig. Symfonin är rik på idéer och infall, till exempel överraskande insatser från tromboner och pukor. Andra satsens fridfulla adagio är mycket njutbart och rymmer också ett rörligt, studsande scherzo för huvudsakligen stråkar och träblås. Sista satsen samlar ihop de studsande rytmerna i ett allt mer uppdrivet tempo till en grandios final. Som sagt - en klassisk 1800-talssymfoni inte utan originalitet som jag gärna återvänder till.

Om Berwalds symfoni var som ny för mitt öra var Berlioz´ berömda dito desto mer bekant. Den hör ju till de mest spelade i konsertprogrammen, vilket man varje gång man hör den live förstår. Dels gör programmet - en konstnärs passioner och drömsyner under opiumrus - att den blir lätt att ta till sig, dels är det ju också bländande och variationsrik musik som gjord för att visa upp vad en stor orkester förmår.

Filharmonikerna gav Blomstedt touche och publiken reste sig och hyllade än en gång nestorn, som ödmjukt tackade med att själv applådera såväl musiker som publik. Som Lars Sjöberg i Expressen sa: Är det någon man önskar ska få leva uti hundrade år är det Herbert Blomstedt.

Foto: EJ. - Herbert Blomstedt tackar för applåderna i Stockholms Konserthus den 19 maj 2018.

I värmen

Ja, sannerligen om inte vädergudarna försöker kompensera sig för en kall och trist vår. I över en vecka nu har jag vandrat svettig i nygrönskan med Issa, som även hon i den stigande temperaturen trappat ned på takten och på hundars vis med ett varggrin låtit tungan sköta värmeregleringen. Först idag har temperaturen sjunkit till  en normalare nivå, men bara tillfälligt enligt prognoserna.

Träden är översållade av blommor, buskar och rabatter likaså. Kastanjerna ligger två veckor före ordinarie blomningstid och syrener i solläge har jagat ikapp häggen. Körsbärsträden strösslade marken med kronblad i den ljumma blåsten redan förliden vecka.

Tulpaner och andra lökar har gjort sitt för denna gång, aplarna har redan tagit vid. Noterar även att kommunen här och var uppenbarligen satsat på magnolior i samband med senare tids nyplanteringar och trottoaromläggningar. Ett fåfängt försök att blidka sådana som jag som sörjer det alltför osentimentala fällandet av gamla ståtliga träd.

Chockvärmen - på ren kvällstidningssvenska - har med andra ord fått växtligheten att explodera, och jag får som vanligt lust att dra i nödbromsen så att inte allt drar förbi innan jag riktigt hunnit fatta vad det är jag står och går i. Issa har fattat, hon vill ogärna vända hemåt och finner tusen anledningar att nosa runt i markerna och spana efter ekorrliv i trädens grenverk.

Jag läser, skriver och lyssnar till musik, Så till vida är inomhuslivet sig likt, samma elixir oavsett årstid. Johannes Anyurus Augustvinnande bok är utläst, och inspirerad av senaste upplagan av Musikrevyn i SR P2 lyssnar jag till den ryske pianovirtuosen Alexander Melnikov, en favorit sen länge.

Om Anyurus dystopiska skildring av ett Sverige där segregationen spårat rakt in i lägerstaten knappast går ihop med försommaridyllen, så är Melnikovs överdådiga spel desto mer i samklang med ljuset och värmen. 

Inte så att "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" inte skulle vara en angelägen berättelse värd sitt pris. Den handlar om tre unga människors terrorbrott mot en seriebutik där en provokativ konstnär gör ett framträdande. Men den stannar som de flesta i samma ämne i ett tafatt försök att förstå det svårbegripliga - hur någon kan anse sig ha goda skäl att skära halsen av en provokativ konstnär - med hänvisning till trauman och utanförskap.

Anyuru komplicerar bilden, det är sant, genom att framställa åtminstone en av dem, en svårt traumatiserad kvinna, som ambivalent och fylld av tvivel och varsel om brottets ödesdigra konsekvenser för det hårdnande samhällsklimatet. Det är skildringen av det som i dagens debatt kallas "de särskilt utsatta områdena" som nog får sägas stå i fokus för Anyurus berättelse, mer än psykologin kring rekryteringen av islamistiska proselyter. ( Se vidare om detta i ett tidigare inlägg här).

Det är verkligen ingen ljus berättelse, trots det i hög grad reflekterande och lyriska språk som författaren så väl behärskar. Sorgen över det islamistiska vansinnet, liksom över dess konsekvenser för samhällsutvecklingen, är under alla omständigheter påtaglig hos författaren, själv bekännande muslim.

Melnikovs pianospel varieras med hjälp av val av olika flyglar från respektive tonsättares egen tid. Chopins etyder framförs således med den klangbild som de hade vid 1800-talets mitt, Stravinskij med den som hör till vår tids dominerande instrument: en Steinway.

Om man vill hänföras av en teknisk briljans som nästan hotar att skymma själva musiken kan man förslagsvis lyssna till Melnikov i Chopin-etyden i ciss-moll, op. 10:12. Den går visserligen i moll, men spritter, glittrar och porlar i ett energiflöde som motsäger moll som någonting förstämnings-skapande. Ett överdåd, inte olikt det som naturen för närvarande bjuder på.

Spotify har den nya cd:n med Alexander Melnikov. Chopin-etyden kan avlyssnas här.
Foto:EJ

Resa i Andalusien (4): Sevilla

Ännu en katedral, därtill en som inte bara imponerar för att den är den största, åtminstone i egenskap av gotisk katedral. Dessa Herrens hus, basilikor och katedraler lika, är ju menade att vara hierarkiskt storslagna. Storleken har med både makten och härligheten att göra. I evighet, amen. 

Till kulturresandet hör att på plats beskåda sådana byggnader som inte sällan framstår som själva signum för platsen. Nog finns mycket annat att se i Sevilla, men få besökare torde lämna staden utan att ha satt sin fot i katedralen Santa Maria. Som alla gamla europeiska kyrkor är den förutom gudstjänstlokal ett veritabelt konstmuseum. 

Att stiga in i dess svala inomhusrymder är ämnat väcka tankar på proportioner, att inge känslan av på en gång litenhet och storhet. Men givetvis också av skönhet. Nästan som att stå en stjärnklar kväll på landet, oemotståndligt manad blicka uppåt. Till hjälp för stela nackar finns en spegel utplacerad på strategisk plats.

Här blir man särskilt uppmärksammad på ljusinsläppen och belysningsmästarens roll. Vart man än vänder blicken under vandringen i detta spatiösa rum fångas man av belysta föremål - sarkofager, konst (stans egen Murillo, han med den oftast alltför stora sötman), gravmonument över historiska gestalter (Christofer Columbus) och så förstås bakom ett gallerverk den kolossala altartavlan (störst i världen även den) som tänds och släcks portionsvis och i intervaller. 

Altartavlan visar fyrtiofem scener ur Jesu liv i delvis guldförgyllt träsnide, sammantaget mer än tusen figurer. Tyvärr kommer man dem inte nära, och som redan fullmatad turist utan kikare får man ge upp tanken på detaljstudier. Man stannar upp, kikar in mellan stängerna på måfå och försöker greppa en konkret helhet med hjälp av en abstraktion: siffran 1000 +.

Även till det yttre är katedralen magnifik, omöjlig att som helhet eller ens till hälften fånga i bild annat än från fågelperspektiv. Och högst i stan är Giralda, den med ett klocktorn påbyggda minareten, enda resten av moskén som tidigare låg på platsen.

Veckan vi besökte Sevilla råkade vara den när man firade sin feria. Vilket innebär uppklädda människor på stan, i hästdroskor och i en oherrans massa partytält på andra sidan floden Guadalquivir.

Ett nöje i både Cordoba och Sevilla är att kika in genom de portar som står öppna in mot den patio som både palats och mer ordinära boningshus ofta är försedda med. Det tävlas till och med om vem som kan utforma den vackraste pation. Ett par praktfulla exempel må vara bevis nog.

Stan vill inte heller att vi ska glömma den som operastaden framför andra. På grändernas väggar stöter man på porslinsplaketter som refererar till någon av de många operor som på något sätt har beröring med staden. Mer än hundra, påstod guiden. Därmed får det räcka med siffror, ord och bild om all denna skönhet som utgår från Andalusiens huvudstad.

Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bilderna!)

Resa i Andalusien (3): Cordoba

Vad kan jag säga om Cordoba mer än att intrycket av Mesquita, den unika moskén/katedralen, var överväldigande. Den gamla stadskärnans gränder som den omges av liknar dem i Granada och Sevilla även om just den vidsträckta helgedomens yttre murverk ger en särskilt ålderdomlig karaktär åt stora delar av området. 

De äldsta delen av moskén är från 780-talet, men efter successiva tillbyggnader under ett par århundraden dubblades storleken så att den idag fortfarande är den tredje största i världen. När de kristna tog över på 1200-talet tillkom en kyrka och även i övrigt fick flera delar av detta praktfulla moriska byggnadsverk prägel av kristen helgedom. 

Minareten fick vara kvar men inneslöts i klocktornet. Ett krucifix omgivet av de moriska bågformerna, flera sidokapell och kristen konst är exempel på den blandning som ibland, och ibland inte, kan te sig lyckad även rent estetiskt.

Det är tveklöst de äldsta delarna av moskén med dess hundratals pelare och dubbla valvbågar som gör en förstummad genom sina till synes oändliga valv och sin ljusdunkla mystik.

Mihrab - den bönenisch som utvisar riktningen mot Mecka lär i denna moské i stället peka mot Damaskus, ett uttryck för en enskild härskares nostalgi och möjligen hälsosamt bristfälliga fundamentalism. Å andra sidan torde väl den avvikelsen rent vinkelmässigt inte vara särskilt stor från Cordoba sett? Hädiska tanke, men kanske erbjuder sig här ett enkelt om än smått löjeväckande sätt att i exakta gradtal mäta en avvikelse från den rätta läran? Hur som helst kan man knappast tänka sig en mer konstfull inramning till en mihrab än denna bysantinska mosaik.

På tal om trosföreställningar och tolerans mot avvikelser läste jag någonstans att någon muslimsk gruppering för inte så länge sedan framställde en begäran om att Cordobas moské måtte öppnas för muslimsk bön. Det blev avslag från de katolska myndigheterna, jag vet inte med exakt vilken motivering. 

Jag måste tillstå att jag har förståelse för detta avslag. Så länge den muslimska världen är infekterad av den islamism som för närvarande råder och som öppet gör anspråk på Al-Andalus och dess moriska arv som rättmätig muslimsk besittning, ter sig sådana framställningar tyvärr som ett led i en återerövring av och för rättrogna. Som "otrogen" har man ju inte tillträde till en moské, så respekten för det dubbla religiösa arv det rör sig om skulle äventyras. Naturligtvis vore det önskvärt med en ömsesidig respekt som kunde göra en samexistens under samma tak med skilda gudstjänsttider tänkbar.

En staty av Maimonides (1135-1204), den store judiske filosofen och läkaren, dök plötsligt upp i hörnet av en gränd som lämplig påminnelse om tider av å ena sidan förföljelser och å den andra en relativ öppenhet för andras tankar. Som medeltida judisk rättslärd kunde han samtidigt hålla isär och bejaka trossatser och vetenskaplig rationalism, en mångsidigt bildad man som på så sätt personifierade ett inflytande från såväl aristotelisk filosofi som judiskt och muslimskt tänkande. 

Han var född i Cordoba och levde där som barn fram till dess att familjen måste fly när en muslimsk sekt tog över makten. Som mogen man var han mestadels verksam i Nordafrika, bland annat som läkare vid den egyptiske sultanens hov. Om än respekterad i flera läger orsakade han också teologiska kontroverser bland sina egna, så som inte sällan blir fallet när vi har med betydande gestalter att göra.

Besöket i Cordoba kändes för kort. Mycket återstår att se och jag vill gärna återvända. Jag är glad att för första gången ha fått tillträde till en moské, låt vara samtidigt katedral, och att min debut skedde i det storslagna och unika tempel som moskén i Cordoba är. 

Foto: EJ

Wienfilharmonikerna på besök

Wien, Wien, nur du allein... Kommer på mig att jag går omkring och gnolar på den kända melodin som ville jag på så vis harangera inte bara staden utan stadens enastående filharmoniker. Jag hörde dem i Konserthuset i onsdags kväll och en stilla eufori sitter fortfarande i. Mahlers femma stod på programmet jämte Leonard Bernsteins första symfoni, och för första gången i mitt liv hade jag säkrat biljetter ett helt år i förväg. 

Zubin Mehta tvangs av hälsoskäl ställa in och det var förstås tråkigt. Han är gammal nu och jag hade gärna velat se honom på pulten, inte minst för att han var den som en gång på 70-talet invigde mig i Mahlers andra symfoni i en fortfarande mycket hållbar inspelning med just Wienfilharmonikerna. 

Men Daniel Harding är ingen sekunda ersättare, väl förtrogen med Mahler som han är. Slumpen, nåja, inte enbart den, har gjort att jag nu på ganska kort tid lyssnat till tre Mahler-femmor framförda av lika många orkestrar i världsklass. Jag brukar hävda att europeiska och amerikanska topporkestrar håller en så hög kvalitet att det knappast är meningsfullt att bry sig om rangordningar. Efter en kväll med wienarna måste jag nog ändå backa ett steg; det finns någonting som vi i brist på bättre kan kalla crème del la crème även på det här området. Ja, man famlar efter adekvata ord, men maken till krämigt orkesterspel har jag inte hört sen den där Brahms-ettan i Gewandhaus för halvtannat år sen.

Det måste vara ren fröjd att dirigera ett så samspelt gäng och dessutom i musik av en av deras egna huskompositörer. Det var inte bara fläckfritt och välavvägt, dynamiskt och klangligt, utan även liksom genomlyst, så att den komplexa musik det åtminstone i fyra av de fem satserna handlar om framgår genom de olika instrumentgruppernas bidrag till stämväven. Och när stegringarna byggs upp och fragment av de tillspetsade valsmelodierna flyttar runt i orkestern för att samla sig till ett tutti, då tänker man att wienarna mer än de flesta andra är på det klara med vad wienaren Mahler ville ha sagt.

Vem annan än Mahler kan blanda och ge så att första satsens sorgmarsch med små förändringar kan övergå i en långsamt gungande vals? Wienfilharmonikerna påvisade alla sådana subtiliteter med ackuratess. Och lenare stråksus än deras finns nog inte i den här världen, särskilt när adagiettot tonar bort i ett knappt hörbart intet och sista satsen utan avbrott tar vid. Tumultet, förstärkt av bleckblås och mullrande kontrabasar, blev aldrig skrälligt eller kakofoniskt och symfonin kunde kulminera i det som närmast liknade en musikalisk tromb.

Bernsteins första symfoni, ett ungdomsverk byggt på jeremiader ur Klagovisorna i Gamla Testamentet, var en överraskning. Trots kraftigt dissonanta inslag är det melodisk musik där särskilt den rytmiskt intensiva mellansatsen skvallrade om vad som komma skulle i hans mer kända och populära musikalverk. Sista satsens vackra solosång framfördes av mezzo-sopranen Elisabeth Kulman, även hon knuten till Wiener Staatsoper. 

Foto:EJ