Bilder av Baskien (2)

Att genom djärv arkitektur "sätta orten på kartan" har blivit något av varje makthavares dröm om att själv visa sig djärv. Att låta uppföra en byggnad av sällan skådat slag som kan bli ett särmärke och helst av egen kraft förmår attrahera besökare från när och fjärran - så kunde möjligen framgångsreceptet se ut för en trist gammal industristads fullmäktige som äntligen anat att kulturen kanske vore värd att satsa på. Jag tänker på exemplet Bilbao och Guggenheimmuseet där.

I min ungdom var Sydneys operahus en sådan där skapelse som väckte uppseende och antog status av emblem. Numera har vi även den världsvida, lite löjeväckande tävlingen i höjd, där vackra Empire State Building i New York sedan länge hamnat i skuggan av de absurda torn som i rika delar av arabvärlden och Kina tycks vilja inte bara skrapa utan genomborra skyn.

Påfallande ofta är det i musei- och konserthusprojekt som arkitekter tillåts kasta loss i spektakulära former. Inte alla resultat övertygar, men bland dem som i mina ögon gör det, tar tveklöst Guggenheimmuseet i Bilbao priset.  

En förmiddag med växlande molnighet närmade jag mig komplexet och såg redan på håll de tusentals titanplattorna som täcker byggnaden på ett raffinerat sätt skifta med ljusförhållandena. Själva huskroppen skiftar också form vartefter man cirkulerar omkring den, ibland lik en strandad val eller sjöelefant, ibland ett sillstim, till sist kanske snarare något okänt urtidsdjur med fenor, vingar och öppet gap. 



På den breda flodstranden utanför finns skulpturer utplacerade, bland annat en av Louise Bourgeois´berömda jättespindlar, "Maman", denna tvetydigt omfamnande figur som under sina bågformade ben låter flanörer, museibesökare och gatuförsäljare obehindrat passera. 

Jag kunde inte riktigt frigöra mig från känslan att själva byggnaden överträffade sitt innehåll, trots att den rymmer en del betydande moderna verk av Kiefer, Richter och Warhol. Även i det inre erbjuds man hisnande vindlingar och perspektiv som är minst lika intressanta som konstföremålen.

Nu hade jag turen att en omfattande specialutställning av Giorgio Morandis stilleben pågick i några av salarna. Denne 1900-talets störste i den genren har sedan länge varit en av mina stora favoriter (se även här), och här presenterade man hela hans karriär med påvisande av ett par av hans möjligen något oväntade inspirationskällor: Zurbaran och Chardin.

Finns det någon annan konstnär, frågar jag mig, som tydligare visat att valet av ett begränsat motiv, det konsekventa fasthållandet vid några enkla vaser, flaskor och burkar i olika sammanställningar, kan räcka för att lyfta sinnligt konkreta objekt till en abstrakt metafysisk nivå. En fantastisk utställning som gladde mig mycket.

Om Frank Gehry skapade en omedelbart intagande och fantasieggande arkitektur för Guggenheim i Bilbao, krävde däremot Rafael Moneos stränga konsert- och kongressbyggnad - Kursaal - i San Sebastian ett par, tre dagars betänketid innan jag började uppskatta dess kvaliteter. Denna mörkt granitgrå koloss framstod som en fyrkantig motpol till Gehrys dekonstruktiva, formupplösta oförutsägbarhet. 

Efterhand som jag såg mer av den omgivande miljön tyckte jag mig förstå mer av poängen med byggnaden, som alltmer kom att likna ett av de egendomligt jämnt skarpskurna granit(?)block som i hundratal kantade havsstranden. Så att man till sist kunde se den som ett väldigt sådant block som spolats upp på land. Upplyst inifrån kvällstid får den också en helt annan, glödande, karaktär.

Rafael Moneo står också för en ny kyrkobyggnad, Iglesia de Iesu, i utkanten av San Sebastian som jag gärna hade velat se - inuti. Det är ljusinsläppet via takets utformning som ett orgelbundet kors som lär vara speciellt. Ytterligare ett originellt drag är att kyrkobygget finansierats genom att den byggts på ett garage och ett köpcentrum. 

Tydligen förutsätter ett besök att man kontaktar församlingens präst i förväg, så jag vågade inte chansa på en spontan utflykt till området, som också rymmer ett minneslund.

För övrigt har jag även lärt mig något om hemmaplan genom denna utrikes resa med visst fokus på arkitekturen. Moneo har även ritat Moderna museet i Stockholm, som dock, måste jag erkänna, aldrig gjort något speciellt intryck på mig.

Bilderna: 
Foto: EJ 
Foto (nederst): Lån från nätet, Wikipedia.
Foto (Morandi): Wikiart. 

Obs! Klicka för större bilder!

Resa i Andalusien (3): Cordoba

Vad kan jag säga om Cordoba mer än att intrycket av Mesquita, den unika moskén/katedralen, var överväldigande. Den gamla stadskärnans gränder som den omges av liknar dem i Granada och Sevilla även om just den vidsträckta helgedomens yttre murverk ger en särskilt ålderdomlig karaktär åt stora delar av området. 

De äldsta delen av moskén är från 780-talet, men efter successiva tillbyggnader under ett par århundraden dubblades storleken så att den idag fortfarande är den tredje största i världen. När de kristna tog över på 1200-talet tillkom en kyrka och även i övrigt fick flera delar av detta praktfulla moriska byggnadsverk prägel av kristen helgedom. 

Minareten fick vara kvar men inneslöts i klocktornet. Ett krucifix omgivet av de moriska bågformerna, flera sidokapell och kristen konst är exempel på den blandning som ibland, och ibland inte, kan te sig lyckad även rent estetiskt.

Det är tveklöst de äldsta delarna av moskén med dess hundratals pelare och dubbla valvbågar som gör en förstummad genom sina till synes oändliga valv och sin ljusdunkla mystik.

Mihrab - den bönenisch som utvisar riktningen mot Mecka lär i denna moské i stället peka mot Damaskus, ett uttryck för en enskild härskares nostalgi och möjligen hälsosamt bristfälliga fundamentalism. Å andra sidan torde väl den avvikelsen rent vinkelmässigt inte vara särskilt stor från Cordoba sett? Hädiska tanke, men kanske erbjuder sig här ett enkelt om än smått löjeväckande sätt att i exakta gradtal mäta en avvikelse från den rätta läran? Hur som helst kan man knappast tänka sig en mer konstfull inramning till en mihrab än denna bysantinska mosaik.

På tal om trosföreställningar och tolerans mot avvikelser läste jag någonstans att någon muslimsk gruppering för inte så länge sedan framställde en begäran om att Cordobas moské måtte öppnas för muslimsk bön. Det blev avslag från de katolska myndigheterna, jag vet inte med exakt vilken motivering. 

Jag måste tillstå att jag har förståelse för detta avslag. Så länge den muslimska världen är infekterad av den islamism som för närvarande råder och som öppet gör anspråk på Al-Andalus och dess moriska arv som rättmätig muslimsk besittning, ter sig sådana framställningar tyvärr som ett led i en återerövring av och för rättrogna. Som "otrogen" har man ju inte tillträde till en moské, så respekten för det dubbla religiösa arv det rör sig om skulle äventyras. Naturligtvis vore det önskvärt med en ömsesidig respekt som kunde göra en samexistens under samma tak med skilda gudstjänsttider tänkbar.

En staty av Maimonides (1135-1204), den store judiske filosofen och läkaren, dök plötsligt upp i hörnet av en gränd som lämplig påminnelse om tider av å ena sidan förföljelser och å den andra en relativ öppenhet för andras tankar. Som medeltida judisk rättslärd kunde han samtidigt hålla isär och bejaka trossatser och vetenskaplig rationalism, en mångsidigt bildad man som på så sätt personifierade ett inflytande från såväl aristotelisk filosofi som judiskt och muslimskt tänkande. 

Han var född i Cordoba och levde där som barn fram till dess att familjen måste fly när en muslimsk sekt tog över makten. Som mogen man var han mestadels verksam i Nordafrika, bland annat som läkare vid den egyptiske sultanens hov. Om än respekterad i flera läger orsakade han också teologiska kontroverser bland sina egna, så som inte sällan blir fallet när vi har med betydande gestalter att göra.

Besöket i Cordoba kändes för kort. Mycket återstår att se och jag vill gärna återvända. Jag är glad att för första gången ha fått tillträde till en moské, låt vara samtidigt katedral, och att min debut skedde i det storslagna och unika tempel som moskén i Cordoba är. 

Foto: EJ

Domkyrkans krön - ett femårsprojekt?

Jag läste häromveckan i UNT att man planerar att restaurera de tolv meter höga korsen som kröner Uppsala domkyrkas båda spiror.  Jag har haft svårt att släppa tanken på detta sen dess. Det skulle nämligen medföra avspärrningar av domkyrkoplan och omfattande begränsningar av tillgängligheten för såväl församlingsbor som turister. Och - hör och häpna! - man förutskickar ett arbete som kan ta upp till fem år. Fem år!

Det är inte första gången jag undrar vad ända in i glödheta det är för fel med dagens entreprenörer i byggbranschen. Må vara att det är ovanligt knepigt att avrosta ett par högt belägna järnkors, men all denna tidsåtgång måste ges en rimlig förklaring. Vilket journalisten i sin artikel inte bemödade sig om att kräva, utan i stället övergick till att undra över ödet för den enda boende med naturgiven besittningsrätt - en falk, som förvisso även den hör till de berörda.

Empire State Building byggdes på drygt ett års tid och det var för nittio år sen. I dagens läge ska tydligen varje byggprojekt (frånsett halvfärdiga villamoduler) dras ut i det oändliga. Tänk bara på omvandlingen av stationsområdet i Uppsala för några år sen.

Min misstanke? Att entreprenörerna helt enkelt håller igång för många projekt samtidigt. Att de är ovilliga att koncentrera sina krafter för ett minimum av tidsspillan. Att de inte vill konkurrera med tidsfaktorn. Eller är det helt enkelt så att det i grunden saknas erfarenhet och kompetens?

Jovisst, de är höga de där tornen, 118,7 meter, men att bygga en gigantisk byggnadsställning för att eliminera en del rost verkar med förlov sagt inte riktigt klokt. Rosten säger man upptäcktes i samband med att själva tornen åtgärdades av klättrande hantverkare för några år sedan. Klart att ingen vanlig firma klarar jobbet på en kafferast eller ens på tio år. Men till att börja med borde man väl på nytt konsultera de personer som redan gjort en insats där uppe i höjd med falkboet?

Om inte det är möjligt, varför inte söka sig utanför landets gränser för den expertis som behövs? Det kan inte vara första gången i modern kyrkohistoria som liknande renoveringsbehov uppstått. 


Foto: EJ

Bilder från Modena

När jag kom till Modena mötte jag ännu en begeistrande italiensk stad med ännu en storslagen katedral - ett världsarv - och med palats och konst och därtill allt det övriga livets goda som sedan fyrtio år förhäxat mig och gjort mig blind för de avigsidor som Italien givetvis också har. 

Jag dyrkar dessa gamla stadskärnor som hålls vid liv med en pietet som inte bara är traditionsbevarande utan grundad i gedigna kunskaper i humaniora parad med den bästa konservatorns erfarenheter och tekniska handlag. 

Modena är en stad i en begränsad och mycket vacker färgskala i huvudsak bestående av jordfärger - nyanser av ockra, umbra, siena -, de färger som inte för inte fått italienska namn och som står så fint mot den ljusa marmorn och gråblå gatubeläggningen. Katedralen tar emot den reflekterade solstrålningen från närliggande väggar och speglar den i ett avmätt, obestämbart färgskimmer. 

Huvudingången vetter mot ett mindre torg och omges av ett par lejon som (associationen är lika besvärande banal som svår att undvika) liknar en mer uttrycksfull variant av de stoppklossar som numera placeras på våra gågator. De här lär vara fynd från romartiden och är givetvis oändligt mer respektingivande av bara det skälet. Att katedralbygget påbörjades för tusen år sedan är för övrigt också tänkvärt. 

I Modena går man ofta under arkader, om än inte lika frekvent som i Bologna, grannen några mil söderut där man på så vis kan skydda sig mot sol eller regn så länge man inte behöver korsa gatan eller något torg. Torgen ja - hur ofta har jag inte tänkt att någon gång lista de vackraste torgen jag sett och där flertalet troligtvis skulle bli italienska. 

Det stora torget - Piazza Grande - ger fri sikt åt katedralens monumentala sydsida, även om det för fotografen ändå blir knepigt att få med helheten, inklusive det 86 meter höga tornet. Det är samma romanska stil som i Parma, men ännu mer sammansatt i vad som syns som flera skikt utanpå varandra. Apropå evinnerliga jämförelser så har Parmas katedral i det inre ett försteg med dess imponerande konstutsmyckning, men exteriört håller jag Modenas som vassare.

Två sidor av torget upptas av restauranger och barer varifrån man i behaglig skugga kan vila ögonen på delar av denna på en gång harmoniska och komplexa arkitektur. 

Staden är berömd för sin balsamvinäger och sina bilar (Ferrari och Lamborghini) men kulturellt mest av allt för att det var Luciano Pavarottis hemstad. Inte bara operan bär numera hans namn; en av de många barerna gör det också. Skänkte honom en tanke när jag passerade teatern (i mild ljusockra) och undrade om han någonsin gästade hemmascenen efter att i tidigt 60-tal ha slagit igenom som Rudolfo i Bohème på ROH Covent Garden som inhoppare för Giuseppe di Stefano, och småningom sedan upphöjd till en av 1900-talets mesta celebriteter. Jag minns att han i alla fall dog i sin hemstad, och efter kontroll visar det sig att det redan är jämnt ett decennium sedan.

Efter all konst i Milano och Parma började en viss mättnadskänsla göra sig gällande beträffande tavlor i kyrkor och på museer. Jag beslöt mig för att betrakta Modenas stadskärna som ett konstverk i sig och strövade omkring i den takt som den över trettiogradiga värmen tillät. Men en sak ville jag ändå titta närmare på innan  jag lämnade staden...  

Foto: EJ (klicka för större bilder!) 

Vilnius välbesökta kyrkor

Vilnius blev under helgen som gick mitt första möte med Baltikum. Varför jag aldrig tidigare tagit mig ens till Tallinn eller Riga kan jag inte riktigt förklara. Ibland blir väl det som ligger närmast till bortglömt eller negligerat för andra till synes mer framstående resmål "nere på kontinenten".

I likhet med Estland och Lettland har även Litauens huvudstad en gammal stadskärna som i sig är en sevärdhet. Vilnius profilerar sig som norra Europas främsta barockkyrkostad, med en kyrka i snart sagt varje kvarter. Den har även haft en stor judisk befolkning och en gång i tiden kallats Litauens Jerusalem. Utanför den enda kvarvarande synagogan anger en skylt att staden en gång hade över hundra synagogor, vilket kan få en att undra om stan en gång mestadels bestod av helgedomar.

En gång ett storhertigdöme av betydande mått har Litauen sedan dominerats av flera främmande härskare. Landet delar historia med framför allt Polen men även Ryssland och Tyskland och givetvis i modern tid Sovjetunionen.

Vad gäller kyrkorna är de även i nutid påfallande välbesökta och alls inte bara av turister. När jag i söndags strosade omkring och försiktigt gläntade på portarna till dem som var öppna pågick gudstjänster med mycket folk överallt. Katolska såväl som ortodoxa.

Det var bra länge sen jag sist besökte en ortodox kyrka och jag blev påmind om den suggestiva atmosfär som körsången och riterna framför den öppnade ikonostasen skapar, med församlingen stående, bugande, korstecknande och tidvis även gående omkring och hälsande på varandra. Jag påmindes om Rachmaninovs vackra Vesper, och om en påskdag i den rysk-ortodoxa kyrkan i Paris för många år sen.

Det finns säkert både vila och skönhet i allt detta, det vore dumt att förneka. Fostrad i protestantism, ja i yttre hänseende närmast kalvinistisk asketism, kan jag fascineras av motsatsen, den som i hög grad består av ordlösa ritualer, musiken, det sinnligt vädjande, som jag samtidigt inser skulle riskera att tömmas på meningsfullhet utan referenserna till den grundläggande dogmatik som de bygger på.

Nej, det är inte det ofta påpekade behovet av gemenskap och tillhörighet som gör sig påmint, inte de förpliktande bekännelserna, utan mera rummen där livets outgrundliga sidor av grymhet och skönhet erkänns och gestaltas, där trohjärtad längtan efter nåd, barmhärtighet och sanning möts av både stilla reflektion och orimliga svar. Jag går tusen gånger hellre i dialog med det kristna arvet än med den svamliga nyandlighet som presenteras som alternativ för samtidens agnostiker.

Beträffande det arkitektoniska bjuder Vilnius inte bara på "välgräddad" barock utan även på andra ytterligheter. Den vackra gotiken i lilla St Anne, som praktiskt taget bildar en enhet med den stora Bernadinerkyrkan, är ett exempel. Ett annat är den egenartade tegelkyrkan (ortodox) framför vilken torghandel ständigt pågår med fina ylleplagg, bärnstenssmycken och riktigt usel hötorgskonst (se tredje bilden uppifrån).

Den andra ytterligheten är katedralen, som av den tyske författaren Alfred Döblin träffande liknats vid en blandning av grekiskt tempel och polsk teater. Inte mindre anslående är klockstapeln som åtminstone till hälften mest liknar ett strandat fyrtorn.

I anslutning till universitetet ligger den ståtliga St Johanneskyrkan, vars inre rymmer en fantastisk orgel. Man får hoppas att den låter lika bra som den ser ut. Framför den finns en byst av den polske nationalkompositören Stanislaw Moniuszko (1819-1872), framför allt känd för sina operor.  

Bland de barocka interiörerna imponerade nog Dominikanerkyrkan mest av dem jag såg. Svår för att inte säga omöjlig att överblicka från de omgivande gränderna blir den kyrka först när man passerat en mörk inre gång och viker av till höger, där kyrkorummet plötsligt öppnar sig i en rikt ornamenterad inre rymd.

Inte för att jag hyser någon speciell kärlek till barockstilen, men visst kan jag ryckas med av detta överdåd. Samtidigt tänker jag med sympati på de reformerande krafter som i sin radikala reaktion mot all denna mäktiga storvulenhet landade i ett enkelt träkors som enda utsmyckning av gudstjänstlokalen.

I Vilnius tyckte jag mig också se att många av de gräddvita kyrkorna där försetts med svarta linjer som mycket effektfullt markerade det dekorativa linjespel som är så typiskt för barocken.

Till sist ytterligare ett par bilder, den ena med Gryningsporten och den andra med en flank av Bernadinerkyrkan och statyn av den polske poeten Adam Mickiewicz. I bakgrunden det enda kvarvarande tornet av det gamla kastellet uppe på höjden. 

PS. Översta bilden visar Gedimino, stadsgrundaren som i en dröm fick klart för sig att en stad med världsrykte skulle grundas på den plats han här pekar ut med svärdet. Statyn står på torget bredvid katedralen.

Foto: EJ (klickbara bilder)