Bilder från Modena

När jag kom till Modena mötte jag ännu en begeistrande italiensk stad med ännu en storslagen katedral - ett världsarv - och med palats och konst och därtill allt det övriga livets goda som sedan fyrtio år förhäxat mig och gjort mig blind för de avigsidor som Italien givetvis också har. 

Jag dyrkar dessa gamla stadskärnor som hålls vid liv med en pietet som inte bara är traditionsbevarande utan grundad i gedigna kunskaper i humaniora parad med den bästa konservatorns erfarenheter och tekniska handlag. 

Modena är en stad i en begränsad och mycket vacker färgskala i huvudsak bestående av jordfärger - nyanser av ockra, umbra, siena -, de färger som inte för inte fått italienska namn och som står så fint mot den ljusa marmorn och gråblå gatubeläggningen. Katedralen tar emot den reflekterade solstrålningen från närliggande väggar och speglar den i ett avmätt, obestämbart färgskimmer. 

Huvudingången vetter mot ett mindre torg och omges av ett par lejon som (associationen är lika besvärande banal som svår att undvika) liknar en mer uttrycksfull variant av de stoppklossar som numera placeras på våra gågator. De här lär vara fynd från romartiden och är givetvis oändligt mer respektingivande av bara det skälet. Att katedralbygget påbörjades för tusen år sedan är för övrigt också tänkvärt. 

I Modena går man ofta under arkader, om än inte lika frekvent som i Bologna, grannen några mil söderut där man på så vis kan skydda sig mot sol eller regn så länge man inte behöver korsa gatan eller något torg. Torgen ja - hur ofta har jag inte tänkt att någon gång lista de vackraste torgen jag sett och där flertalet troligtvis skulle bli italienska. 

Det stora torget - Piazza Grande - ger fri sikt åt katedralens monumentala sydsida, även om det för fotografen ändå blir knepigt att få med helheten, inklusive det 86 meter höga tornet. Det är samma romanska stil som i Parma, men ännu mer sammansatt i vad som syns som flera skikt utanpå varandra. Apropå evinnerliga jämförelser så har Parmas katedral i det inre ett försteg med dess imponerande konstutsmyckning, men exteriört håller jag Modenas som vassare.

Två sidor av torget upptas av restauranger och barer varifrån man i behaglig skugga kan vila ögonen på delar av denna på en gång harmoniska och komplexa arkitektur. 

Staden är berömd för sin balsamvinäger och sina bilar (Ferrari och Lamborghini) men kulturellt mest av allt för att det var Luciano Pavarottis hemstad. Inte bara operan bär numera hans namn; en av de många barerna gör det också. Skänkte honom en tanke när jag passerade teatern (i mild ljusockra) och undrade om han någonsin gästade hemmascenen efter att i tidigt 60-tal ha slagit igenom som Rudolfo i Bohème på ROH Covent Garden som inhoppare för Giuseppe di Stefano, och småningom sedan upphöjd till en av 1900-talets mesta celebriteter. Jag minns att han i alla fall dog i sin hemstad, och efter kontroll visar det sig att det redan är jämnt ett decennium sedan.

Efter all konst i Milano och Parma började en viss mättnadskänsla göra sig gällande beträffande tavlor i kyrkor och på museer. Jag beslöt mig för att betrakta Modenas stadskärna som ett konstverk i sig och strövade omkring i den takt som den över trettiogradiga värmen tillät. Men en sak ville jag ändå titta närmare på innan  jag lämnade staden...  

Foto: EJ (klicka för större bilder!)