Resor bjuder på överraskningar ibland, ingen stor sak i det. Ibland kan det dock bli för mycket av det oväntade. I synnerhet om man förväntat sig en halvannan timmes behaglig tågresa med lite läsning och med avbrott endast för tankfulla blickar ut genom fönstret.
Jag fick köpa en biljett till Parma på Milano Centrale utan att behöva trängas i en osannolikt lång kö, så långt var allt gott och väl. Men när jag kom till perrongen i god tid före avgång var tåget redan överfullt. Vilsna människor, en bland dem jag, gick framåt och sedan tillbaka och pressade sig sedan in för att åtminstone stående få komma med.
Jag anade att lördagen lockade med något evenemang som gjorde att så många unga och högljudda människor (ole, ole, oleee!) fyllde vagnarna till sista ståplats på nedre trappsteget innanför dörrarna. Fotboll? Rockkonsert? (Vasco, Vasco, Vascooo!!). Svettiga kroppar som knappt kunde röra sig eller byta fot utan att klungan som helhet berördes. Ju närmare avgång desto fler steg på, jag bara gapade av förvåning och bytte min med en annan mogen man som satt synbart pressad på sin resväska. Själv stod jag lutad mot en vägg med handbagaget mellan benen, näst intill orörlig.
Jag övervägde att försöka ta mig ut och lösa en ny biljett till nästa tåg, men insåg att inga garantier fanns att det skulle se annorlunda ut där. Värmen var tryckande, men ett fönster släppte i alla fall in en del nödvändig syre. En av dem som stod närmast sniffade begärligt av luften, och jag började undra när den förste skulle tuppa av. Men de ljudligaste grabbarna skrattade gott, öppnade ölen och blev ännu ljudligare. Inga ledsamheter, nu ska vi fira med - Vasco Rossi! Visste jag inte vem Vasco var? Å, jag var inte italienare, men det var helt ok för jag var ju med min skäggstubb väldigt lik republikens president.
Vid nästa station, och nästa, pressade sig ytterligare någon in utan att någon klev av, trots att alla till en början bedyrade att det redan var fullpackat. Men i Italien är det sällan fullt när det är fullt, och uppenbarligen säljer man hur många biljetter som helst till avgångarna. Se där, nu står en annan på nedersta trappsteget!
Jag började tvivla på att jag skulle klara denna resa, men bet ihop och försökte tänka en station i taget. På något underligt sätt verkade de svettiga grabbarna i solglasögon och ärmlösa linnen kunna distrahera alla
med sitt goda humör, med sitt visserligen påfrestande men också charmerande sätt. Ett par medelålders damer blev kurtiserade, ingen blev aggressiv, ingen svimmade, ingen fick panik. Ole, ole, oleee!
Tjugo minuter kvar - ser jag när jag får upp vänsterarmen. Snart är helvetet över, om jag nu bara kan få besked av någon som kan se när vi är i Parma och bara jag kan pressa mig ut med väskan. Tåget visar sig till allt annat vara tjugo minuter försenat och en vänlig själ ser till att bekräfta när målet, mitt mål, närmar sig.
Känslan av att på stumma ben kunna lämna helvetet, eller ska vi kanske kalla det purgatorio, är obeskrivlig, för mig och några till som i Parma möter paradiset i strålande sol och ljumma vindar som svalkar skönt.
Men på perrongen står massor av andra resenärer som alla vill pressa sig ombord för att ta sig till Modena. Vilken lycka att jag inte ska dit förrän på måndag! Då ska väl den djävulen Vasco och hans fans ändå ha sjungit färdigt.
PS. Jag tar tillbaka allt om djävulen. Efter att ha konsulterat Youtube hör jag en sångare och låtskrivare som bara är några år yngre än jag, en som påminner mig om Lucio Dalla för trettio år sedan. Det är jag som inte hängt med, så är det förstås.
Bilderna: Parma, 1. Stazione. 2. Baptisteriet och domens kampanil. Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar