Milano (2): Michelangelos sista verk

Fursteätten Sforzas bastanta borg, Castello Sforzesco, rymmer flera museer, av vilka ett sedan ett par år helt ägnas ett ofullbordat verk av Michelangelo. Han är ju främst förknippad med Florens och Rom och hade inte samma anknytning till Milano som Leonardo hade, men ändå har hans sista skulptur hamnat här. 

Michelangelo arbetade med Pietà Rondanini, som den kallas, i två perioder under de sista fjorton åren av sitt liv, men fick alltså lämna denna skulptur ofärdig vid sin död, 89 år gammal. 

Det är både gripande och fantasieggande att tänka sig den gamle skulptören, målaren, arkitekten och poeten ägna sin sista tid åt att karva fram detta sorgestycke ur marmorblocket. Inte minst det antydda och ofärdiga talar till den moderna människan och ger rum för fantasin och delaktighet i tolkningen av verket. Vad hände egentligen under skapandeprocessens gång och vad skulle en fullbordan kunna lägga till?

Det finns som bekant två andra mer berömda verk av Michelangelo på temat Maria sörjer sin döde son. Det ena i Peterskyrkan i Rom och det andra i museet intill domen i Florens. Det förstnämnda skapades av en 25-årig Michelangelo och visar en ung och vacker madonna som kunde varit dottern till den hon håller i famnen. Skulpturen utstrålar sällsam skönhet i stilla melankoli, estetiskt sett en perfektion som söker sin like. 

Det andra är ett annorlunda verk, möjligen avsett som mästarens eget gravmonument, där fler figurer ingår, bland annat det som antas vara han själv i Nikodemus gestalt. (Se ett tidigare inlägg här). Här möter man mer av den emotionella kraft som ofta kännetecknar Michelangelos verk, och även här är skulpturen delvis grovhuggen och oslipad och känns på så sätt besläktad med den i Milano. 

Pietà i tre varianter -  och frågan är om inte den sista, den som genom århundradena kommit att värderas allt högre, också är den som för samtid och framtid kommer att framstå som den märkvärdigaste.

Vid första anblicken är det mer än bara det grovhuggna och skissartade som förbryllar. Jesus högra arm står som en stolpe skild från kroppen, vilket antas vara följden av att Michelangelo ändrat sig och velat ge gestalten en hopsjunken och mindre kraftfull karaktär. Som konsekvens förs då de båda kropparna så nära samman att de utgör en oskiljaktig enhet. När man numera kan cirkulera runt skulpturen blir frågan om vem som upprätthåller vem uppenbart relevant. Snett bakifrån ser det ju ut som om Maria blir buren, trots att hon själv håller den ledlösa döde i sin famn. 

Det enda som ser "färdigt" ut är Jesus ben, vilkas längd förstärker intrycket av slappt hängande livlöshet. Ansiktena saknar detaljerade drag och mimik, men ändå kan ingen missta sig på Marias känslor. Finns här inte utöver den tunga sorgen en ordlös ömhet som uttrycks i hela hållningen, i de uppdragna axlarna, i huvudenas möte, i hennes omslutande arm som sammanfaller med hans axel?

Det nya museet är inrymt i Ospedale Spagnolo, det forna garnisonsjukhuset som inrättades i borgen under senare delen av 1500-talet för soldater som drabbats av pesten och andra sjukdomar. Detta vackert restaurerade lasarett utgör onekligen i sin egenskap av en "lidandets parkering", för att tala med Tranströmer, en passande miljö för ett verk som detta. 

Det finns ytterligare ett par mindre föremål i museet där det ena, ett skulpterat porträtt av Michelangelo modellerat efter hans dödsmask och utfört av en av hans kolleger, Daniele da Volterra, på ett fint sätt knyter an till mästarens sista verk. Ett verk som han alltså lade sista handen vid så sent som sex dagar innan han dog.  

Foto: EJ