fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Tänkt: (4) Om att äntligen bli av med skam- och skuldkulturen
I det twittrande 2010-talet ska vi väl inte behöva ångra någonting vi gjorde i hastigt mod, av oförstånd, av erotisk eller annan äventyrslystnad eller i berusat tillstånd?
Bikten förutsätter ansvar, skuld, ånger och botgöring. Den offentliga bikten förutsätter ingenting men närs av den naiva förhoppningen att om alla bekräftar varandra som offer behövs inga ångerkänslor längre.
Bikten förutsätter ansvar, skuld, ånger och botgöring. Den offentliga bikten förutsätter ingenting men närs av den naiva förhoppningen att om alla bekräftar varandra som offer behövs inga ångerkänslor längre.
tisdag 28 december 2010
Jag har bott i Det Gröna Huset
Även jag har nu bott i Det Gröna Huset, Mario, under en resa till en byhåla djupt inne i den ångande djungeln där allting är grönt, och där nakna vildar doppar sina pilar i curare, moskiter äter upp benen och skyfall förvandlar stigarna till stänkande gyttjepölar. Även jag färdades i sällskap med plundrare och nunnor, sergeanter och lotsar på riskabla floder med papegojskrik i öronen, Mario, när det inte var skatorna som skrattade utanför fönstret eller andra och mycket otäckare skrik från våldförda indiankvinnor tog över den fiktiva värld som i midvinterns faktiska stugvärme, i tystnaden och lugnet, med 28 minusgrader knäppande i furustammarna och den bleka kraftlösa solens korta dagsljus över snötäcket, landade i ett sällsamt besök, Mario, i detta gröna hus, som utanför fiktionen är ljusgult med frost i brädvirket och där man i vardagsrumsfåtöljen kunde betrakta besökarna som ramlade in från sandregnet här i kanten av öknen där huset står, och där barflickorna serverar julmust, nej hellre då rom förstås, och kanske följer med en trappa upp under det att musikanterna under ledning av harpospelaren Anselmo, den olycksalige, spelar en sorglig eller allra helst en glad melodi som de Oövervinneliga, kusinbröderna till den nyss frigivne, dessa rumlare som verkligen inte vill knega utan bara dricka, rulla hatt och förlusta sig med kvinnor, kan sjunga med i. Allt under det att vinterkylan driver fram talgoxar, blåmesar och pilfinkar till fågelbordets julbordsrester och de påpälsade sparkstöttingförsedda infödingarna tar sig till den ensliga konsumbutiken för ett kompletterande inköp av hudar, gummi och hjortkött. Ja, jag ser, Mario, att du hållit ett löfte till Faulkner att förvalta en litterär tradition av högsta karat. Det fägnade min jul storligen och för detta är jag dig mycket tacksam.
onsdag 22 december 2010
In the bleak mid-winter
Earth stood hard as iron,
Winter like a stone;
Snow had fallen, snow on snow,
Snow on snow,
In the bleak mid-winter,
Long ago.
Long ago.
Med en av den engelskspråkiga världens många omtyckta carols (text Christina Rosetti, musik Harold Darke) önskar jag alla mina läsare en riktigt God Jul!
Själv reser jag norrut några dagar men är snart tillbaka på min vanliga plats med utsikt mot den just nu norrländskt snötyngda parken här utanför.
Foto: EJ
tisdag 21 december 2010
Årsbästa
Så här vid årsslutet har tidningarna låtit sina recensenter välja ut några guldkorn av det som de pickat i sig under sistlidna månader av läsning och lyssning. Jag vill inte vara sämre och presenterar därför här några sådana korn av av ädlaste valör. Urvalet är givetvis subjektivt och begränsat till det lilla som jag hunnit med i glipan mellan arbete och andra förpliktelser.
Nyutgiven svensk litteratur:
Torgny Lindgren: Minnen (Norstedts)
Lars Gustafsson: Om begagnandet av elden (dikter; Atlantis)
Gunnar Valkare: Bo Nilsson (biografi; Atlantis)
Nyöversatt utländsk litteratur:
Tomas Bernhard: Gamla mästare (roman; Tranan, övers.: Jan Erik Bornlid)
Antonio Tabucchi: Beato Angelicos flygande varelser (kortprosa; Italienska Kulturinstitutet, övers.: Barbro Andersson)
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier, i Inger Hammarströms nytolkning; Bokförlaget Lejd)
Årets upptäckter bland moderna klassiker:
Luigi Pirandello
Giuseppe Tomasi di Lampedusa
Bästa nya klassiska CD-skiva:
Frank Martin: Golgotha, dir: Daniel Reuss (Harmonia Mundi)
Årets upptäckt bland stora tonsättare:
Årets upptäckt bland stora tonsättare:
Luigi Cherubini (jag lovar återkomma till honom)
Årets främsta upptäckt bland okända tonsättare för piano:
Wladimir Rebikow - ett misskänt geni i det förra sekelsskiftets Ryssland.
Årets konserter:
Brahms Requiem med Ricardo Muti i Berwaldhallen
Roland Pöntinen som snabbinkallad ersättare i en recital i Berwaldhallen
Årets mest minnesvärda operaföreställningar:
Salome, Kungl Operan i Stockholm
Trollflöjten, Göteborgsoperan
Trollflöjten, Göteborgsoperan
Don Quichotte, Teatro Massimo, Palermo
Årets bästa teaterföreställningar:
Måsen, Stockholms Stadsteater
Stormen, Dramaten
Årets film:
Opera på bio.
Eftersom jag varit en usel biobesökare det gångna året får mitt val bli dessa filmade föreställningar från världens stora operascener.
Särskilt Simon Boccanegra med Placido Domingo och Ferrucio Furlanetto var mycket sevärd.
Etiketter:
film,
läsning,
musik,
samtidskommentarer,
teater
Aftonbladets löpsedel meddelar världsläget
FULLT
KAOS
ÖVERALLT
KAOS
ÖVERALLT
måndag 20 december 2010
Tänkt: (3) Trons makt och det oöverstigliga
Tron kan försätta berg, sägs det. Mera troligt är att den omdefinierar "berg" eller riktar blicken åt ett annat håll.
söndag 19 december 2010
Mannen utan egenskaper
Sveriges Radio P1 har haft den goda smaken att satsa på Robert Musils vidunderliga roman Mannen utan egenskaper som radioföljetong denna vintriga november-december. Jag har inte haft möjlighet att dagligen, måndag till fredag, följa uppläsningen, men de få avsnitt som jag lyssnat på har påmint mig om ett verk som jag önskar att jag omedelbart på nytt kunde fördjupa mig i. Dessbättre erbjuder den moderna tekniken valfrihet vad gäller lyssnandet. Det är bara att klicka sig in på nätet och låta Anders Ahlbom Rosendals lugna högläsning, med det alldeles kongeniala, lätt ironiska tonfallet, uppsluka ens tillvaro.
Rätt många år har gått sen sist jag läste Musil, och när jag bläddrar i den första delen (det är endast den som nu lästs) av detta hans magnum opus ser jag förstrykningar både här och där. Bara titeln jämte inledningen är ju en mental kittling som det är omöjligt att inte genast reagera på:
"Mannen utan egenskaper/Första delen. Ett slags inledning./1. Varav anmärkningsvärt nog ingenting framgår"
Sedan startar det hela med en meteorologiskt mycket initierad väderleksrapport!
Som Olof Lagercrantz skriver i ett förord är egenskapslösheten endast skenbar. I själva verket porträtterar Musil den moderna människans ofixerade och flytande karaktär, och han gör det inte endast i och genom huvudpersonen utan med hjälp av ett galleri av personer. Här förekommer såväl en finansfurste som en sexmördare, både strikta borgarhustrur och erotiskt lättsinniga varietéartister, och alla speglar de något av det moderna livets moralfrågor och identitetsproblem.
Min avsikt är inte att försöka beskriva denna rika roman ytterligare här och nu, mest bara påminna mig själv om vad jag i stället för bokflodens senaste nytt kanske borde prioritera av gammalt för omläsning.
En författare som Robert Musil, som i sin ironiska/skeptiska grundhållning vacklade mellan - och sökte förena - genomskådande rationalitet och trolös mystik, har nog egentligen mer att säga om den moderna människans predikament än de flesta författare efter honom lyckats med. I varje fall har han gjort det på ett sätt som jag minns som ett av mitt läslivs höjdpunkter.
Rätt många år har gått sen sist jag läste Musil, och när jag bläddrar i den första delen (det är endast den som nu lästs) av detta hans magnum opus ser jag förstrykningar både här och där. Bara titeln jämte inledningen är ju en mental kittling som det är omöjligt att inte genast reagera på:
"Mannen utan egenskaper/Första delen. Ett slags inledning./1. Varav anmärkningsvärt nog ingenting framgår"
Sedan startar det hela med en meteorologiskt mycket initierad väderleksrapport!
Som Olof Lagercrantz skriver i ett förord är egenskapslösheten endast skenbar. I själva verket porträtterar Musil den moderna människans ofixerade och flytande karaktär, och han gör det inte endast i och genom huvudpersonen utan med hjälp av ett galleri av personer. Här förekommer såväl en finansfurste som en sexmördare, både strikta borgarhustrur och erotiskt lättsinniga varietéartister, och alla speglar de något av det moderna livets moralfrågor och identitetsproblem.
Min avsikt är inte att försöka beskriva denna rika roman ytterligare här och nu, mest bara påminna mig själv om vad jag i stället för bokflodens senaste nytt kanske borde prioritera av gammalt för omläsning.
En författare som Robert Musil, som i sin ironiska/skeptiska grundhållning vacklade mellan - och sökte förena - genomskådande rationalitet och trolös mystik, har nog egentligen mer att säga om den moderna människans predikament än de flesta författare efter honom lyckats med. I varje fall har han gjort det på ett sätt som jag minns som ett av mitt läslivs höjdpunkter.
onsdag 15 december 2010
Tänkt: (2) Om efterrättelse - gammal och ny
Se upp med myndigt tal om normativitet! Inte sällan är dessa talare ute efter att knäsätta den korrekta normen, och icke endast för egen del.
tisdag 14 december 2010
Varje ängel är fruktansvärd
Jag har umgåtts med Rainer Maria Rilkes (1875-1926) mästerverk Duinoelegier den sista tiden. En nyöversättning av Camilla Hammarström har i höst utkommit i en mycket vacker utgåva på förlaget Lejd.
Jag beundrar verkligen modet att ge sig i kast med en översättning av detta poetiska verk, ett av 1900-talets allra största. Särskilt som det redan finns på svenska i Erik Lindegrens utmärkta tolkning från 1967 (och där det tyska originalet återges på vänstersidan). Hammarström menar i sin efterskrift att den låter lite ålderdomligt och har därför eftersträvat en modernare - och till dels mera texttrogen - språkdräkt. Till att börja med (och jag dök direkt in i den gåtfulla åttonde elegins nedstigning i det "kreaturliga" medvetandet) kände jag att min skepsis växte mot denna moderniserade trohet. Jag saknade Lindegrens osvikliga rytmkänsla och kunde inte säga att läsningen vann på eller underlättades av en mer "prosaisk" tydning av innehållet. Rilke är ingenstans lättillgänglig i detta verk, hur man än vrider och vänder på formuleringarna. En tätare - och mer rikt belönande - poesi får man emellertid leta efter, så det gäller bara att läsa om och låta texten öppna sig. De enskilda stroferna ger under tiden ett fullt tillräckligt utbyte. Det hela är inte alldeles olikt en senromantisk orkestersats med dess mängd av komplexa och tonartsfrämmande ackord, där det handlar om att urskilja de olika temana i den harmoniska väven.
Med vida ögon ser allt kreaturligt
i öppenheten in. Blott våra ögon
tycks omvänt se och ringa in dess synfält
med fällor hindrande dess fria utblick.
(Lindegren)
Med alla ögon ser kreaturet
det öppna. Bara våra ögon är
som bakvända och helt inställda på att
hindra och inhägna dess fria utblick.
(Hammarström)
Nåväl, efterhand minskade min skepsis mot de nya formuleringarna. När jag slutade jämföra och lät texten tala på egna villkor fann jag stora förtjänster även hos den mer texttrogna varianten. Givetvis följer inte heller Hammarström alltid slaviskt originalet, och när det gäller vissa ordval kan jag tycka att exempelvis "port" inte nödvändigtvis behöver bytas till "dörr". Till sist kände jag mig dock helt tillfreds med Hammarströms nytolkning och rekommenderar den varmt.
Jag känner för övrigt igen detta spänningsfält mellan trohet och poetisk sångbarhet i några andra till svenska översatta dikter som jag läst i höst, nämligen Salvatore Quasimodos. Även av honom finns flera dikter i mer än en tolkning. Dels av den poetiske Anders Österling och dels av den mer prosaiske Arne Lundgren. Ofta har jag då tyckt mig behöva båda; ibland troheten hos den ene och ibland i stället mer av hänsynen till lyriken hos den andre.
Rilkes undersköna strofer formulerar existensens yttersta villkor; ropen, klagan, som rör alltings förgänglighet, och i synnerhets människans. Det betyder inte att dikten andas livsleda, snarare tvärtom. Bilderna kretsar kring ängeln, djuret, de älskande, barnet, den unga och den äldre Klagan, stjärnorna, jorden och tingen... och med svindlande kast mellan högt och lågt, det storslagna och det enkla. Ställd inför ängeln manar oss Rilke dock att prisa världen och tingen, något annat förslår inte. Varför då alls framhärda i denna mänsklighet, frågar han sig i nionde elegin. Inte för lyckan, inte av nyfikenhet, inte heller för "hjärtats daning" -
Utan för att vara här är så stort, och för att
allting här verkar behöva oss, detta dagsländelika, som
angår oss så sällsamt. Oss, de mest svinnande. Allting
en gång, bara en gång. En gång och aldrig mer. Och även vi
en gång. Aldrig mer. Men detta att
en gång ha funnits, om så bara en gång:
ha varit jordisk, oåterkalleligt.
(Hammarström)
Den första elegins inledning är berömd med dess obesvarade rop till en översinnlig verklighet, vars änglaväsen snarast inger skräck och förintelseångest. En av många frågor man ställer sig under läsningen är vad dessa änglar - "själens nästa döda fåglar" - representerar hos Rilke? De döda? Gudaväsen? I vilket fall som helst framstår de som någonting som behövs för vårt medvetandes spegling mot det outsägliga.
Vem av änglars släkte, hörde väl mig om jag
ropade? och även om någon av dem plötsligt
skulle sluta mig till sitt hjärta: förintades jag av denna
starkare närvaro. För det sköna är inget annat
än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar,
och vi beundrar det så för att det inte nedlåter
sig att utplåna oss. Varje ängel är fruktansvärd.
(Hammarström)
P.S. The photo above is an art photo made by Christian Harkness, who kindly allowed me to publish it here.
fredag 10 december 2010
Tänkt: (1) Tal om struktur
Man bör se upp med de ideologiskt kämpande "strukturalisterna". Det är ungefär lika enkelt att vilseleda med "struktur" som med statistik.
tisdag 7 december 2010
Julmusiken
Julmusiken kan vara plågsam eller helt underbar. I grunden är den ett kostbart arv vi bär med oss och som inte borde få förvanskas till ljudgirlanger i varuhusens julkommers. I varje fall de andliga sångerna, som ju dominerar denna speciella genre, borde få gå fria från det jingelmaskineri som drabbar nästan allt som ska säljas som populärmusik numera.
En fågel har sitt näste,
Hur välgörande då att lyssna till en julskiva med klassisk skönsång, utan wailande och trummande av vemsomhelst av alla dessa dussinartister som tror att de automatiskt har själ om de härmar soul. Inte ens i kyrkan slipper man tydligen den sortens anpassning längre (läs förresten angående detta Maria Schottenius intervju med Gustaf Sjökvist i söndagens DN; tyvärr ej på nätet).
Jul med Peter Mattei kunde varit utgiven i vilket decennium som helst under min numera rätt långvariga levnad, och det ser jag i det här sammanhanget som en förtjänst. Det räcker med röstens välljud och en välspelande orkester (Stockholm Sinfonietta med nyss nämnde Gustaf Sjökvist som dirigent) och en vilja att tolka dessa sånger med respekt för deras eget outslitliga tonspråk. Det enda lilla jag kan invända är att det alltid lika bäriga och klangrika flödet ur Matteis strupe ibland skulle må väl av en något mer temperamentsfylld frasering av det slag som framkommer i "O helga natt". Men jag förstår också att de flesta numren på denna skiva inte inbjuder till just den sortens mer dramatiska föredrag. Julsång är visserligen ofta lovsång, men märkligt nog ändå en stillsam sådan. Det blir lätt lite av "Stilla natt" över den som helhet.
Mattei har valt några av de allra bästa julsångerna, i flera fall de som har melodier som går tillbaka ända till renässans och medeltid. Flertalet finns på den lista med favoriter jag en gång gjorde på min förra blogg och där jag satte "Det är en ros utsprungen" som mitt första val. Ett par mindre kända sånger finns också med, varav den ena - en Grundtvig-psalm i Carl Nielsens tonsättning -blivit en ny favorit som nu måste knuffa undan någon annan från tiobästa-listan. "Förunderligt och märkligt" heter den och jag vill påstå att den psalmen verkligen gör skäl för sin titel.
Melodin i all sin naturliga enkelhet står helt i samklang med textens trohjärtade beskrivning av frälsarens påvra härbärge medan skapelsen i övrigt är så till synes välordnad:
En fågel har sitt näste,
sin kula varg och lo,
var blomma har ett fäste,
var humla har ett bo,
men fursten i Guds rike,
det levande Guds ord,
får bli en hemlös´like
sin första natt på jord.
Oavsett hur man nu ställer sig till naturens ordning i dessa föregivet rogivande former så har Peter Mattei gjort den enda julskiva jag mycket riktigt anade att jag borde lägga till mina övriga.
måndag 6 december 2010
Il Gattopardo
Leoparden - jag återkommer till den efter att nu också ha sett filmen. Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman filmades nämligen av ingen mindre än Luchino Visconti i början av 60-talet. Den fick Guldpalmen i Cannes 1963 och finns på dvd i en tre timmars version på italienska med engelsk textning. Filmen följer troget romanen fram till de två sista kapitlens epilog, som av dramaturgiskt förståeliga skäl utelämnats.
Hur står sig en sådan film mot romanen? Ja, är man som jag i första hand litteraturintresserad är det som vanligt mervärden förknippade med att läsa i stället för att få berättelsen bildsatt och konkretiserad. Samtidigt är både intrigen och miljöerna tacksamma för en extremt påkostad kostymfilm av det här slaget, och Visconti uppfyller förväntningarna väl utifrån dessa förutsättningar. Här finns scener, både intima scener, masscener och naturscenererier från den sicilianska landsbygden, som det är en ren njutning att skåda.
Filmen lär ha lanserats som en ny Borta med vinden i USA när det begav sig, och visst är kärleksparet Angelica och Tancredi (Claudia Cardinale respektive Alain Delon) klassiskt filmstjärnecharmerande. Scenen med deras katt och råtta-lek i de många förfallna och outnyttjade rummen i palatset i Donnafugata bjuder på utsökta kameraåkningar i skiftande rumsinteriörer. Damm virvlar och spindelvävar brister under den rusiga lek som blir till en symbol för den nya tid och klass som är på väg att erövra både yttre mark och de inre slutna rum som varit aristokratin förbehållen.
Till sist är det ändå Burt Lancaster i huvudrollen som den vemodige prinsen som gör filmen riktigt sevärd. Visconti lyckas försätta honom i den melankoliska stämning som verkar ligga denne regissör allra närmast hjärtat och som senare går igen i den mer kända Döden i Venedig. Lancasters gestaltning av don Fabrizios karaktär är så kongenial den kan bli, vilket naturligtvis är stort beröm till denne legendariske Hollywoodaktör. Hans trötta vemod under societetsbalen syns i hela kroppen ut i minsta ansiktsmuskel och ögonkast. Den bara förstärks av den påbjudna dansen med Angelica, uppkomlingens dotter och den älskade brorsonens fästmö, en dans som tillfälligt stannar upp festen och fångar festdeltagarnas odelade intresse.
Beundransvärd är den kompromisslöshet med vilken Visconti gått till verket för att återge inte bara miljöer och karaktärer utan även bokens dialoger om de revolutionerande händelserna i samband med Garibaldis seger och Italiens enande, det historiska nav kring vilket allting cirkulerar. Insikten om det feodala strukturernas redan långt framskridna erosion bidrar förstås till illusionlösheten hos den åldrande prinsen när han nu, som till låns, tråder dansen med den sköna Angelica. Men visst lever han upp i ett sista virvlande nostalgiskt nu.
Hur står sig en sådan film mot romanen? Ja, är man som jag i första hand litteraturintresserad är det som vanligt mervärden förknippade med att läsa i stället för att få berättelsen bildsatt och konkretiserad. Samtidigt är både intrigen och miljöerna tacksamma för en extremt påkostad kostymfilm av det här slaget, och Visconti uppfyller förväntningarna väl utifrån dessa förutsättningar. Här finns scener, både intima scener, masscener och naturscenererier från den sicilianska landsbygden, som det är en ren njutning att skåda.
Filmen lär ha lanserats som en ny Borta med vinden i USA när det begav sig, och visst är kärleksparet Angelica och Tancredi (Claudia Cardinale respektive Alain Delon) klassiskt filmstjärnecharmerande. Scenen med deras katt och råtta-lek i de många förfallna och outnyttjade rummen i palatset i Donnafugata bjuder på utsökta kameraåkningar i skiftande rumsinteriörer. Damm virvlar och spindelvävar brister under den rusiga lek som blir till en symbol för den nya tid och klass som är på väg att erövra både yttre mark och de inre slutna rum som varit aristokratin förbehållen.
Till sist är det ändå Burt Lancaster i huvudrollen som den vemodige prinsen som gör filmen riktigt sevärd. Visconti lyckas försätta honom i den melankoliska stämning som verkar ligga denne regissör allra närmast hjärtat och som senare går igen i den mer kända Döden i Venedig. Lancasters gestaltning av don Fabrizios karaktär är så kongenial den kan bli, vilket naturligtvis är stort beröm till denne legendariske Hollywoodaktör. Hans trötta vemod under societetsbalen syns i hela kroppen ut i minsta ansiktsmuskel och ögonkast. Den bara förstärks av den påbjudna dansen med Angelica, uppkomlingens dotter och den älskade brorsonens fästmö, en dans som tillfälligt stannar upp festen och fångar festdeltagarnas odelade intresse.
Beundransvärd är den kompromisslöshet med vilken Visconti gått till verket för att återge inte bara miljöer och karaktärer utan även bokens dialoger om de revolutionerande händelserna i samband med Garibaldis seger och Italiens enande, det historiska nav kring vilket allting cirkulerar. Insikten om det feodala strukturernas redan långt framskridna erosion bidrar förstås till illusionlösheten hos den åldrande prinsen när han nu, som till låns, tråder dansen med den sköna Angelica. Men visst lever han upp i ett sista virvlande nostalgiskt nu.
torsdag 2 december 2010
Schumanns vintermusik
Mot kölden hjälper naturligtvis bara värme. All slags värme, varän den kan hämtas. Kanske vill någon ha en mer sprittande musik än den jag finner behaglig dessa vackert snövita, men ack så frostiga dagar. Jag spelar i alla fall Winterzeit I och II av Robert Schumann så gott jag kan med kalla fingrar som sakta fylls av värme.
Dessa miniatyrer är ännu ett exempel på att det lilla formatet ibland är fullt tillräckligt. Vad Schumann i all korthet har att säga om vintern må det vara var och en fritt att tolka, men någon upprymdhet är det knappast fråga om. Själv får jag associationer till Schuberts mörka sångcykel Winterreise.
Det är inte alltid den sorglösa musiken som passar bäst för den som fryser och längtar efter ljus och värme.
Foto: EJ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)