Till angenäm styrka och smak

Ett oräknat antal somrar har gått sen sist jag tillförde en flaska Brännvin Special något smakförhöjande. Även då var det främst Hypericum, eller Johannesört som den vanligen kallas, som jag laborerade med.

När jag under den gångna veckan såg dikesrenarnas blomkvastar och mindes den rubinröda färgen och den milda och angenäma smak man fick ut av de gula, femuddiga stjärnblommorna och knopparna, beslöt jag mig för en repris. Sommaren är ju reprisernas årstid.

En fördel med Hypericum är att det bara tar tre dygn för blommorna att i en skål med 1 dl av brännvinet lösa ut sina substanser. Sedan kan essensen omgående filtreras och blandas med flaskans övriga innehåll.

Om man får tro all denna tro på vad dessa blommor kan åstadkomma borde intet fattas en efter ett par supar av denna gyllene dryck. Gammal medicinalväxt, med effekter främst på lindrig oro och depression. Om alkoholens roll i sammanhanget må var och en själv spekulera...

Enligt riktigt gammal tro kan man ock fördriva demoner med denna blomma. Dock i det fallet torkad och upphängd snarare än blötlagd, om jag förstått saken rätt.

Foto: EJ

Diktarens maktlöshet i en grym värld

Det är tjugotvå år sedan Sven Delblanc gick bort, många år för tidigt. Han hörde till de svenska författare jag troget följde och som jag öppnade varje ny bok av med de största förväntningar. Det är faktiskt underligt att hans verk inte oftare kommer på tal numera. Inte minst de där till sidantalet tunnare romanerna, de som ibland kallats hans idéromaner, är väl värda en förnyad bekantskap.

I denna trettiogradiga högsommar har jag låtit Delblanc föra mig tillbaka till de trojanska krigens epok och de solmättade medelhavsmiljöer där antikens gudar och mytiska gestalter behärskar spelplanen. Med författarens självpåtagna rätt att fantisera levandegörs några av dessa gestalter med Delblancs typiskt drastiska och lätt anakronistiska anslag. Stor underhållning som alltid, men bottnande i desillusionerat allvar, eller den humanistiska misströstan som var ett genomgående drag hos denne författare.

Berättelsen heter "Ifigenia" (Bonniers, 1990) och bygger på myten om kung Agamemnons offer av dottern Ifigenia för att blidka gudinnan Artemis, det enligt siaren nödvändiga offret för att skapa vind i seglen för flottans härnadståg mot Troja, dit sköna Helena rövats bort av Paris. Kungen våndas svårt av det omöjliga valet mellan att tillfredsställa gudarna för det allmännas bästa eller skona sin dotter från ett grymt öde och sig själv från den förnedrande vanmakt som tvånget att skära halsen av sin egen dotter innebär.

Det är en grym och skoningslös värld som tecknas, där kungen omges av motbjudande typer som den baksluge diplomaten Odysseus och framför allt den vidskeplige pederasten och våldsverkaren Akilles. Som hjältar kan de bara betraktas genom filtret av förskönande beskrivningar och historieförfalskningar.

Förutom dessa kända figurer finns ytterligare några som Delblanc ger stort utrymme, nämligen kumpanerna Tersites och Demodokos. Den förstnämnde är den begåvade sanningssägaren, en puckelryggig grodlik fuling. Den andre är den vindruckne skalden, vars blånästa och ofta nerspydda uppenbarelse inte heller bjuder någon skönhetssyn. De grälar och slåss inbördes men försonas i sitt gemensamma och illa sedda utanförskap. Så länge Homeros yrkesbroder inte alltför flagrant låter sig städslas av makten för vacker lögn och förbannad dikt i kostbart utbyte mot en kanna vin och lite ljuvligt kvinnohull, inser de varandras beroende. Dock oupphörligt bråkande om värdet av skönhet och sanning, betydelsen av tröstande lyrspel och modig opposition.

Det finns två versioner av Ifigenias öde, båda med Euripides som upphovsman. En version slutar på offeraltaret i Aulis, medan ett annat, lyckligare slut innebär att hon räddas undan till Tauris och fortfarande finns vid liv. Hos Delblanc blir hon offrad, och efterdyningarna ägnas de båda idémakarnas fortsatta öden. Även en Tersites blir så småningom mildare stämd mot dem som inte hela tiden säger hela sanningen. Man måste ju leva också, den korta tid som står en till buds... Och kort blev verkligen tiden för sanningssägaren innan även han dödades. Demodokos blir ensam kvar.

I synnerhet Demodokos har författarens sympati, trots hans på ett sätt uppenbara, på ett annat sätt möjligen tvetydiga misslyckande. Delblanc låter honom utnämna sig själv som författare till både Iliaden och Odyssén, även om skalden i sin egen livstid hör ryktas om att andra också tillskrivs de mångbesjungna verken. Men han vet ju själv. Under hot, nedsänkt i en brunn, tvingades han skapa sången med den idealiserade framställningen av Odysseus bedrifter, ett beställningsverk som han snor ihop under nattens gång:

"Han plundrade sina egna förråd, han knyckte vad han kunde från kamrater, även ett och annat från Homeros, och när gryningen ljusnade hade han sången klar i stora drag."

Och när Demodokos efter irrfärder återvänder till altaret i Aulis och minnet av det förfärande offer som varken han eller någon annan kunde förhindra, utspinner sig följande dialog mellan honom och en herde från trakten:

- Här offrades Ifigenia.
- Så du pratar, poet. Alla vet ju att hon lever i Tauris.
- Ack, det var bara en dikt jag skrev, Ifigenia i Tauris...
- Många var den dikten till hjälp och tröst.
- Kan då inte dikten ge tröst och hjälp utan att ljuga om verkligheten?
- Det är mycket du begär.

Frågan om det finns någon dikt som kan frälsa mänskligheten från blodiga offer klingar retoriskt. Den sorgsne skalden förunnas sist ett möte med Apollo, som skänker honom ett signat vin och ber honom dricka det och glömma sin sorg.

Jag är glad att jag lydde impulsen att läsa om denna fina bok som med all säkerhet kommer i nya upplagor vad tiden lider. Bara det att få läsa svenska språket så som Sven Delblanc förmådde återge det gör den läsvärd.


Bilder:
Agamemnons dödsmask i guldbleck, från ca 1600 f Kr.
Ifigenia, oljemålning av Anselm Feuerbach, 1871.

PS. I operans värld har framför allt Christoph Willibald Gluck (1714-1787) komponerat två verk som båda anknyter till myten om Ifigenia: Iphigenie en Aulide (1774) och Iphigenie en Tauride (1779). Båda innehåller underbar musik, inte minst i de många körsatserna. Den sistnämnda operan finns i flera inspelningar på Spotify, bland annat i en utmärkt upptagning från La Scala med Riccardo Muti som dirigent (här).

Radiorösten 1956

Kvar i stan blev jag sittande framför ett teveprogram baserat på årtalet 1956. Det bestod av gamla journalfilmer varvade med korta intervjuer med folk som själva var med, som det heter, personer som följaktligen kunde hjälpa tittaren att spä på nostalgin.

Det året var jag nio år gammal. Jag har alltså själv många pregnanta minnen från den här tiden. Det var Krusse, Erlander och Elvis Presley, och det var Andrea Doria som gick till botten efter kollisionen med Stockholm. Men det jag framför allt fastnade för och som fick mig att sätta mig att skriva det här, var ett inslag om Ungernrevolten.

Det fanns en rädsla för ett tredje världskrig de här åren. Trots efterkrigstidens välståndsutveckling och den snabba folkhemsutbyggnaden låg den där oron ständigt i luften. Det kom inte riktigt fram i programmet.

Det sovjetryska hotet gällde inte bara de centraleuropeiska satellitstaterna, det gällde i förlängningen även oss själva. Jag var rädd, av någon för mig ännu oklar anledning mer rädd än någonsin dittills, för att denna sovjetryska militarism just då skulle sprida sig upp genom Europa och även drabba oss och vår familj. Kanske var det helt enkelt så att jag hunnit bli mera sårbart medveten om vad krig och katastrofer innebär.

Jag minns att pappa försökte lugna mig en kväll när jag hade svårt att somna, bland annat genom att påminna om vårt geografiska läge och be en extra aftonbön. Det som hände i Ungern var ju så långt borta. Och ytterst kunde vi som alltid förlita oss på Guds hjälp.

Som hade Han ett alldeles särskilt skydd i beredskap för oss som inte gällde ungrarna...

Förutom pappas lugnande ord fanns också en annan röst, som återkommande talade med ett smått besynnerligt sinneslugn där den befann sig mitt i händelsernas centrum. Den rösten tillhörde radions korrespondent Kurt Andersson, vars rapporter från Ungernkrisen med all rätt blivit legendariska. Hans beskrivning av det han såg och hörde var rik på belysande detaljer och blev till en berättelse med litterära kvaliteter utan skyggande för den brutala verkligheten. I rösten fanns en vemodig, nästan resignerad ton som passade hans lugna uppläsning av de noga formulerade raderna.

Det blev till en slags sorgemusik för frihetsälskare, vars tongångar för alltid fastnat i mitt minne. Jag är övertygad om att min känsla för centraleuropeisk kultur har en viktig upprinnelse i Kurt Anderssons rapporter från Budapest. Tolv år senare var det Prag, men då var denne eminente reporter redan borta.

Jag har förgäves googlat efter ett foto av Kurt Andersson. På nätet finner man det mesta numera, men just hans ansikte lyser ännu med sin frånvaro. Kanske är det lika bra så. Han får kvarstå som radiorösten, den illusionslösa rösten som talade med ett sakligt lugn från det inre av Europa.

Sveriges Radio återger här ett elva minuter långt avsnitt från en av Kurt Anderssons rapporter från Budapest. Särskilt de fyra sista minuterna visar de kvaliteter som förklarar att hans namn och röst för alltid skulle stanna i en oroad nioårings medvetande.


Foto: Sveriges Radio

Sju triviala iakttagelser i juli månad

Sömnig julidag

Fjärilens ljudlösa flykt

oroar ingen

Regnvattenpölen

vid stuprörets ände

 - kvällshimlens spegel

På middagsbordet

i hörnet av trädgården

blomkryddat brännvin

Flugorna surrar

En vindil lyfter duken

Hundarna sover

Tidig morgonsol
Trastar drar mask ur gräset
Kaffe på spisen

Sydliga vindar

Molnskuggor går över fälten

Ormvråken skriar

Grannarna sorlar

på grönskande altaner

Tomaterna mognar

Saxofonisten i parken

I den varma julikvällen går jag lite senare än vanligt ut med hunden i de närliggande parkerna. Högsommaren är här med schersmindofter i luften och ganska tomma gator i innerstan. En röd sol genom den lummiga grönskan sprider det speciella, klara ljus som är så vilsamt för ögonen. I en enslig del av Observatorieparken står en ung man i röda kortbyxor och spelar saxofon. Han står där mellan de sedan länge övergivna aplarna och spelar för sig själv och den stundande natten. Jag får själv tänka mig ackompanjemanget i den mindre ensemble som han övar för.

Just saxofonister verkar ha en förkärlek för parker. Även i Central Park, NY ser man dem, och sannolikt har den unge musikern i mer än ett avseende hämtat inspiration over there. I andra hand är brofästen vid floden som genomströmmar staden en inte ovanlig replokal, vid Seine såväl som vid Tibern. I Uppsala är det inte något alternativ; Fyrisån är för liten och erbjuder inga promenadstråk under broarna där man relativt ostörd kan utforska sitt instrument utan att förarga grannar och hyresvärdar.

Detta leder mig osökt till den italienske modernisten Luciano Berio (1925-2003). Han komponerade under hela sin verksamma tid en serie fristående stycken kallade Sequenza för olika soloinstrument. Sequenza VIIb är för sopransaxofon och IXb för altsaxofon. Ingetdera är väl det moster Augusta oförberedd vill höra genom väggen till grannen. Men för den unge mannen i röda kortbyxor vore det säkert en fascinerande utmaning att lyssna till vad man rent expressivt och tekniskt kan få ut av instrumenten.

Om man vill göra moster Augusta lite mer försonligt stämd rekommenderas i stället Antonio Carlos Jobim-låten The Girl from Ipanema som barytonsaxsolo i ett mera lagom experimenterande arrangemang.

Bilden: Saxofonist i Central Park, våren 2007 (Foto:EJ)

Turkish delights (3) De dansande dervischerna

När vi kom till Istanbul dröjde det inte länge förrän jag fick ett flygblad i handen med en inbjudan till en föreställning med dansande dervischer. Den skulle gå av stapeln i Sirkeci-stationen, ändhållplatsen för den forna Orientexpressen, där tydligen medlemmar av den sufiska Mevlevi-orden numera regelbundet uppträder i den vackra, orientalistiskt utformade ankomsthallen med en ritual som kallas Semâ.

Vi var ett femtiotal personer som bänkade oss i en rymlig halvcirkel och bjöds på turkiskt te innan sex musiker intog de vitdraperade stolarna i fonden och fullbordade cirkeln. Sextetten bestod av en flöjt, ett stråkinstrument, en oud (luta), två handtrummor och en cittra. Musiken började stilla men tilltog i kraft och intensitet när de fem dansande männen kom in och den virvlande dansen vidtog efter en del inledande rituella bugningar, knäfall och förflyttningar över golvet. Även sångliga inslag förekom, alltsammans i den melismatiska och kvartstonsrika stil som kännetecknar den orientaliska sången och musiken.

Den här sortens musik, med ett för västerländska öron underligt svävande och "ostämt" tonflöde, mötte jag första gången som mycket ung kortvågslyssnare. Fick man in stationer från Egypten och Mellersta östern så lät både språket och musiken väldigt annorlunda mot övriga världen, och jag tyckte inte då att det lät vackert. Sedan har jag lärt mig uppskatta skalor som rymmer mer än hel- och halvtoner, vilka ju även är relativt vanligt förekommande i folkmusik, också i vår del av världen.

En timme varade föreställningen med denna märkliga snurrdans, vars långa historia börjar med den berömde poeten och mystikern Jalal-Ad-Din-Rumi (1207-1273) och hans efterföljare. Jag noterade att samtliga dansare snurrade åt samma håll men i olika hastighet och med lite olika fotteknik. De vida, böljande kjolarna som lyfts av virvlarna bidrar tillsammans med de lyfta händerna till intrycket av uppåtrörelse, transcendens. I ett av de vackraste momenten tystnade musiken och endast vinandet från kjolarna fyllde rummet.

Det kan inte hjälpas att man som prosaisk åskådare undrar över hur de bär sig åt för att blundande hålla balansen, särskilt när de nu och då plötsligt avstannar, låter kjolarna sjunka i prydliga veck och övergår till bugningar eller knäfall utan minsta tecken på yrsel.

Sufismen med dess esoteriska och gränsöverskridande andlighet kan ses som en välgörande motpol till den sharia-lagiska islamism som vi i första hand förknippar med islam. De tankegångar som kännetecknar detta mystika sätt att närma sig en inre verklighet försöker numera också anknyta till vetenskapen och peka på alltings kretslopp - i atomkärnor som i blodomlopp, i jordaxelns rotation som i mänskligt liv ur jord åter till jord.

Syftet är att genom självförglömmelse, ja till och med jagupplösning, höja sig till fullkomning i en allt omslutande kärlek. Dansen kan på så vis uppfattas som både symbolik och praktik, om jag förstått saken rätt. I vad mån dansarna befinner sig i ett extatiskt tillstånd är svårt att bedöma; det förefaller under alla förhållanden vara ett mycket kontrollerat sätt att uppnå ett förändrat medvetandetillstånd, troligen mest att likna vid meditation under upprepad, suggererande rörelse.

På nätet kan man läsa många av de aforismer och korta citat från Rumi som gjort den här muslimska traditionen känd och omtalad bland många västerländska författare och konstnärer. Själv tilltalas jag av en del av denna visdom, medan annat med förlov sagt mestadels liknar new age i old age-förpackning. Mitt favoritguldkorn från Rumi är detta:

Tystnad är guds språk
allt annat är dålig översättning

Och jag kommer att tänka på vår egen Willy Kyrklund, den förgäves längtande, skeptiske sökaren och ironikern som reste i Persien och tog visst intryck av sufistiskt tänkande, avspeglat i hans bok "Till Tabbas" (1959). Hans mästerliga "Mästaren Ma" (1953) inleds med den enligt min mening överlägset vackraste och mest tänkvärda formuleringen om livet och tillvaron:

Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar

"Om godheten" (1988) slutar med en dikt som jag nog också finner passande i sammanhanget:

När gryningen utträder ur sitt gryningsskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingsskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.

Foto: EJ
Underst: Sirkeci-stationen; lån från Wikipedia)

Turkish delights (2) Templen och tolkningarna

Jag har ännu inte sett en moské från insidan trots att jag försökt ta mig in några gånger. I Marrakech för ganska länge sen upplystes jag om att otrogna inte var välkomna. I Istanbul i förra veckan gjorde jag två försök med Blå moskén, eller sultan Ahmed-moskén som den officiellt heter, men hade oturen att båda gångerna komma vid fel tidpunkt, det vill säga under bönetid.

Eftersom mitt intresse inte har varit bönen utan betraktandet av berömda tempels arkitektur är dessa misslyckanden inte mycket att orda om. Jag tog mig i alla fall in på den inre gården i den blå, och möttes bland annat av hur mycket information som helst om islam på illustrativa skärmar under arkaderna. Och jag fäste mig särskilt vid en, som tydligt visade stamtavlorna ända från Adam och Abraham till profeten Muhammed.

Av de så kallade abrahamitiska religionerna - judendom, kristendom och islam - är den sistnämnda yngst i raden (ungefär 600 år e Kr) och inkluderar i sitt profetarv många kända namn från föregångarna, också Isa Al-Masih eller Jesus Messias. Av den där skärmen framgick dock tydligt att den enda sanningen om den ende Guden och om profeterna är den som islam framställer som uppenbarelsehistoriens fullkomning i och med Muhammed och Koranen.

Jag föll ner i barndom, in i mitt eget kristna arv och tänkte på min far pastorn, som i likhet med alla frikyrkopastorer i den eskatologiska traditionen hade en utvikbar plansch som visade "Guds plan genom tidsåldrarna". Den var på liknande sätt en nyckel eller översiktlig framställning av bibelböckernas centrala sammanhang som linjärt visade hur uppenbarelserna som helhet hänger ihop, från judendomens Moseböcker och Gamla Testamentets profeter till Nya Testamentets korsfäste och uppståndne gudason. Och hur allt ändar i apokalypsen och Jesu andra tillkommelse.

Jo, profeterna äro mångtaliga om än i viss utsträckning gemensamma, tankesystemen besläktade om än vardera med ett självtaget privilegium att formulera essensen, vardera med ett anspråk på innehav av själva nyckeln.

Mitt emot Blå moskén ligger den mycket äldre Hagia Sofia. Med sin ett tusen femhundraåriga historia av både kristen kyrka och muslimsk moské är den numera ett museum utan stränga krav på klädedräkt eller iakttagande av gudstjänsttider. Det inre visar en mäktig syn av rikt dekorerade kupoler, pelare och väggar i marmor, granit och porfyr. Utsmyckningen som varierat genom århundradena är en synkretistisk blandning av kristna mosaiker och senare muslimsk kalligrafi.

En specialutställning visade kalligrafisk konst. Jag fäste mig speciellt vid ett verk som kombinerar text och bild och där bilden visar dansande dervischer. Just dessa sufiska ordensbröders speciella sätt att försöka nå kontakt med Gud har ju fascinerat många västerlänningar, och en av mina förhoppningar inför resan var att kunna närvara vid en av deras dansföreställningar.

Bilderna (uppifrån och ned):
- Blå moskén
- Blå moskéns inre gård med arkader
- Islams historia och trossatser. Blå moskén
- Hagia Sofia
- Det inre av Hagia Sofia
- Hagia Sofia. Predikstolen
- Kalligrafi
- Kalligrafi med dansande dervisher
(Klicka för förstoring!)

Foto: EJ

Turkish delights (1)

Varje land har sina delights, inte minst de som i likhet med Turkiet ligger kring Medelhavet och förutom sina speciella sevärdheter alltid kan bjuda på en någorlunda säker sommarsol för en väderleksfokuserad nordbo.

Åter i den svenska fjortongraderssommaren från Turkiets sydvästra hörn känns det ofrånkomligt att börja med vädret. Minst det dubbla i Celsius mätt är vad jag levt med de senaste tio dagarna, också under några dagars uppehåll i Istanbul på tillbakavägen.

Intrycken är många, särskilt för en förstagångsbesökare som jag. Någon resedagbok förde jag inte; här och i ytterligare något inlägg följer endast några axplock från det digitala fotoalbumet med åtföljande kommentarer och en eller annan reflexion.

Palamutbükü heter en liten ort väster om Datca som ur turistisk synvinkel än så länge lever i lantlig oskuldsfullhet med bara ett mindre antal pensionat och restauranger längs huvudvägen vid stranden. Badgästerna är nästan uteslutande turkiska, flertalet av dem barnfamiljer. Om det inte varit för vänner och vänners vänner och deras tips och gästfrihet hade vi aldrig hamnat där.

Det ser ut som det brukar vid Medelhavet - en strand med hav i skiftande blått, liggstolar med parasoller och människor som solar, badar, läser, fipplar med sina mobiler och kopplar av. Det är lugnt och städat och ingen trängsel; ingen behöver slåss om plats på stranden och i tamariskernas skugga står bord och soffor där man kan slå sig ned och få en Efes (turkiskt öl) närhelst vätskebalansen måste återställas.

Med något enstaka undantag ser dessa turkiska badgäster ut som vilka europeiska badgäster som helst. Endast en kvinna sågs bada med kläderna på. Det är inte bara av så kallad gubbsjuka man önskar att det ska kunna förbli på det sättet i detta än så länge moderat muslimska land.

Också de för en protestantisk nordbo exotiska böneutropen var mycket mer påträngande i Istanbul med dess många stora moskéer. I mångmiljonstadens oerhörda myller av människor och miljöer syntes också en del visirutblickande kvinnor i sina fladdrande svarta klädedräkter. Men inte heller där tycks de höra till mer än en mycket liten minoritet. Turkiets kemalistiska, sekulära tradition präglar fortfarande samhället åtminstone ytligt sett, vad än som kan befaras inför framtiden med den fortfarande starke premiärministern Erdogan och hans moderat islamistiska parti vid makten.

På den sydvästliga halvöns spets ligger Knidos, en antik lämning av stort intresse om än inte lika välbevarad som den i det mer berömda Efesos. Den ligger mycket vackert just där det Egeiska havet möter Medelhavet och med amfiteatern som den mest imponerande delen.

I den lilla museibutiken i Knidos fanns tyvärr ingen engelskspråkig guide över området (en del skyltar på engelska finns dock), men damen var vänlig nog att låna ut ett häfte om den stora lejonskulptur som ursprungligen stod här och som numera finns i stora ankomsthallen, Great Court, på British Museum. Detta gigantiska marmorlejon som en gång utgjorde krönet på ett mausoleum, och vars ögon antas ha varit av glas som gnistrade i den starka solen, får man nu själv tänka in i miljön som den imponerande anblick det måste ha varit, då för två tusen fem hundra år sedan.

När jag sitter hemma och skriver det här slår det mig att jag bara för ett par år sedan mötte det där lejonet, utan att då ana att jag rätt snart skulle hamna på platsen där det hör hemma. För övrigt lär myndigheterna i Datca ha krävt att återfå sin antika klenod, vilket väl knappast kommer att ske, då det i så fall kunde bli prejudicerande och stora delar av British Museum och många andra stora museer snart skulle tömmas på sitt rövade innehåll.

Området är ganska stort och jag klättrade ett stycke vidare upp på berget med varningen för ormar och skorpioner ringande i öronen. Utsikten är bedårande med de vackra segelfartygen ankrade på redden. Vinden gör solhettan uthärdlig, och när man efter vandringen bland skärvorna av ett storslaget förflutet på allt mer försvinnande kostigar kan slå sig ned i en skuggig del av restaurangen med ännu en Efes framför sig, syns allt vara i sin fulla ordning.

Bilderna uppifrån och ned:
- Strandparti i Palamutbükü
- Knidos
- Strandparti i Palamutbükü med den grekiska ön Simi bakgrunden
- Knidos
- Knidos, utsikt över amfiteatern och hamnen
- Knidos
- Knidos
- Knidoslejonet i British Museum (foto: British Museum)
- Knidos, detalj av ett stenstycke med relief
- Knidos
Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara!)