Vid hissen nattetid

Julian Barnes senaste roman - "Tidens larm" (Forum, 2017, övers: Mats Hörmark) - handlar om den sovjetryske kompositören Dimitri Sjostakovitj, en av 1900-talets största. Den kan ses som en sorts dokumentärroman då den troget uppehåller sig vid några viktiga moment i Sjostakovitjs komplicerade förhållande till sin sovjetiska samtid. Detta som även tidigare skildrats i den omdiskuterade biografi ("nedtecknade memoarer") som Solomon Volkov skrev för bortemot fyrtio år sedan under titeln "Vittnesmål". 

Barnes utgår från tre viktiga årtal i Sjostakovitjs liv och lever sig in i hans återblickar och reflektioner kring de svåra situationer han ställts inför. Först den starka pressen från Stalin och hans hejdukar, med implicita hot om deportation och död, och senare under den poststalinistiska tövädersepoken från partigängarna som tubbar honom att bli partimedlem, sovjetisk propagandist (under USA-resan) och undertecknare av petitioner mot dissidenter som han inte ville något ont och självmant inte skulle ha fördömt. Hans berömmelse blir kort sagt utnyttjad och han själv ett motvilligt redskap i maktens tjänst.

Det är alltså inte främst en musikroman som Barnes författat utan en om den konstnärliga ofrihetens personliga konsekvenser i ett totalitärt samhällssystem. 

"Musikkritikern" Josef Stalin fann operan "Lady Macbeth från Mtsensk" förkastlig ("kaos i stället för musik") och därmed blev Sjostakovitj tidigt i sin karriär en dubiös person som tvangs till avbön och rättelse i form av ett annat musikskapande som lydde den påbjudna estetiken. Att skällas för "modernist" och "borgerlig dekadens" var inte bara verbala förkastelsedomar utan liktydig med en potentiell dödsdom. Mest tagen blir man av hur skräcken för den mordiske envåldshärskaren tog sig uttryck:

Efter Stalins skarpa utgjutelser i Pravda går tonsättaren i orolig väntan på bortförandet till Stora Huset och det öde som redan många andra i hans närhet gått till mötes. Han sover med kläderna på, men ställer sig till sist i stället vid hissen - nattetid, det är ju då de kommer och hämtar en - med sin färdigpackade väska med det nödvändigaste. Varför? För att om möjligt slippa den uppslitande familjescen som annars skulle bli följden. För att slippa se sin hustru och lilla dotter i ögonen när det sker.

Detta pågår under en begränsad tid utan att någonting onormalt händer. Sjostakovitj skonas och utsätts i stället för trakasserier och påtryckningar. I väst blev hans anpassning föremål för diskussion - i hur hög grad var han en feg medlöpare? - men Barnes skildrar omständigheterna på ett sådant sätt att man ser en lidande människas dilemma mer än man saknar en heroiskt dödsföraktande dissident. Han återger en konstnärs inre kamp för bevarad kreativitet, en fråga om fysisk och psykisk överlevnad där ironin utgjorde ett sätt att värja sig mot yttre tvång och förnedrande föreskrifter.

Och Barnes tänker sig att Sjostakovitjs förhoppning var att den musik som inte var beställningsverk en gång skulle kunna tas för vad den var, inte bara mer eller mindre förtäckta uttryck för en prekär livssituation.

Och ändå finns ju kopplingarna där. Sjostakovitj antydde själv (enligt sonen Maxim) att den andra satsen, ett vildsint scherzo, i den väldiga tionde symfonin var ett porträtt av Stalin. Det är en drygt fyra minuter lång urladdning, en replik från en tonsättare som äntligen kan släppa lös sin vrede över en nyligen avsomnad plågoande. 

I mina öron formerar sig detta porträtt till en grotesk mix av paradmarsch och dödsdans som samtidigt inte saknar ett mått av trotsig triumf. De grälla dissonanser som musiken stampar fram gör hånfullt motstånd mot den estetik som den porträtterade stod för.

__________________________________

Lyssna här (Spotify) eller här (Youtube) till den andra satsen i den tionde symfonin. Den senare länken leder till Dmitri Mitropoulos´ inspelning från femtiotalet, och frågan är om den inte är oöverträffad. Andra satsen börjar vid 21:05, men lyssna helst till symfonin som helhet.

Om betydelsen av ett slut

I väntan på det försenade planet som skulle ta oss hem från Krabi International Airport fann jag en liten bokhandel i väntsalen vid gaten. Det gladde mig eftersom jag redan läst ut den medförda litteraturen och ville gardera mig mot tristessen i en eventuellt sömnlös nattflygning.

Den där shopen bestod huvudsakligen av internationella bestsellers, inklusive den överallt förekommande Stieg Larsson, en stor avdelning med management-litteratur plus några hyllor med fackböcker, främst med anknytning till Thailands natur och kultur.

Jag stod och valde mellan Christopher Hitchens sista, postumt utgivna essäer och den enda av de skönlitterära böckerna som jag kände mig lockad av, nämligen Julian Barnes´ "A Sense of an Ending", en Booker Prize-belönad roman som kom för några år sedan. Det blev den senare.

Det var min första av Barnes, trots att jag länge haft på känn att han är en författare som nog borde ges en chans. Boken har lovordats som en existentiell thriller, vilket faktiskt är en ganska träffande karakteristik. Det var ett bra tag sen jag sist läste en roman som så skickligt tillfredsställer både den spänningssökande och den mer estetiskt och livsfilosofiskt lagde läsaren.

Boken handlar om en ensamstående pensionär, Tony Webster, som i sin gråa vardag av endast sporadiska kontakter med exhustrun och en vuxen dotter, får en särskild anledning att blicka tillbaka på sitt liv. Det som tvingar honom till en rekonstruktion av det förflutna är ett brev från en advokat som meddelar att någon testamenterat en summa pengar och en dagbok till honom. Dagboken tycks emellertid omöjlig att få loss, eftersom testamentatorn visar sig vara modern till Tonys första kärlek, den redan på den tiden knepiga Veronica, som nu vägrar lämna den ifrån sig.

Berättelsen är tudelad och den första delen ägnas Tonys ungdomsår på sextiotalet i ett studentikost manligt gäng på tre som snart blir fyra genom den intelligente och filosofiskt allvarlige Adrian. Det är en mycket underhållande beskrivning av gängets sammansvetsning och försök att med alla förnumstiga medel orientera sig i tillvaron och hantera ungdomsårens sårbarhet och trevande vilsenhet. När så småningom gänget splittras och Adrian först gifter sig med Veronica och sedan begår självmord rinner den forna gemenskapen ut i sanden.

Först i andra delen börjar thrillern, som alltså består i mysteriet kring det oväntade arvet efter Veronicas mor och den dagbok som i själva verket är Adrians och som därför Veronica sitter på av anledningar som givetvis väcker inte bara Tonys utan även läsarens nyfikenhet. Tony berättar om sina överväganden, om hur han försöker och faktiskt också lyckas nå Veronica, hur han får ett gammalt brev han skrivit till Veronica och Adrian i retur, ett sarkastiskt brev som han totalt utplånat från sitt medvetande och som nu skakar om hans självbild, men hur han i övrigt endast serveras fragment och gåtor som han inte på något enkelt sätt kan skapa någon mening i.

Jo, nog var detta en riktig page turner, mycket lämpad som sällskap på en nattflygning. Barnes lyckas med att behandla livets flykt, minnets bedräglighet och andra existentiella frågor med stor briljans. Upplösningen är överraskande och bör naturligtvis inte avslöjas. Tilläggas bör dock att precisionen i Barnes prosa är djupt imponerande; här går knappast att peka på ett enda onödigt ord. Och undertexten i dialogerna vibrerar av innebörd. Kort sagt visar författaren en hantverksskicklighet som i kombination med det engagerande innehållet gör boken ytterst prisvärd.

Boken har översatts till svenska med titeln "Känslan av ett slut". Jag undrar om den översättningen är den bästa, om den verkligen make sense med tanke på innehållet. Som ju handlar om hur vi skapar mening och innehåll, om hur självbild, betydelser och bokslut kan krackelera. Och om det bedrägliga minnet som en del av det sammanhanget.