Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 31 maj 2019

Bilder av Baskien (3) - Broarna, torgen och barerna



Om jag i ett tidigare inlägg skrev något som kunde uppfattas som att Bilbao vore en trist gammal industristad som fått ett lyft enbart genom Guggenheimmuseet, så vill jag omedelbart korrigera mig. I själva verket fann vi stan trivsam, med rik tillgång på konst och kultur, ypperliga restauranger och strövtågsvänliga miljöer som vi borde avsatt mer tid för att undersöka. Men vi hade i första hand valt San Sebastian, en av den gamla aristokratins lekplatser och fortfarande den turistmagnet som vid första mötet vinner med sin charm och sitt enastående vackra läge vid biscayabukten.


Sorlet från människorna som i kvällningen intar torgen och gränderna i de gamla stadsdelarna ger i båda städerna känslan av att kliva in i ekande salonger i det fria. Plaza Nueva i Bilbao (närmast ovan) och Plaza de la Constitución i San Sebastian (närmast nedan) är livliga men städade oaser där man sittande eller stående kan ansluta sig till det ständiga småätandet, drickandet, kallpratandet, det avslappnade umgänget. Mer om detta strax.


Båda städerna genomkorsas av en slingrande flod nära sitt utlopp. En blandning av gammalt och nytt finns i båda, även om Bilbao ger ett tyngre intryck av modern industristad, med Spaniens näst största hamn en dryg mil bort i Nervións mynning, medan San Sebastian slår an med skönheten och behaget hos ett gammalt värdigt semesterparadis med havsbad, långsträckta strandpromenader och en i huvudsak äldre bebyggelse kring Urumeas utflöde.

En flod i en stad betyder att broar måste byggas. Broar, gamla som nya, hör till det jag brukar uppmärksamma, även i de fall där de kanske inte av sig själva väcker uppseende. I Bilbao finns dock en relativt nybyggd gångbro som man omöjligt kan missa om man från gamla stan kommer gående längs högra stranden i riktning mot Guggenheimmuseet (se bilden överst). Zubizuri (baskiska för "vita bron") invigdes 1997 och är ritad av ännu en av dessa arkitekter med världsrykte, spanjoren Santiago Calatrava, mannen bakom bland annat Turning Torso i Malmö.



Bron påminner något om en segelbåt med det bågformade "seglet" och den svängda, lutande konstruktionen som grundläggande element. Vacker? Elegant? Jag tycker det. Gående bjuds på en luftig och bilfri passage över vattnet till andra sidan. Belyst under kvällstid lär den vara än mer till sin fördel.



I San Sebastian finns också några broar som jag fäste mig vid, ett par av dem i art deco-stil från början av förra århundradet. Den mest anslående är Puente de María Cristina, den man möts av om man anländer till norra stationen. Det är naturligtvis främst de fyra jättelika obeliskerna vid brofästena som toppade av sina dramatiska statyer gör att man inte kan undgå att stanna upp och undra över vad det är man egentligen ser. Vackra? Nja, nej, grandiosa i överkant, enligt min mening.



Mer tilltalande fann jag Puente de Zurriola, eller Kursaal-bron som den också kallas. Det är de ståtliga lamporna i en mer återhållen art deco som gör den bron till en sevärdhet. 



Bäst ter sig i mina ögon ändå den äldsta från 1800-talets senare hälft, Puente de Santa Katalina, på platsen för flera föregångare som byggts om, förstörts och ersatts. En klassiskt skön valvbro som denna vinner nästan alltid i längden.


Efter en sådan kort inspektion av de närmast liggande broarna gör man bäst i att söka sig till någon bar för ett par pintxosden baskiska motsvarigheten till tapas, och ett glas txakoliett friskt vitt vin av lägre alkoholhalt som hälls upp med ordentlig fallhöjd över glaset. Frestelserna ligger uppradade på disken och blir man sugen på fler än två går man vidare till nästa bar och upprepar proceduren. 

Under det att man njuter dessa välgjorda plockrätter kan man förslagsvis ta tillfället i akt att begrunda ett eller annat mysterium, till exempel det som uppstod nere vid broarna när vi med blicken följde strömmarna under dem. 

I San Sebastian strömmade vattnet nämligen åt fel håll. En optisk illusion, eller vad? Puente de Zurriola ligger bara ett hundratal meter från Urumeas möte med havet, men icke desto mindre rann vattnet i fel riktning under den och samtliga andra broar vi besökte den dagen.

Till sist kom jag fram till att det rimligen måste ha att göra med ebb och flod; att havet under flod ger upphov till ett bräckande inflöde som gör att floden under en tid kommer att åtminstone på ytan pressas av havet i en riktning motsatt det naturliga utflödet. Varför har jag aldrig sett och förstått detta förut? Helt enkelt för att jag inte haft förmånen av en uppväxt och ett liv i havets närhet.  


Eller kan man, när man satt sig ner och inhämtat en del information, inbilla sig att man börjar förstå ett och annat om det baskiska språket. Som det att det lär vara ett så kallat isolatspråk utan känd släktskap med övriga språk och språkfamiljer. Alltså därför som det förefaller en smula exotiskt. Skyltarna med alla z och x blir plötsligt någorlunda läs- och uttalbara när man inser att x är ett sj-ljud och framför allt att den tungvrickande konsonantkombinationen tx, som likaså är frekvent, helt enkelt är ett tje-ljud.

Jatetxe (restaurang). Txoritxo batek (en liten fågel). Ez itzazu txutxu-mutxuak entzun (lyssna inte på skvaller).





Visserligen är detta varken djupsinniga eller definitiva slutsatser om fenomen som egentligen på grund av kunskapsbrister framstår som egendomliga. Men det är ändå något man med viss tillfredsställelse kan fira med ännu ett glas txakoli.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

måndag 27 maj 2019

Libertango



I väntan på solens och värmens återkomst - varför inte en åkarbrasa, en eldig tango. Hör här Astor Piazzolas underbara musik i en version för slagverk och piano som visar att den klarar sig väl bandoneonen förutan. Med pianisten Juja Wang och slagverkaren Martin Grubinger & Co.

https://youtu.be/8ukbezsn_RQ

Och saknar ni ändå gitarr och dragharmonika så finns en version där visserligen bandoneonen är utbytt mot ett accordeon och där inga mindre än musikerna i berlinfilharmonikerna backar upp, en version när den hattklädde spelemannen näranog får spelet att börja ryka.

https://youtu.be/GnyAgOWhMnk

lördag 25 maj 2019

Bilder av Baskien (2)



Att genom djärv arkitektur "sätta orten på kartan" har blivit något av varje makthavares dröm om att själv visa sig djärv. Att låta uppföra en byggnad av sällan skådat slag som kan bli ett särmärke och helst av egen kraft förmår attrahera besökare från när och fjärran - så kunde möjligen framgångsreceptet se ut för en trist gammal industristads fullmäktige som äntligen anat att kulturen kanske vore värd att satsa på. Jag tänker på exemplet Bilbao och Guggenheimmuseet där.

I min ungdom var Sydneys operahus en sådan där skapelse som väckte uppseende och antog status av emblem. Numera har vi även den världsvida, lite löjeväckande tävlingen i höjd, där vackra Empire State Building i New York sedan länge hamnat i skuggan av de absurda torn som i rika delar av arabvärlden och Kina tycks vilja inte bara skrapa utan genomborra skyn.

Påfallande ofta är det i musei- och konserthusprojekt som arkitekter tillåts kasta loss i spektakulära former. Inte alla resultat övertygar, men bland dem som i mina ögon gör det, tar tveklöst Guggenheimmuseet i Bilbao priset.  



En förmiddag med växlande molnighet närmade jag mig komplexet och såg redan på håll de tusentals titanplattorna som täcker byggnaden på ett raffinerat sätt skifta med ljusförhållandena. Själva huskroppen skiftar också form vartefter man cirkulerar omkring den, ibland lik en strandad val eller sjöelefant, ibland ett sillstim, till sist kanske snarare något okänt urtidsdjur med fenor, vingar och öppet gap. 

På den breda flodstranden utanför finns skulpturer utplacerade, bland annat en av Louise Bourgeois´berömda jättespindlar, "Maman", denna tvetydigt omfamnande figur som under sina bågformade ben låter flanörer, museibesökare och gatuförsäljare obehindrat passera. 



Jag kunde inte riktigt frigöra mig från känslan att själva byggnaden överträffade sitt innehåll, trots att den rymmer en del betydande moderna verk av Kiefer, Richter och Warhol. Även i det inre erbjuds man hisnande vindlingar och perspektiv som är minst lika intressanta som konstföremålen.



Nu hade jag turen att en omfattande specialutställning av Giorgio Morandis stilleben pågick i några av salarna. Denne 1900-talets störste i den genren har sedan länge varit en av mina stora favoriter (se även här), och här presenterade man hela hans karriär med påvisande av ett par av hans möjligen något oväntade inspirationskällor: Zurbaran och Chardin.


Finns det någon annan konstnär, frågar jag mig, som tydligare visat att valet av ett begränsat motiv, det konsekventa fasthållandet vid några enkla vaser, flaskor och burkar i olika sammanställningar, kan räcka för att lyfta sinnligt konkreta objekt till en abstrakt metafysisk nivå. En fantastisk utställning som gladde mig mycket.




Om Frank Gehry skapade en omedelbart intagande och fantasieggande arkitektur för Guggenheim i Bilbao, krävde däremot Rafael Moneos stränga konsert- och kongressbyggnad - Kursaal - i San Sebastian ett par, tre dagars betänketid innan jag började uppskatta dess kvaliteter. Denna mörkt granitgrå koloss framstod som en fyrkantig motpol till Gehrys dekonstruktiva, formupplösta oförutsägbarhet. 



Efterhand som jag såg mer av den omgivande miljön tyckte jag mig förstå mer av poängen med byggnaden, som alltmer kom att likna ett av de egendomligt jämnt skarpskurna granit(?)block som i hundratal kantade havsstranden. Så att man till sist kunde se den som ett väldigt sådant block som spolats upp på land. Upplyst inifrån kvällstid får den också en helt annan, glödande, karaktär.

Rafael Moneo står också för en ny kyrkobyggnad, Iglesia de Iesu, i utkanten av San Sebastian som jag gärna hade velat se - inuti. Det är ljusinsläppet via takets utformning som ett orgelbundet kors som lär vara speciellt. Ytterligare ett originellt drag är att kyrkobygget finansierats genom att den byggts på ett garage och ett köpcentrum. 



Tydligen förutsätter ett besök att man kontaktar församlingens präst i förväg, så jag vågade inte chansa på en spontan utflykt till området, som också rymmer ett minneslund.

För övrigt har jag även lärt mig något om hemmaplan genom denna utrikes resa med visst fokus på arkitekturen. Moneo har även ritat Moderna museet i Stockholm, som dock, måste jag erkänna, aldrig gjort något speciellt intryck på mig.

Bilderna: 
Foto: EJ 
Foto (nederst): Lån från nätet, Wikipedia.
Foto (Morandi): Wikiart. 

Obs! Klicka för större bilder!


söndag 19 maj 2019

Bilder av Baskien(1)



Vi anlände till pensionatet på kvällen när receptionen redan hade stängt för dagen. Jag hade hemifrån meddelat att vi förmodligen inte skulle hinna fram till klockan åtta, men troligen inte heller bli mer än högst en timme sena. Med taxichaufförens resoluta hjälp blev vi via en grannes ringklocka insläppta i det stora husets trapphall där Pensione Arriaga är inrymt, alldeles bakom Teatro Arriaga mitt i centrala Bilbao. 

Pensionat i gamla stadskvarter ligger som regel minst en trappa upp, vilket visade sig stämma även här. Dörren var försedd med både klapp och ringklocka, men lika lite som ute på gatan kunde vi väcka någon till liv därinne. Via telefonnumret och en automatisk svarare kunde vi i alla fall skicka ett sms om att vi var på plats, och satte oss i trappen att vänta. 

Hade vi nu trots allt dragit en nitlott, genom att den här gången satsa på pensionat i stället för ett bättre, stjärnförsett hotell? Resan startade onekligen i frågetecken och gnagande tvivel, men skälet till att jag så noga redogör för detta är naturligtvis att det var obefogade tvivel. Efter en halvtimme dök en kvinna upp, som glatt hälsade mig med förnamnet, öppnade dörren och prompt ordnade med registrering, nycklar och nödig information. 

Receptionen var minimal, endast ståplatser vid en liten disk med några broschyrer och enkla kartblad. På väggen ett färgglatt, serietecknat porträtt av en flörtig man i burrigt hår, tydligtvis på samma goda humör som kvinnan, som nu öppnade dörren till ett rum strax intill, det som var vårt. 

Den vid nycklarna (tre stycken) vidhängande plåten sattes på modernt vis i en ficka på väggen för att tända belysningen. Vår reaktion på den syn som mötte oss förstärktes av att det som nyss framstod som ett beklagansvärt öde nu hastigt förbyttes i raka motsatsen. Visserligen skulle det enligt alla recensioner vara ett alldeles utmärkt pensionat, men att det var så stort och inbjudande, att det var så nyrenoverat och i alla stycken tiptop, var ändå överraskande.


I själva verket var det två ljusa och fräscha rum, vilket ett bättre klassat hotell med all säkerhet skulle ha betecknat som en minisvit. Ingen frukost, men goda möjligheter att själv laga den i det främre rummet, som förutom en bäddsoffa, fåtölj och ett stort kylskåp utrustats med mikro, vattenkokare med the och kaffe, ett utfällbart bord och ett par pallar. Badrummet likaså förstklassigt.

Nöjda kunde vi konstatera att ett pensionatsrum som detta, i centralt läge och lika prydligt som ett tre- eller fyrstjärnigt hotell, ibland kan fås till mindre än halva hotellpriset om man är villig avstå en flott vestibul, frukostbuffé och dygnet runt-service. 

Rummen var inte numrerade utan namngivna efter baskiska tonsättare. Vårt rum hyllade på så sätt Andrés Isasi (1890-1940), ett namn som antagligen förblivit okänt om vi inte hamnat här. En vägg i förrummet var tapetserad med kopior av notblad med hans kompositioner. Enstaka verk av honom finns på Youtube, medan Spotify erbjuder de fem stråkkvartetterna och den andra symfonin, samtliga i Naxos serie Spanish Classics. Alls ingen oäven musik, melodisk och lättlyssnad i närmast nationalromantisk anda.


Och nog tyckte jag att den flörtige mannen i receptionen hade något bekant över sig. Nog måste det vara Spaniens Mozart som på detta okynniga sätt hälsar pensionatets gäster välkomna. Baskiens mest berömda kompositör - Jean Crisostomo Arriaga (1806-1826) - var i likhet med Mozart ett underbarn som redan i yngre tonår komponerade en opera och även fick den framförd. Han hann också visa sin häpnadsväckande talang i ett antal bestående stråkkvartetter innan han dog i tuberkulos i Paris, strax innan han skulle fylla tjugo. 

Bland klassiska mästare från Baskien har jag funnit ytterligare en som väckt mitt intresse. Hans namn var José Gonzale Zulaica (1886-1956), mer känd som Aita Donostia eller Padre José de Donostia. Han var som namnet anger från San Sebastian (som på baskiska alltså heter Donostia). Det är framför allt hans charmerande preludier för piano med inspiration av baskisk folkmusik som jag är säker på att jag kommer att återvända till. 

Eftersom resan tyvärr inte passade ihop med något konserttillfälle blev dessa påminnelser om musik något att anteckna för vidare undersökning hemmavid. Om musiken fick anstå fanns desto mer av konst och arkitektur att beskåda. Och därtill förstås både små och stora rätter i barer och restauranger. Mer om detta senare.

Bilderna uppifrån och ner: 
Foto (1 och 2): EJ 
Foto (3 och 4): Lån från nätet


lördag 4 maj 2019

I månaden maj



Temperaturen har fallit ordentligt i förhållande till förra månadens fläktar av försommarvärme. Jag håller nu ogärna i hundkopplet utan handskar på händerna. Kyliga vindilar gör att jag tacksamt noterar när molntäcket brister och solen får göra sin stora skillnad. 

Efter det behövliga regnet i torsdags har resterna av fjolårsgräset ätits upp av den översvallande grönskan. Så intensivt grönt det är under Issas nos! Ingenting kan längre hindra att knoppningen också i den mer senfärdiga växtligheten övergår i späd grönska och blomning. Herregud, det blommar ju för fullt i träd och buskar runt omkring mig där jag går med henne i parker och på nysopade gator.

Sköna maj är redan välkomnad av Orphei Drängar och jag är givetvis en av de många som än en gång gärna sjunger med och ser fram emot ljuset och värmen. Jag skrev i oktober om den händelserika tid som jag då förutsåg; den här våren och sommaren hoppas jag ska bjuda på minst lika mycket av övervägande gott. 

Jag har börjat spela på min gamla konsertflygel igen, och det går mycket bättre med den medicinska tillsats av dopamin som är vad läkarvetenskapen har att erbjuda den som lider brist på den substansen. Vänsterhandens finmotorik är klart förbättrad och därmed ökar lusten att spela. Jag är glad och tacksam över detta; värre saker än detta har drabbat vänner och bekanta i min ålder och ingen undgår den skröplighet som förr eller senare inträder för alla som inte dör i förtid knall och fall.

En vårresa förestår, traditionsenligt. Denna gång till ett nytt resmål: Baskien. Där lär det finnas mycket att se och njuta av, konst och arkitektur, god mat, hav och natur. Jag gillar resplanering, att läsa in mig på miljöerna, studera kartor och kommunikationer, undersöka utbudet av kulturevenemang och restauranger. Fantisera om lugna strövtåg, som i det här fallet längs den buktande strandpromenaden - ja, jag kan redan höra bruset från vågsvallet i San Sebastian.  

En Mahler-konsert väntar senare i maj, den sjunde symfonin med Filharmonikerna och Oramo. 

Det nya sommarstället på en bondgård nordost om Uppsala är klart för invigning. Förhoppningsvis blir sommaren varm och skön med uppfriskande nattliga regn som vattnar jorden och fyller på de sinande grundvattenmagasinen.