Vi anlände till pensionatet på kvällen när receptionen redan hade stängt för dagen. Jag hade hemifrån meddelat att vi förmodligen inte skulle hinna fram till klockan åtta, men troligen inte heller bli mer än högst en timme sena. Med taxichaufförens resoluta hjälp blev vi via en grannes ringklocka insläppta i det stora husets trapphall där Pensione Arriaga är inrymt, alldeles bakom Teatro Arriaga mitt i centrala Bilbao.
Pensionat i gamla stadskvarter ligger som regel minst en trappa upp, vilket visade sig stämma även här. Dörren var försedd med både klapp och ringklocka, men lika lite som ute på gatan kunde vi väcka någon till liv därinne. Via telefonnumret och en automatisk svarare kunde vi i alla fall skicka ett sms om att vi var på plats, och satte oss i trappen att vänta.
Hade vi nu trots allt dragit en nitlott, genom att den här gången satsa på pensionat i stället för ett bättre, stjärnförsett hotell? Resan startade onekligen i frågetecken och gnagande tvivel, men skälet till att jag så noga redogör för detta är naturligtvis att det var obefogade tvivel. Efter en halvtimme dök en kvinna upp, som glatt hälsade mig med förnamnet, öppnade dörren och prompt ordnade med registrering, nycklar och nödig information.
Receptionen var minimal, endast ståplatser vid en liten disk med några broschyrer och enkla kartblad. På väggen ett färgglatt, serietecknat porträtt av en flörtig man i burrigt hår, tydligtvis på samma goda humör som kvinnan, som nu öppnade dörren till ett rum strax intill, det som var vårt.
Den vid nycklarna (tre stycken) vidhängande plåten sattes på modernt vis i en ficka på väggen för att tända belysningen. Vår reaktion på den syn som mötte oss förstärktes av att det som nyss framstod som ett beklagansvärt öde nu hastigt förbyttes i raka motsatsen. Visserligen skulle det enligt alla recensioner vara ett alldeles utmärkt pensionat, men att det var så stort och inbjudande, att det var så nyrenoverat och i alla stycken tiptop, var ändå överraskande.
I själva verket var det två ljusa och fräscha rum, vilket ett bättre klassat hotell med all säkerhet skulle ha betecknat som en minisvit. Ingen frukost, men goda möjligheter att själv laga den i det främre rummet, som förutom en bäddsoffa, fåtölj och ett stort kylskåp utrustats med mikro, vattenkokare med the och kaffe, ett utfällbart bord och ett par pallar. Badrummet likaså förstklassigt.
Nöjda kunde vi konstatera att ett pensionatsrum som detta, i centralt läge och lika prydligt som ett tre- eller fyrstjärnigt hotell, ibland kan fås till mindre än halva hotellpriset om man är villig avstå en flott vestibul, frukostbuffé och dygnet runt-service.
Rummen var inte numrerade utan namngivna efter baskiska tonsättare. Vårt rum hyllade på så sätt Andrés Isasi (1890-1940), ett namn som antagligen förblivit okänt om vi inte hamnat här. En vägg i förrummet var tapetserad med kopior av notblad med hans kompositioner. Enstaka verk av honom finns på Youtube, medan Spotify erbjuder de fem stråkkvartetterna och den andra symfonin, samtliga i Naxos serie Spanish Classics. Alls ingen oäven musik, melodisk och lättlyssnad i närmast nationalromantisk anda.
Och nog tyckte jag att den flörtige mannen i receptionen hade något bekant över sig. Nog måste det vara Spaniens Mozart som på detta okynniga sätt hälsar pensionatets gäster välkomna. Baskiens mest berömda kompositör - Jean Crisostomo Arriaga (1806-1826) - var i likhet med Mozart ett underbarn som redan i yngre tonår komponerade en opera och även fick den framförd. Han hann också visa sin häpnadsväckande talang i ett antal bestående stråkkvartetter innan han dog i tuberkulos i Paris, strax innan han skulle fylla tjugo.
Bland klassiska mästare från Baskien har jag funnit ytterligare en som väckt mitt intresse. Hans namn var José Gonzale Zulaica (1886-1956), mer känd som Aita Donostia eller Padre José de Donostia. Han var som namnet anger från San Sebastian (som på baskiska alltså heter Donostia). Det är framför allt hans charmerande preludier för piano med inspiration av baskisk folkmusik som jag är säker på att jag kommer att återvända till.
Eftersom resan tyvärr inte passade ihop med något konserttillfälle blev dessa påminnelser om musik något att anteckna för vidare undersökning hemmavid. Om musiken fick anstå fanns desto mer av konst och arkitektur att beskåda. Och därtill förstås både små och stora rätter i barer och restauranger. Mer om detta senare.
Bilderna uppifrån och ner:
Foto (1 och 2): EJ
Foto (3 och 4): Lån från nätet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar