Bilder av Baskien (3) - Broarna, torgen och barerna

Om jag i ett tidigare inlägg skrev något som kunde uppfattas som att Bilbao vore en trist gammal industristad som fått ett lyft enbart genom Guggenheimmuseet, så vill jag omedelbart korrigera mig. I själva verket fann vi stan trivsam, med rik tillgång på konst och kultur, ypperliga restauranger och strövtågsvänliga miljöer som vi borde avsatt mer tid för att undersöka. Men vi hade i första hand valt San Sebastian, en av den gamla aristokratins lekplatser och fortfarande den turistmagnet som vid första mötet vinner med sin charm och sitt enastående vackra läge vid biscayabukten.

Sorlet från människorna som i kvällningen intar torgen och gränderna i de gamla stadsdelarna ger i båda städerna känslan av att kliva in i ekande salonger i det fria. Plaza Nueva i Bilbao (närmast ovan) och Plaza de la Constitución i San Sebastian (närmast nedan) är livliga men städade oaser där man sittande eller stående kan ansluta sig till det ständiga småätandet, drickandet, kallpratandet, det avslappnade umgänget. Mer om detta strax.

Båda städerna genomkorsas av en slingrande flod nära sitt utlopp. En blandning av gammalt och nytt finns i båda, även om Bilbao ger ett tyngre intryck av modern industristad, med Spaniens näst största hamn en dryg mil bort i Nervións mynning, medan San Sebastian slår an med skönheten och behaget hos ett gammalt värdigt semesterparadis med havsbad, långsträckta strandpromenader och en i huvudsak äldre bebyggelse kring Urumeas utflöde.

En flod i en stad betyder att broar måste byggas. Broar, gamla som nya, hör till det jag brukar uppmärksamma, även i de fall där de kanske inte av sig själva väcker uppseende. I Bilbao finns dock en relativt nybyggd gångbro som man omöjligt kan missa om man från gamla stan kommer gående längs högra stranden i riktning mot Guggenheimmuseet (se bilden överst). Zubizuri (baskiska för "vita bron") invigdes 1997 och är ritad av ännu en av dessa arkitekter med världsrykte, spanjoren Santiago Calatrava, mannen bakom bland annat Turning Torso i Malmö.

Bron påminner något om en segelbåt med det bågformade "seglet" och den svängda, lutande konstruktionen som grundläggande element. Vacker? Elegant? Jag tycker det. Gående bjuds på en luftig och bilfri passage över vattnet till andra sidan. Belyst under kvällstid lär den vara än mer till sin fördel.

I San Sebastian finns också några broar som jag fäste mig vid, ett par av dem i art deco-stil från början av förra århundradet. Den mest anslående är Puente de María Cristina, den man möts av om man anländer till norra stationen. Det är naturligtvis främst de fyra jättelika obeliskerna vid brofästena som toppade av sina dramatiska statyer gör att man inte kan undgå att stanna upp och undra över vad det är man egentligen ser. Vackra? Nja, nej, grandiosa i överkant, enligt min mening.

Mer tilltalande fann jag Puente de Zurriola, eller Kursaal-bron som den också kallas. Det är de ståtliga lamporna i en mer återhållen art deco som gör den bron till en sevärdhet. 

Bäst ter sig i mina ögon ändå den äldsta från 1800-talets senare hälft, Puente de Santa Katalina, på platsen för flera föregångare som byggts om, förstörts och ersatts. En klassiskt skön valvbro som denna vinner nästan alltid i längden.

Efter en sådan kort inspektion av de närmast liggande broarna gör man bäst i att söka sig till någon bar för ett par pintxos, den baskiska motsvarigheten till tapas, och ett glas txakoli, ett friskt vitt vin av lägre alkoholhalt som hälls upp med ordentlig fallhöjd över glaset. Frestelserna ligger uppradade på disken och blir man sugen på fler än två går man vidare till nästa bar och upprepar proceduren. 

Under det att man njuter dessa välgjorda plockrätter kan man förslagsvis ta tillfället i akt att begrunda ett eller annat mysterium, till exempel det som uppstod nere vid broarna när vi med blicken följde strömmarna under dem. 

I San Sebastian strömmade vattnet nämligen åt fel håll. En optisk illusion, eller vad? Puente de Zurriola ligger bara ett hundratal meter från Urumeas möte med havet, men icke desto mindre rann vattnet i fel riktning under den och samtliga andra broar vi besökte den dagen.

Till sist kom jag fram till att det rimligen måste ha att göra med ebb och flod; att havet under flod ger upphov till ett bräckande inflöde som gör att floden under en tid kommer att åtminstone på ytan pressas av havet i en riktning motsatt det naturliga utflödet. Varför har jag aldrig sett och förstått detta förut? Helt enkelt för att jag inte haft förmånen av en uppväxt och ett liv i havets närhet.  

Eller kan man, när man satt sig ner och inhämtat en del information, inbilla sig att man börjar förstå ett och annat om det baskiska språket. Som det att det lär vara ett så kallat isolatspråk utan känd släktskap med övriga språk och språkfamiljer. Alltså därför som det förefaller en smula exotiskt. Skyltarna med alla z och x blir plötsligt någorlunda läs- och uttalbara när man inser att x är ett sj-ljud och framför allt att den tungvrickande konsonantkombinationen tx, som likaså är frekvent, helt enkelt är ett tje-ljud.

Jatetxe (restaurang). Txoritxo batek (en liten fågel). Ez itzazu txutxu-mutxuak entzun (lyssna inte på skvaller).

Visserligen är detta varken djupsinniga eller definitiva slutsatser om fenomen som egentligen på grund av kunskapsbrister framstår som egendomliga. Men det är ändå något man med viss tillfredsställelse kan fira med ännu ett glas txakoli.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)