Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 28 november 2012

Dag med Johannes Brahms



Isiga vindar går i grenverken utanför fönstren. Fortfarande är dock de multnande löven på trottoarkanterna en fuktig sörja av gårdagens envetna dugg från himlen, det som enligt väderspåmännen under natten skulle övergå i snö. Ingen snö, men jag bereder mig på att de första osynliga, stickande små flingorna ska landa i mitt ansikte. Sveriges Radio P2 påminner mig vid sena frukostbordet, eller snarare tidiga lunchen, om Johannes Brahms, närmare bestämt den ännu unge och mycket självkritiske Brahms som tyngs av kraven från de stora föregångarna Beethoven och Schubert. Ska han någonsin våga släppa ifrån sig någon symfoni? Jo, det ska han, men dit är det ännu en framtid och en vägsträcka.

Också kammarmusik ställer krav. Under 1800-talet är det inte många, om ens någon, som kan mäta sig med Brahms i de kammarmusikaliska formaten. (Jovisst, det finns nämnvärda kandidater - Schumann, Mendelssohn, Dvorak, Franck, Fauré, men, men...). Redan det tidiga verk som radion spelar upp - första pianotrion i H-dur, op. 8 - är vittnesbörd nog. Melodisk rikedom och jublande välljud i Schuberts anda i de två första satserna, följda av ett sådant där smärtsamt vackert adagio som väl bara Brahms förmår värma en småfrusen människa i dystraste förvintern med. Sist en sats i mollton, om än med livligt brusande flöde, ett flöde som av och till inbromsas av dämpad eftertänksamhet. Annars vore det inte Brahms.

Sex år efter den första pianotrion komponerade Brahms sin första stråksextett, op 18. Även det musik av samma karaktär, musik som kan tillfredsställa såväl finsmakare av tonkonstens väveri som den som bara vill luta sig tillbaka i bästa fåtöljen med en kopp te efter fullgjorda ärenden utomhus.

Medan jag skriver detta lyssnar jag på inspelningar förmedlade av Spotify. Jag låter Beaux Art-trion spela, men hittar även en utmärkt inspelning med Maria Joao Pires, Augustin Dumay och Jian Wang. Första stråksextetten finns också i en fin inspelning med en förstärkt Amadeus Quartet.

måndag 26 november 2012

Pastor Jansson och Skolverket



Generaldirektören och ett undervisningsråd i Skolverket har nu i DN gemensamt satt ned fötterna, som det väl blir i pluralis. Ingen som helst religionsutövning får förekomma i skolans adventsfirande, ty så säger lagen om man tolkar den rätt. Rådvilla rektorer och lärare har äntligen fått vägledning om vad som gäller om man till äventyrs vill förlägga adventsfirande eller terminsavslutning i kyrkan. Det går alldeles utmärkt om bara inte prästen deltar, eller snarare bara om prästen beläggs med munkavle angående varför man överhuvud taget är där. I kyrkan. Under advent, vad det nu kan betyda.

Pastor Jansson får väl säga några väl avvägda ord om livet som gottpåse, påminna de församlade om att det lackar mot Kalle Anka och klappar runt granen, samt påminna om ett normkritiskt förhållningssätt till Lucia. Åtminstone psalmboken kunde man tro hör hemma här, men icke; "Stilla natt" ersätts förslagsvis av "Ser du stjärnan i det blå". Nämnda stjärna bör dock ej sammanblandas med den över Betlehem. Huvudsaken är att ceremonin avsakraliseras, att alla kan sitta trygga och lugna utan risk för påverkan. Ja, kristlig påverkan, då förstås.

Allvarligt talat - hur ska andra präster än vår opportunistiske pastor Jansson ställa sig till dessa påbud från kejsaren? Om jag vore präst skulle jag be rektorer, skolverk och kejsare fara åt ett av de där ställena, ja ni anar vilket, som tyvärr enligt den moderna förkunnelsen på just förlidna Domsöndag inte längre existerar. För vad har man i kyrkan att göra om den inte längre får vara kyrka?

Missförstå mig inte. Jag är anhängare av sekularisering i betydelsen separation av kyrka och stat, skiljandet av offentligt förvaltningsväsende från religiös verksamhet. Men att skolbarnen skulle bli otillbörligt påverkade av lite insikter om vårt kulturarv och grunderna för julfirandet, i den miljö som man av någon anledning fortfarande förknippar med advent, jul och andra högtider, det kan jag inte riktigt tro.

Men dilemmat kvarstår. Rent juridiskt är det uppenbarligen riskabelt att under skoltid gå från skolsal till kyrksal med eleverna, såvida inte rektorn avkristnat prästen, alternativt vågar låtsas som om det regnar.


Foto: Anna Forslund

söndag 25 november 2012

Lilla hjärtat

 
 
Jag tänkte inte bry mig, men det är något med opinionsbildningen kring "Lilla hjärtat" som irriterar mig för mycket. Särskilt nu när den godhjärtade upphovskvinnan, Stina Wirsén, till denna tecknade sagofigur för godhjärtade små barn tvingats till total underkastelse och botgöring under former som börjar påminna om renegatens nödtvugna bekännelser inför en självutnämnd folkdomstol. Jag får lust att svära högt från åhörarläktaren, även om man, som i alla sådana här fall, kan vara säker på att folkdomstolen inte har särskilt mycket med legitima domslut att göra. Men vad hjälper det när några svenska experter på rasism kallat på amerikanska kolleger och gemensamt fällt avgörandet: Lilla hjärtat är ett flagrant exempel på rasistisk framställning av svarta.

Alla som följt diskussionen vet att figuren "Lilla hjärtat" och filmen "Liten skär och alla små brokiga", där hon ingår som det svarta barnet bland alla "brokiga", utpekas som den stereotyp som främst i amerikansk kultur kallas "pickaninny". Stereotypen återger en svart figur med stora vita ögon och röda läppar. I USA och i andra delar av världen är detta ett välkänt begrepp med historiskt sett skiftande användning, dock under senare decennier i USA betraktat som nedsättande till sin innebörd. Det kan också kopplas till "blackface" i den gamla minstreltraditionen, där vita uppträdde med svärtade ansikten som på ett missaktande sätt framställde de svarta som annorlunda. Wirséns Lilla hjärtat skulle alltså för mycket påminna om sådana karikatyrer, enligt de i amerikansk kultur insatta kritikerna.

Ja, kanske gör den det, om man ser på den med sådana glasögon. Men nu är vi i Sverige, och frågan är nu om, och i så fall hur, man får karikera ett svart barn bland övriga barn av brokigt ursprung. Hur skulle förresten det acceptabla alternativet se ut? Stina Wirsén har inte rätt ut anklagats för rasism, av det enkla skälet att det vore både hutlöst och orimligt. Hennes framställning är vad jag kan förstå inkluderande, hennes ambition har varit att låta olikheterna existera sida vid sida. Att kulturteoretiserande kritiker plötsligt helt bortser från kontexten, i det här fallet klart antirasistisk, är minst sagt märkligt och väcker inte precis någon respekt fär dessa kritikers intellektuella bredd och rörlighet. Någon picaninny-tradition har veterligt aldrig existerat i Sverige förrän den nu helt apropå introduceras. Till vilken nytta?

Alltså, sammanfattningsvis:
- Stina Wirsén är inte det minsta rasist och hennes anknytning till nedsättande stereotypier av barn med annan hudfärg än den skära är obefintlig. 
- Hennes intentioner är i själva verket rakt motsatta. Hon förespråkar mångfald, och sett till kontexten saknas varje anledning att misstänka någonting annat. Ändå kräver man att hon ska stoppa både böcker och film.
- Att alla som gillar Lilla hjärtat hyser en dold rasism har kritikerna explicit aldrig vågat hävda. Men tydligen antar man ändå att alla andra omedvetet (?) "läser" bilderna så som de själva medvetet läser dem. I vart fall kräver de att alla nu ska läsa dem så.
- Det är föga troligt att svenskar i gemen, allra minst barn, som läser böckerna eller ser filmen associerar till picaninny om man inte får det skrivet på näsan.
- Att stereotypier i amerikansk kultur automatiskt fungerar på samma sätt i nordeuropeisk kultur är med andra ord knappast självklart. Stina Wirsén är nog inte ensam om att inte ha varit särskilt underkunnig om amerikansk picaninny. Själv var jag tills nyligen helt ovetande.
- Det bör rimligen vara tillåtet att framställa barn av olika etnicitet eller hudfärg som seriefigurer om man gör det på ett inkluderande sätt.
- Om inte, vem ska då avgöra hur pass olik en tecknad figur med afrikanskt ursprung måste vara amerikanska stereotypier om svarta? Hur många markörer är förbjudna? Är det kanske bara skära barn som får karikeras?
- Hur kan kritikerna vara så säkra på att en picaninnyliknande figur omfamnad av ett inkluderande sammanhang inte desarmerar de eventuella negativa bibetydelser som historiskt förknippats med sådana figurer?

Jag misstänker att vi här har att göra med några av dessa övernitiska smågruppsaktivister som främst opererar i och genom massmedia och som älskar att göra stor sak av sånt som potentiellt kan förses med högt teoretiskt symbolvärde. Det är egentligen bara på så sätt jag tycker att den här debatten är intressant. Att dessa kritiker ensamma skulle få bestämma om vad som är tillåtna konstnärliga uttryck ter sig minst sagt orimligt.

Stina Wirsén uttryckte i ett tidigt stadium av debatten en önskan om att kampen mot rasismen skulle föras på ett angelägnare fält än detta. Det är bara att instämma.

torsdag 22 november 2012

Man måste tro på våren

 

Man måste tro på våren. Behöver man hjälp i tron kan man få den av Bill Evans och Tony Bennett här.

tisdag 20 november 2012

Philharmoniker Luft



En pust, en fläkt av frisk, livande Berliner Luft, fick vi som fyllde Stockholms Konserthus till sista plats uppleva under förliden söndagskväll. Man må disputera om vilken symfoniorkester som ska placeras högst på pallen, men på pallen befinner sig definitivt Berlinfilharmonikerna hur man än vrider och vänder på saken. Man har rätt att ha höga förväntningar, ja - och det bästa är att de infrias varje gång man får tillfälle att lyssna till detta eminenta musikergäng.

Programmet före paus gick i klangskiftningarnas tecken med bidrag från György Ligeti, Richard Wagner, Claude Debussy och Maurice Ravel. Ligetis "Atmosphere" inledde med flyktiga svärmar av dissonant brus i skarvlösa förflyttningar mellan instrumentgrupperna. Maestro Sir Simon Rattle sammanlänkade detta stycke med Wagners förspel till första akten ur "Lohengrin" utan att vi fick tillfälle att applådera där emellan. Nästa omärkligt övergick bruset i skimrande klanger av mer melodisk karaktär, och med den wagnerska, långspunna stegringen fick vi en första, tidig kulmen i konserten.

Efter Debussys "Jeux" följde Ravels "Dapnis el Chloë, svit nr 2", som ju är ett underbart stycke orkestermusik om man vill visa en symfoniorkesters klass och samtidigt dra med sig publiken i den virvlande slutdelens extas. De där skimrande kloten (om ni möjligtvis förstår metaforiken) som roterar i orkesterväven redan i inledningen av detta ett av instrumenteringskonstens absoluta mästerverk gjordes med vidunderlig transparens. Andra kulmen i konserten.

Efter paus väntade Robert Schumann med sin tredje symfoni, den "Rhenska", ursprungligen tänkt att benämnas "Morgon vid Rhen". Schumann hör till mina husgudar och jag räknar även i högsta grad med symfonierna, vilka inte alltid fått det erkännande som de med tiden alltmer erövrat. Den rhenska symfonin bjuder på tysk (natur)romantik när den är som lyckligast. Och när den spelas med denna esprit, som om rehnvinet hela tiden porlande fylldes på i de ljusgröna remmarna, finns ingenting annat att önska än att musiken måtte fortgå tills samtliga flaskor är tömda och festen är över.

Nu bör det sägas att det finns en sats, den fjärde av de fem, som skiljer sig från de övriga. Hustru Clara förstod sig inte riktigt på den, även om hon kände på sig att den var konstfärdig. Den har beteckningen feierlich och sägs vara inspirerad av en vision av en högtidlig procession i den mäktiga Kölnerdomen. Också det är underbar musik som visar den andre Schumann, hans allvar och lyriska djupsinne.

Men i sista satsen är vi tillbaka ute i det rhenska dagsljus som redan drar mot afton och avslutning av utflykten i det gröna. Yra och lyckliga lämnar vi Rhenlandet; kvällens tredje och sista höjdpunkt var ett faktum.

------------------------
Jag hittar ingen inspelning med Rattle och berlinarna på nätet, men man kan lyssna till en fin inspelning med Leonard Bernstein och New York-filharmonikerna på Spotify. Fjärde satsen här. Sista satsen här.

Bilden: Sir Simon Rattle dirigerar Berlinfilharmonikerna. Foto: My newsdesk.

lördag 17 november 2012

En tom och ärelysten karriärist i Weimarrepubliken

 


"Spindelnätet" (Ruin, 2012) av Joseph Roth får mig på nytt att förundras över detta författarskap. Inte nog med att han var en fängslande berättare med skarp blick för mänskliga svagheter och mänsklig utsatthet. Roth kunde också pejla det tidiga 1900-talets sociala och politiska förhållanden med en kuslig och ibland närmast profetisk intuition. Den här boken skrevs 1923 men skildrar ett samhälle i ekonomisk kris med starka sociala konflikter - den s k Weimarrepubliken - som om författaren redan visste vartåt det skulle barka med de delvis hemliga, delvis uppenbara nationalistiska, antisemitiska, kommunistiska och fascistiska strömningar som sedan skulle resultera i nazistiskt övertagande.

Vi får följa Theodor Lohse, uppvuxen i enkla förhållanden, fänrik i armén men nu endast privatlärare i en rik judisk juvelerarfamilj. En man med "stäckta förhoppningar, begravt mod och en evigt levande, smärtande äregirighet". Kort sagt en man med en obetvinglig längtan efter en ställning som kunde fylla bröstet med den stolthet han redan i drömmarna ägde.

För att nå dit han vill måste Lohse bokstavligen gå över lik, för att ta sig fram måste han ingå i den typ av aktivistiska nätverk som frikårer, medborgargarden och riksvärn organiserar. Bakom dem tronar maktens män, spindlarna i näten, som ordnar med högre tjänster. Det gäller att göra sig ett namn, såväl inåt som utåt mot journalister och tidningspress, till exempel genom att framgångsrikt bekämpa arbetaruppror. Lohses hunger efter de mest belysta talartribunerna liknar Hitlers, som faktiskt märkligt nog skymtar förbi med namns nämnande. (Märk väl att boken utgavs tio år innan Hitler blev rikskansler!)

Det är en osäker värld som Lohse befinner sig i. Det finns medtävlare om makten och ingen kan med säkerhet skilja vän från fiende. Opportunism och hårdhet är vad som krävs. Vid lägligt tillfälle röjer Lohse en konkurrent ur vägen, men han kommer ingen vart ensam. Berättelsens andra huvudperson är den judiske Benjamin Lenz, en smart dubbelagent som sitter inne med information om det mesta som sker i det som synes ske. Han agerar kumpan med Lohse, vilken i sin ambivalenta antisemitism trots allt väljer att se honom som sin vän och välgörare. Lohse lyckas nå långt, han blir känd, han gifter sig adligt, han omsvärmas av pressen och han får en hög tjänst. Han blir till sist en av de ledande männen, men en som ständigt förföljs av frågan: Varför inte den ledande? Och han lever i skräck för "den okända, fasansvärda fienden".

Stilen är korthuggen, intrigen komprimerad. Men den för Roth typiska atmosfäriska prosan finns där som vanligt och drivs ibland till en expressionism som närmar sig hallucinatoriska visioner. Jag tänkte mer än en gång på Otto Dix´ och George Grosz´ bilder under läsningen. Karaktärsteckningen av huvudpersonen är, som alltid hos Roth, både sammansatt och trovärdig. Så här kan utan tvivel grogrunderna för och omständigheterna kring en tom, narcissistisk lycksökare se ut när enda värdet är att vinna världens uppmärksamhet, om än till priset av sin själ.

Som sagt, det är en märklig bok. Och inte minst märkligt är det att läsa den samtidigt som några nationalistiska, för att inte säga nyfascistiska karriärister som nått den svenska riksdagen visar sig i filmklipp med rasistiska tillmälen och järnrör, beredda att agera medborgargarde.

Bild ovan: George Grosz: Solförmörkelse, 1926.
Bild nedan: George Grosz: Samhällets stöttepelare, 1926.



fredag 16 november 2012

Fredag eftermiddag


Riktigt när novembers grå eftermiddagar övergår i skymning är inte alldeles lätt att säga. Träden i parken utanför fönstren är nu nästan alla helt avlövade. Kvistarnas svarta teckning mot himlen bildar en finmaskig väv som sakta försvinner med det smygande mörkret. I eftermiddagens lampljus har jag läst till slutet av Joseph Roths "Spindelväven", så mitt seende är instruerat, associationerna givna. Jag återkommer till boken i ett särskilt inlägg.

G är på stan med en väninna. Med posten kommer ett paket med teer som jag beställde för ett par dagar sedan. Där ligger också ett litet varuprov på en sort som jag inte känner till men som jag anar är precis vad som borde avnjutas en fredag eftermiddag som denna, och varför inte tillsammans med Jascha Heifetz.

Det är ännu ett av dessa utsökta oolongteer (Feng Huang Milan Dancong) som välsignar gommen med sina milda och fruktiga toner. Redan i andra bryggningen blommar den honungslena smaken rikligt av persika och aningen nötter. På påsen står det att Milan betyder honungsorkidé, och vet man att dancong innebär att bladen plockats från en och samma buske låter det ju både vackert och extraordinärt. Det visar sig vara ett av de smakrikaste oolongteer jag druckit, och blommigheten är givetvis ljusår från de parfymerade teer som tebutikerna översvämmas av numera.

Rikedom finns också i William Waltons musik. Violinkonserten skrevs till Jascha Heifetz, och på en dubbel-cd (som innehåller samtliga konserter och första symfonin) spelar han verket i en monoinspelning från 1950 med förvånansvärt bra ljud. Jag förälskade mig i denna musik genom en annan inspelning med Yehudi Menuhin som solist och tonsättaren som dirigent, och skrev om det här. Men bra musik vill man höra med flera exekutörer, och i det här fallet finns alltså violinkonserten att tillgå med två av 1900-talets allra främsta violinister.

Inte nog med det, cellokonserten har en annan legendar som solist, nämligen Gregor Piatigorsky, som för övrigt var beställare av verket. Violakonserten och pianokonserten (Sinfonia Concertante) är däremot senare inspelningar med samtida solister - Yuri Bashmet respektive Kathryn Stott. Lägg därtill en ypperlig tolkning av första symfonin med André Previn och London Symhony Orchestra och det blir sammantaget en fyndutgåva fylld med något av den allra bästa musik som skapades i Storbrittanien under 1900-talet.

Till tredje bryggningen låter jag violakonsertens första sats, ett andante comodo, tona ut i rummet medan Issa sover under filten och gatlyktorna utanför fönstret understryker mörkret som redan sänkt sig.



Violinkonserten med Jascha Haifetz som solist och tonsättaren som dirigent finns på Youtube här.

torsdag 15 november 2012

En cykelspark från trettio meter

 

Jag är en bland ingen vet hur många hundra miljoner fotbollsälskare som befolkar världen. Fotboll är världens största och, när det riktigt vill sig, även elegantaste lagsport för bollbegåvade individer, det är inte tu tal om den saken. Den är också enkel nog att kunna bedrivas av både fattig och rik. En boll, ett par lämpliga skor och några kamrater är egentligen vad som behövs för att börja "joxa med trasan", som femtiotalslegenden Nacka Skoglund sa - ett uttryck som lär härröra från fotbollens fattiga ungdom när man använde en hopknuten trasa som boll.

Reglerna är förhållandevis enkla. Det gäller att hålla bollen inom laget med dribblingar och passningar som kan leda till skott mot mål, och helst i mål. Det gäller att i både anfall och försvar hela tiden hantera bollen med allt utom armar och händer. Tjyvben och annan fysisk brutalitet bestraffas. Det enda lite krångliga är den viktiga off side-regeln som kräver bredvidståendes observans.

Som barn spelade jag mycket fotboll, visserligen utan att framstå som ämne för en idrottskarriär men ändå. Andra intressen tog småningom och mycket riktigt överhanden. Dessförinnan hann jag i alla fall bli en respekterad back som valdes relativt tidigt när vi delade upp oss i lag i skolan. Jag nämner det eftersom sådant givetvis har betydelse för om man som igår kväll slår sig ned framför teven och tittar på Sveriges match mot England eller inte. Det har betydelse för den fulla förståelsen för det artisteri som utspelar sig på planen.

Och igår gjorde som bekant Zlatan Ibrahimovics alla fyra målen när laget vann med 4-2. Jag har tidigare framför allt beundrat Zlatans eleganta passningsspel, hans blick för spelet, den exakta tajmingen och den eleganta och överraskande vrickningen med foten i en passning som plötsligt öppnar en lucka för en medspelare. Eller säg en långpassning som landar på fötterna hos en medspelare som befinner sig i en position där möjligheterna finns. Det är sådant som kan ge rysningar över ryggraden. Alltså inte endast de spektakulära målen.

Zlatan hyllas nu med alla kända superlativer, och den här gången givetvis främst för målen. Jag hör till dem som förstår lovorden. Inom ramen för vad det handlar om, nämligen ett idrottsligt artisteri av enastående slag, är de fullt begripliga. Den där cykelsparken från trettio meter, på övertid när målvakten är chanslös, fick mig att skrämma hunden när bollen dalade in i mål. Och jag kippade sedan efter andan i minst en halv minut. Aldrig att man glömmer något sådant.

Foto: Facebook

söndag 11 november 2012

En magisk flöjt skuren ur tusenårig ek



Jag såg "Trollflöjten" på Operan igår kväll. Hörde den också, bör väl tilläggas, eftersom detta "Singspiel" naturligtvis inte gång på gång skulle locka mig och alla andra till utsålda hus utan Mozarts fullkomligt bedårande musik. Den smått förbryllande historia som teatermannen Emmanuel Schikaneder tillsammans med Mozart kokade ihop på gammal egyptisk mytologi, frimurarriter och naivistisk kärlekspoesi har visserligen sina charmiga och roande inslag, men det skulle aldrig räcka till för att nu en bit in på tredje seklet fylla operasalongerna. Om det inte vore för musiken - den ljuvliga, avväpnande och beskyddande musiken.

Det magiska beskydd av kärleken som berättelsen talar om, med flöjt och klingande klockspel som de enkla medlen, får hos Mozart en musikalisk gestaltning som oansett det lättsamma handlaget och alla komiska inslag rymmer både djup och allvar. Detta är nämligen ingenting mindre än en kärlekens höga visa som i all sin sammansatta rikedom, så typisk för det mozartska geniet, kräver det allra bästa av uttolkarna. 

Att den här operan ständigt lockar teatermänniskor till mycket fantasifulla uppsättningar är inte konstigt. Ole Anders Tandberg, som står för den här föreställningens regi och scenografi, utgör inget undantag. Tvärtom svämmar hans idérikedom över alla bräddar med såväl fyndiga som långsökta infall - ibland roliga, ibland endast putslustiga eller onödigt originella. Att till exempel framställa Sarastro, föreståndaren för Vishetens tempel, som rörelsehindrad scoutledare har jag svårt att se poängen med.

Men som sagt: jag hörde också, inte bara såg. Och nog klarade hovkapellet under Stefan Klingele godkänt, även om jag ibland saknade flykt i spelet; tempi var här och var lite väl makliga. Sångarna i den ungdomliga ensemblen skötte sig dock utan anmärkning, några av dem riktigt bra, sopranerna allra bäst. Ida Falk Winland som Pamina var hela tiden övertygande, liksom även Karolina Andersson, som i rollen som Nattens drottning inte verkade besväras det minsta av den ursvåra hämndarian. Lysande helt enkelt!

Allt som allt var jag nöjd med kvällen. Mozarts outslitliga musik kommer alltid att besegla de mest skiftande inramningar. Och jag säger inte att man inte ska ha roligt, det ska man givetvis ha i ett så betagande lustspel som detta. Men den magiska styrkan i musiken, från flöjten skuren ur tusenårig ek, måste också beaktas med det allvar som den förtjänar. Det kan mycket väl vara sant att det är det skydd vi behöver genom mörka natten.


Bilden: Ida Falk Winland som Pamina. Foto: Illian Hiura, Kungl Operan.

PS. Jag har ett tidigt julklappstips till den som vill ge bort Trollflöjten på DVD till någon kär musikvän. Covent Garden-operan i London presenterade en fin uppsättning för några år sedan med fantastiska sångare - bl. a. Dorotea Röschmann som Pamina, Simon Keenlyside som Papageno och Damita Damrau som Nattens drottning - och med den fine gamle dirigenten Sir Colin Davis i orkesterdiket.
Hela denna opera finns för övrigt utlagd på Youtube här. (Tyvärr är film och ljud inte perfekt synkroniserat en dryg timme in i den utlagda kopian). Ett av mina favoritavsnitt börjar här ca 2:17:00 in i operan när Pamina och Tamino finner varandra efter Taminos prövningar och när trollflöjtens magiska skydd genom mörka natten besjungs.

måndag 5 november 2012

Lyxliraren från utomlands



Har ni hört på maken! Dagens toppnyhet i SR, Kulturnytt: Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding bor på lyxiga Grand Hotel de 10 veckor om året han tjänstgör i Berwaldhallen i vår kungliga huvudstad. Det kostar 15.000 svenska licenskronor per vecka!!

Få se nu - det innebär 2.143 kr per dygn!! Känner ni inte hur ont det gör i ögonen? Sticker, liksom. Känner ni inte hur harmsenheten söker utlopp på något sätt? Finns det verkligen inte något Best Western eller Scandic till åtminstone något bättre priser?

Reportern får den ansvarige chefen Michael Tydén att skamsen och småstammande förklara att detta var Hardings eget val. Som nu kanske måste omprövas.

Sicken lyxlirare! Femton papp gånger tio! Verkligen svindlande summor för en världsdirigent som säkert är van vid att ett lyxhotell, värt namnet, innebär en nolla till på den notan.

Men nu är vi ju i Sverige där pekuniära förmåner, hotell-och restaurangnotor, är det enda syndstämplade dokument som grävande journalister kan räkna med att kunna uppröra allmänheten med.

Vad har Tydén egentligen gjort för fel? Jo, det visar sig att detta med att bevilja Harding ett boende på Grand Hotel var utanför reglementet enär SR saknar avtal med just Grand Hotel.

Men se då för helvete till att träffa ett avtal med Grand Hotel! Daniel Harding torde inte vara den ende gästande världsartisten som borde kunna erbjudas Grand Hotel. Det ligger ju rent geografiskt dessutom inte precis illa till för Berwaldhallen.

Foto: Micke Grönberg, SR Foto.

söndag 4 november 2012

Requiem



Ett requiem brukar höra till de musikaliskt resursstarka kyrkornas satsningar i allhelgonatid. Faurés och Mozarts dödsmässor dyker varje år upp i annonserna. Ibland också Brahms "Ein deutsches requiem" och givetvis en del äldre tonsättares verk som då alltid rymmer inslaget av såväl vredens dag som bönen om vila och det eviga ljuset. Verdis operamässiga Requiem kräver lite väl mycket för att kunna uppföras annat än i undantagsfall. Kanske är det också trots det sakrala innehållet mer ett verk för konsertsalarna än för kyrkorummet.

Nu och då kan även den förnämliga engelska körmusiken avlyssnas. Första gången jag kom i kontakt med Herbert Howells´ (1892-1983) Requiem var dock varken i någon kyrka eller i allhelgonatid. Det var en natt för rätt många år sedan när radions p2 stod på som jag plötsligt lystrade till, vände mig i sängen och skruvade upp volymen för att riktigt kunna höra vad som omedelbart fångade mitt öra. En skimrande melodisk stämsång för delad, eller dubbel, kör som ibland tycktes försatt i svävning mellan tonarterna eller upplöst i alla tonarter samtidigt. Om man till äventyrs tror att sådant inte kan låta vackert torde man bli tvungen revidera sig efter att ha hört vad jag hörde den natten.

Howells skrev sitt Requiem 1936 efter att hans ende son dött vid nio års ålder. Han utvecklade sedan verket till ett andra requiem på samma material - "Hymnus paradisi" för kör orkester - som emellertid även det förblev ouppfört intill 1950. Det var tonsättarkollegan Ralph Vaughan-Williams som förmådde Howells att ta fram detta "privata" verk ur skrivbordet och låta offentligheten ta del av det. Omständigheterna gjorde dock att det det ursprungliga Requiem för enbart kör inte uppfördes förrän 1980.

Detta Requiem följer inte den klassiska katolska mässans delar. I stället består det av följande fem satser: Salvator Mundi, Psalm 23, Requiem aeternam (I), Psalm 121, Requiem aeternam (II) samt I heard a voice from heaven. I synnerhet de båda Requiem aeternam är körlyrik av bästa märke.

Den skiva jag hörde den där natten skaffade jag sedan, och den finns utlagd på Youtube. Först de tre första satserna till och med Requiem aeternam (I) (som börjar efter 5:10) här. Sedan Requiem (II) här. Det är Corydon Singers under Matthew Best som sjunger.



Foto: EJ

lördag 3 november 2012

Allahelgonavandring


Vi går genom gamla kyrkogården. Novembermörkret är tätt men överraskande lent i vindstilla plusgrader. De hundratals lågorna från gravljus och marschaller flimrar för ögonen och förvandlar träd, stenar och människor till skuggor i det fuktiga mörkret. Bländad av ljusen hör jag dem men ser dem inte. De par eller mindre grupper vi möter är ansiktslösa. Jag hör ljuden från deras dämpade samtal när de närmar sig och som hastigast kan jag urskilja dem i diffus gråskala när vi passerar varandra. Och ingen anstränger sig för att identifiera någon.

Grusets knaster under mina egna fötter täcker ljuden från de mötande ensamvandrare som plötsligt lösgör sig ur mörkret. Hunden småspringer obekymrat som vanligt, jag känner i kopplet ungefär var hon finns.

Det gamla gravkapellets ljusa väggar är svagt belysta och utgör ett riktmärke, en orienteringspunkt. I fonden syns de upplysta fönstren från huslängorna på Kyrkogårdsgatan. Där sitter människor och avslutar måltider, pratar och umgås så som de brukar på helgerna. Här på kyrkogården finns de som är på väg till eller från någonting, rökande ungdomar som tar en genväg till sitt lördagsfirande, äldre som kanske redan är på väg hemåt. Men också några som har kyrkogården som mål för en möjligen mycket ensam kvällsvandring, som helt enkelt vill uppleva de många små lågornas kamp mot mörkret. Kanske också söka upp en grav och själv bidra till det bländande ljusflödet, till förvandlingen av marken till stjärnhimmel.

torsdag 1 november 2012

Jago - den ondskefulle intrigören



Jag såg Metropolitans världsvida utsändning av Giuseppe Verdis opera "Otello" på biografen Rio i Stockholm i helgen som var. Verdi lockar mig alltid, och den här operan, en av hans allra fullödigaste, har jag bara sett på tv en gång för länge sen med Placido Domingo i titelrollen. Det här var ju också film och högtalare, men biosalongen gör ändå stor skillnad mot att sitta framför tv-rutan därhemma. Inte minst beträffande ljudet.

Det är faktiskt en ganska märkvärdig sak, detta amerikanska initiativ att sprida operakonsten till en jättepublik fjärran från de dyrbara platserna i det prestigeladdade operahuset i Lincoln Center, New York City. Det har ju också fått efterföljare så att det nu inte bara är Met som utnyttjar modern teknik för att dela med sig av föreställningar på det här sättet.

Libretton till "Otello" är en kondenserad variant av den shakespearska tragedin om svartsjukans härjningar i ett människobröst. Men den är dessutom ett drama om hänsynslöst ränkspel. Otello, den venetianske moren som utsetts till guvernör på Cypern, anländer till sin provins i en åskstorm, fysisk såväl som själslig, som vi utan ouvertyr kastas in i med kör och orkester i fullt pådrag. Maktstrider och avund betyder intriger, och den störste och ondskefullaste intrigören är Jago, på sätt och vis dramats huvudperson, även om offren för hans framfart - Otello och Desdemona - naturligtvis står i centrum för handlingen.

Otello sjöngs av Johan Botha, en tenor med en röst som imponerar men vars skådespeleri lämnar en del övrigt att önska. Detsamma brukade ju sägas om Luciano Pavarotti, vilken han mycket riktigt påminner om i yttre mått, så att säga. Att en sådan kroppshydda inte medger någon större vighet i förflyttningarna kan man förstå. Trovärdigheten i kärleksagerandet med Renée Fleming i rollen som Desdemona blev därefter. Frågan är hur man med svartsjukans demon härjande inom sig bäst ger uttryck åt denna nöd, mimiskt och fysiskt och framför allt mellan raseriutbrotten. I Verdis musik finns förstås nyanser som åtminstone delvis kan uppväga brister i agerandet.

Desdemona har tydligen blivit en av Flemings paradroller och här fick man höra henne när karriären möjligen just passerar krönet. Vilket inte innebär annat än att hon sjunger lika kristallklart och vackert som vanligt. Det råder inget tvivel om att hon hör till de främsta sopranerna för närvarande, och hennes insats mot slutet av sista akten i den kända "Salice, salice" gjorde även biografpubliken andlös. Denna sång till tårpilen, följd av aftonbönen inför sänggåendet strax innan det grymma slutet, utgör en stilla oas i denna annars så kraftfulla musik. Stråkar ruvar över stämningar av oro och sorg innan Verdi förlöser allt i den återkommande frasen "Cantiamo, cantiamo" (låt oss sjunga!).

Jago, den hänsynslöse psykopaten, framstod åtminstone i den här uppsättningen som den intressantaste rollfiguren. Mycket tack vare en ryslig gestaltning av en för mig helt okänd basbaryton, Falk Struckman. Hans inlevelse i en av operalitteraturens råaste självbekännelser, "Jag tror på en grym Gud", gav både röst och ansikte åt cynikerns hån av allt mänskligt rollspel: Efter allt gyckel och bedrägeri följer döden. È poi? È poi? (Och sen?). Döden är ett intet! Himlen en gammal kärringdröm!

Verdi - musikens trollkarl har än en gång talat i det emotionella registrets hela omfång! Denna opera, som på mer än ett sätt utgör ett kraftprov för sångarna, komponerades när Verdi var i 70-årsåldern och blev den näst sista i hans långa lista av mästerverk. För vissa sinar uppenbarligen varken energi eller kreativitet, för vissa synes åldern betydelselös.


Här kan man höra den berömda barytonarian "Credo in un Dio crudel" (och samtidigt se texten) med ingen mindre än den legendariske italienske barytonen Tito Gobbi (1913-1984).

Och här finns Renee Fleming med sången om tårpilen och Ave Maria från den aktuella föreställningen.

Foto: Ken Howard