En populär men mindre bra pianokonsert

Av rubriken framgår att jag trots allt uttrycker mig försiktigt. Det var inget fel på Sakarai Oramos och Filharmonikernas framförande av Tjajkovskijs populära pianokonsert nr 1 i b-moll, allra minst på den unga italienska pianisten Beatrice Rana. Men ack, så mycket hellre jag hade velat höra henne i någon annan av de konserter hon har på sin repertoar, t ex Prokofievs andra.

Nej, det är verket jag inte förmår uppskatta, i varje fall inte efter den förtjänst det enligt så många har. De tunga elefantkliven inledningsvis, tjurrusningarna över klaviaturen, kasten mellan ganska ointressanta idéer i ett rapsodiskt skval som inte riktigt griper tag ens som hisnande virtuositet. Jag syftar nu främst på första satsen; mellansatsen och sista satsen är bättre.

Programbladet återger en historia om denna konsert som Tjajkovskij själv berättat i ett brev och som talar för att jag inte är ensam om mina reservationer. Konserten skrevs med Nikolaj Rubinstein (bror till Anton) i åtanke som den som skulle uruppföra den. Men när Tjajkovskij presenterade verket för honom hände följande:

"Jag spelade tålmodigt konserten till slut; den hälsades med tystnad. Jag steg upp och frågade: ´Vad tyckte ni om den?´ Plötsligt strömmade en flod av ord över Rubinsteins läppar, han blev alltmer högljudd och våldsam för var minut, tills han lät som en vrålande Jupiter. Enligt honom var min konsert inte alls bra; omöjlig att spela, med många gräsliga passager, kompositionen var vulgär, och jag hade stulit en bit här och en där, överallt. Jag blev inte bara förvånad, utan även förolämpad av denna scen."

Så illa var och är det givetvis inte. Till saken hör att Tjajkovskij gjorde ett par revisioner och att Rubinstein så småningom ändrade sig, sedermera gärna framförde verket och bidrog till dess framgång.

Nummer ett - det borde betyda att det finns åtminstone en pianokonsert nummer två också. Kanske är det för att jag inte lyssnat till den förut som den låter fräschare och tilltalar mig mer än den första. I yttersatserna känner man igen Tjajkovskijs svaghet för yrande löpningar i snabbast möjliga tempi, men här finns musik som väcker mitt intresse, på samma sätt som några av symfonierna definitivt gör (framför allt den första och den sista, sjätte). 

Det finns faktiskt en tredje konsert också, men bara i form av en första sats, i själva verket en omarbetad symfonisats, som blev det sista Tjajkovskij gjorde före sin död.

Jag menar givetvis inte att dessa konserter skulle vara dåliga, bara att de är överskattade och att ettan inte äger den storhet som den på grund av sin popularitet ofta tillmäts. Den platsar inte på min bästalista, hör inte till dem jag ständigt återvänder till, de outslitliga (se här och här). 

Det handlar definitivt inte om att jag ser ned på rysk romantik, tvärtom. Sergei Rachmaninovs pianokonserter - särskilt den andra och den tredje - hör till mina bestående favoriter. I mina öron är han den ryske pianokompositören par preference, och som sedan under den postromantiska eran avlöstes av ännu en Sergei, nämligen den klassicistiske modernisten Prokofiev. Dessutom finns flera andra, mindre kända ryska pianokonserter i den romantiska traditionen som jag håller högre än just Tjajkovskijs, till exempel Nikolaj Medtners och Alexander Skrjabins.

Allt detta sagt, var det likväl givande att återknyta bekantskapen med b-mollkonserten, även om det i det här fallet främst var pianisten som lockade mig till konserten. Att programmet i övrigt innehöll en tondikt av Sibelius och den fjärde symfonin av den alltför tidigt bortgångne Anders Eliasson bidrog i högsta grad till att jag glad och nöjd lämnade konserten. 

Det fina med att gå på konsert är ju att man då som regel konfronteras med flera olika verk, inte sällan sådana som annars kanske aldrig skulle ha kommit i ens väg. Eliassons symfoni hoppas jag Oramo och Filharmonikerna spelar in så att man får lyssna till denna mycket fascinerande musik på nytt (varför inte tillsammans med violinkonserten som Janine Jansen så lysande framförde för några år sedan? - se här).

Hemma efter konserten sökte jag mig till en strömningstjänst med Beatrice Ranas inspelningar och fann att hon för några år sedan spelat in Tjajkovskijs första konsert tillsammans med Prokofievs andra på samma utgåva. När jag lyssnade på den senare tyckte jag mig höra en koppling jag aldrig tänkt på förut. I första satsens kadens (liksom i scherzot och även i övrigt) krävs en virtuositet hos pianisten som går utöver det mesta i den vägen. Som hos Tjajkovskij finns här partier av vilt framstormande musik med bland annat braskande löpningar av ett slag som kanske i själva verket skojar lite med (och dubbelt överträffar) föregångaren? Men, men... här finns först och främst fantastisk musik som engagerar mig med sin laddning och komplexa rikedom.

Nästa gång Beatrice Rana gästar oss får hon gärna spela Prokofiev.

Listan: Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna

Jag har tvekat att fortsätta med ännu en den klassiska musikens bästalista beträffande symfonierna. Att även i det fallet peka ut de allra mest oumbärliga är tveksamt av två skäl. Dels blir det lätt en tämligen förutsägbar och därför föga intresseväckande lista eftersom min värdering förmodligen inte avviker särskilt mycket från de flesta andras vilka länge umgåtts med den klassiska repertoaren. Dels är de allra största symfonikerna, de vars storhet vi alla är eniga om, samtidigt de som skapat de flesta av de bästa verken i genren. Vilket innebär att en tiolista lätt skulle kunna fyllas med enbart Mozart, Beethoven, Brahms, Bruckner och Mahler, med någon restplats åt en Haydn, Schubert eller Berlioz.

Alltså är en regel om endast ett verk från vardera tonsättare nödvändig för att framtvinga svåra val bland likvärdiga verk, val där endast subjektiva skäl, säg speciella delar av eller speciella minnen förknippade med verket får fälla avgörandet.

Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:

Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.

Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia". 

Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.

Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.

Schumann: Symfoni, nr 2 i C-dur. Kom inte till mig och säg något om Schumanns brister som symfoniker. I synnerhet tvåan (som inte är nummer två kronologiskt sett) dementerar allt i den vägen, ett verk som snarare visar vad detta kreativa snille kunde åstadkomma också orkestralt - och på sitt eget sätt, med inspirerade blinkningar till flera av föregångarna, inte minst kontrapunktiken hos fader Bach. Den melankoliska koral som inleder symfonin speglar måhända Schumanns tillstånd vid tidpunkten för dess tillkomst, då han på allvar började känna av de syfilitiska besvär som sedermera skulle ta kål på honom. Men stämningsväxling är samtidigt här liksom alltid ett schumannskt  kännemärke. Scherzot svischar runt i ett rasande tempo, som gjort för dervischer på speed, för att sedan övergå i det oerhört vackra adagiots elegiska resignation. Finalen är en förunderlig kombo av ursinnig marsch och sångbar melodik. 

Berlioz: Symphonie fantastique.  Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot. 

Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld. 

Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".

Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.

Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.

Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.

Doloroso

En dag i mitten av oktober för tjugofyra år sedan, just en sådan solig oktober som i år, inträffade det största dramat i mitt liv. Den person som stod mig allra närmast rycktes hastigt bort efter tjugotre år av gemenskap. I livets mitt döden. Jag stod plötsligt ensam.

Sedan dess har flera andra försvunnit från kretsen av närstående och vänner. Men även om jag i den ålder jag nu uppnått har en annan beredskap för dessa ofta oväntade försvinnanden är det alltid med samma känsla av ofattbarhet jag tar emot beskedet om ett dödsfall och att ännu en begravning förestår. Bestört. Förfärad. Sorgsen.

Jag skriver några kondolerande rader till den som nu befinner sig i den situation jag själv befann mig i, då för nästan på dagen tjugofyra år sedan. Dåförtiden umgicks vi mycket. Jag minns måltiderna, diskussionerna, festerna, utbytet av erfarenheter. 

Fredrik är död. Men minnena finns, i alla fall så länge man själv är kvar.

Händelsevis stöter jag samma dag på en filmad inspelning av Tjajkovskijs populäraste verk för solopiano, "Årstiderna", op. 37, som ju innehåller tolv stycken, ett för vartdera av årets månader. Jag lyssnar, tar fram noterna och bläddrar fram det stycke jag alltid tyckt bäst om, nämligen nummer tio, oktober: "Chant d´automne" - en höstsång med spelanvisningen Andante doloroso e molto cantabile.

Det är kontemplativ musik som gjord för en invärtes minneslund. Tekniskt ett ganska enkelt stycke, men inte mindre uttrycksfullt för det. Kromatiskt dalande trioler, gång på gång bemötta av någons enträgna försök att trotsa tyngdlagen, att upprätthålla, inge mod. Sången hålls vid dialogiskt liv fram till dess att den obönhörligen sjunker ner i tystnad.

Jag lyssnar, sätter mig sedan själv vid klaviaturen. Tänker på tider som varit och på dessa båda vänner, dem som jag nästan aldrig sett annat än tillsammans. Tänker på henne som nu plötsligt står ensam. 

_______________________________

Den i mitt tycke bästa tolkningen av detta stycke som jag funnit på nätet står Mikhail Pletnev för. Finns på Spotify här.

Foto: EJ (Höstblomman prakttidlösa)

Wienarna i Stockholms konserthus

Wienfilharmonikerna på Stockholmsbesök än en gång. Senast jag hörde dem var i februari 2012, även då i Konserthuset. Den här gången dirigerade av Franz Welser-Möst med stjärnviolinisten Nikolaj Znaider som solist. Även om biljetterna är dyra får man resonera som så att man slipper kostnaden för flygbiljetten till Wien.

Vilken symfoniorkester som är bäst i världen kan man bråka om - och tvingas då in i besvärliga hårklyverier. Det brukar stå mellan wienarna, berlinarna och amsterdamarna (Concertgebouw). Jag håller dem för likvärdiga och menar dessutom att det finns ett inte obetydligt antal andra orkestrar som också hör till toppskiktet. Men visst, tradition och långvarigt samspel under de bästa av dirigenter sätter sina spår, särskilt när det finns en viss repertoar som orkestern sedan gammalt associeras med.

Söndagens konsert inleddes med Tjajkovskijs violinkonsert i D-dur, op 35, ett verk som är lika ryskt romantiskt som det är extremt virtuost. Problem uppstod när Tjajkovskij ville dedicera konserten till först den ena och sen den andra av sina favoritviolinister, vilka till hans besvikelse avböjde att uruppföra den, om än främst av andra orsaker än svårighetsgraden. Den samtida, brutale musikkritikern Eduard Hanslick avskydde musiken som han avfärdade som pretentiös och med en berömd formulering menade "stank i öronen". 

Nåväl, när det mjukt dröjande huvudtemat tonar in lär de flesta ge sig och förväntansfullt ge sig hän. Och det Tjajkovskij gör i den första och sista satsen tycker jag nog inte doftar sämre än annan högromantisk musik som ibland kan bli ett snäpp för mycket. Risken är bara att man bländas av en musiker som Znaider så att man blir helt tagen av att bevittna, snarare än lyssna till, det som borde vara tekniskt omöjligt. Och då menar jag inte bara några snabba skalor som vilken gatumusikant som helst kan briljera med, utan den djupa fylliga violintonen i dynamisk växling med andlösa pianissimon där stråken knappt vidrör strängarna, de knappt hörbara viskningarna blandade med utrop i halsbrytande tonkaskader. Naturligtvis rev Znaider ned applådåskor som resulterade i ett extranummer ur en solopartita av J S Bach.

Efter paus ett ungdomsverk av Franz Schubert. Hans tredje symfoni hör inte till det som räknas till mästerverken, snarare ansett som ett habilt stycke wienklassicism i de närmast föregående mästarnas efterföljd. Men beror inte det på att man jämför Schubert med Schubert, att han åstadkom så mycket som var ännu mer storartat senare i sitt korta liv? Att denna symfoni, så fylld av esprit och melodisk infallsrikedom, komponerades av en artonåring bevisar om något den unge mannens genialitet. Särskilt den sista satsens virvlande tarantella är ju helt lysande. Wienfilharmonikerna kan givetvis den här sorten utan och innan och spelade så det var svårt att sitta still. Om inte spindelgiftet kan svettas ut i den dansen lär det vara kört.

Sist på programmet stod L v Beethoven, vem annars. Hans tredje Leonorauvertyr, numera ett populärt konsertstycke, var för dramatisk för att tjäna som sammanfattande introduktion till hans enda opera Fidelio. Den skulle ha tagit loven av första akten, vilket Beethoven insåg när han kämpade med de olika versionerna. Här fick återigen de häftiga kontrasterna kulminera i den trotsiga heroism som är Beethovens kännemärke. Trumpeten ljuder i fjärran, flöjten tar vid och bojorna brister. Friheten finns!

Därefter vidtog nyårskonsert, kan man säga. Två extranummer flirtade med publikens känslor för den årliga begivenhet som nyårsdagens tevekonsert från Wien utgör. Och visst är det festligt att live få uppleva en wienervals och en lika wiensk polka med den orkester som allt sedan Straussarnas egen tid vet exakt hur den musiken ska låta. Sen kan man nöjd ta tåget hem och överlåta åt de japanska mångmiljonärerna att bänka sig i Musikverein till nyår.

_____________________________________

Bilden: Schubert som ung.

Schuberts tredje symfoni finns med Wienfilharmonikerna och Carlos Kleiber här. (Spotify)

Tjajkovskijs violinkonsert finns med Janine Jansen som solist på Youtube här.

Beethovens uvertyr, Leonore nr 3 kan man lyssna till med Herbert von Karajan och berlinarna här. (Spotify). Eller med Claudio Abbado och wienarna på Youtube här.

Baletten Julia och Romeo

Balett är en konstart som jag under årens lopp ägnat ett jämförelsevis litet antal sittningar. Men varje gång jag går på en dansföreställning lovar jag mig att det ska bli oftare, eftersom jag nästan alltid har stor behållning av det jag ser. Och hör.

Att komponera rörelser till musik ter sig ju egentligen hur självklart som helst. Både dans och musik förutsätter ett förlopp i tid och rum och uttrycksfullheten kan ömsesidigt förstärkas i gemensam förmedling av en känsloladdad intrig. Inte minst om vi tänker oss så laddade händelser som i det klassiska dramat Julia och Romeo. Ja, jag syftar på det kärlekspar som Mats Ek, koreografen i det här fallet, föredrar att nämna i omkastad ordning. På Operan i Stockholm visas nu en balett om dem. Den hade premiär redan i våras, går för utsålda hus även i höst och den kan säkert bli en klassiker.

Blandningen av medeltida och nutida referenser har sin poäng då ju släktstyrda äktenskap och klanfejder lätt kan översättas till samtidens hederskulturer och gängvåld. Förortskidsens utstyrslar, blåljuslarm och föräldrar på stan på inrullande segways växlar med färggranna slöjor och mantlar av en mer forntida prakt.

Givetvis är det ett modernt dansdrama utan tåspetspiruetter. På scenen finns förutom dansarna bara några hjulförsedda murar som lätt kan förflyttas för att skapa förändrad rumslighet. Ljussättningen och kostymeringen bidrar med så mycket mer. Och givetvis musiken, som Mats Ek anmodat Anders Högstedt att sammanställa från några väl valda verk av Pjotr Tjajkovskij, bland annat pianokonserten i b-moll och långsamma satsen i femte symfonin. Tjajkovskij är ju en av de mest kända balettkompositörerna genom tiderna även om han aldrig skrev någon musik med anknytning till just temat Romeo och Julia.

Vad finns att säga om dansarna? Bara berömmande ord! Inte minst Mariko Kido som Julia kommer jag att minnas, till exempel hennes trotsiga kamp för sin självständighet uppvisad som en lång serie förtvivlade luftsparkar. Slutet är tragiskt, som vi vet, även om det här skildras smått försonande med en förening efter döden och en slutscen som jag fann tillräckligt egendomlig för att den också skulle stanna kvar.

Vad gäller musiken kan jag tillägga att det fanns delar jag inte kände igen, och som visar sig vara från Tjajkovskijs Manfredssymfoni. Jag har lyssnat till den symfonin idag igen, och kan konstatera att den inte kommer att höra till de ofta återkommande hos mig. Men som balettmusik fungerade den alldeles utmärkt.

Foto: Gert Weigelt