Berwaldhallens säsongavslutning

I min mailbox droppar konsertinbjudningarna in, oavbrutet, pandemin till trots. Jag har hittills i bara några få fall nyttjat de streamade konserter som många konserthus sedan våren 2020 erbjudit, inte sällan gratis. Nästa fredag, den 27 maj, kommer jag dock att ansluta mig digitalt när Berwaldhallen avslutar säsongen med ett program som mest av allt liknar en önskedröm, om ni frågar mig. 

Där dyker han upp, Ernest Chausson, vars opera "Le roi Arthus" jag nyligen hyllade, och nu med ett av hans mest älskade verk. Den stockholmsbaserade stjärnviolinisten Janine Jansen framför tillsammans Radiosymfonikerna under Johannes Gustavssons ledning "Poème för violin och orkester". Det blir garanterat en pingstlikt hänförande stund för alla med sinne för romantisk violinmusik.  

Dessutom är Jansen konsertmästare/musikalisk ledare i Béla Bartóks "Divertimento för stråkorkester". Jag har många favoriter i Bartóks opuslista, och en av dem är just detta mindre kända stycke. Det är musik som tillkom 1939 på beställning av den omåttligt rike schweiziske impressarion Paul Sacher, tillika dirigent och ledare för en kammarorkester i Basel. Hans största insats får väl sägas vara just de beställningar han gjorde och som resulterade i betydande verk från ett flertal tonsättare under 1900-talets första hälft. 

Det sägs att Bartòk leverade denna pärla efter endast femton dagars arbete. Tror man att den därför, eller på grund av den modesta titeln, skulle vara något som han lite lättvindigt skakade ur ena rockärmen, tar man definitivt miste. Divertimento antyder visserligen något lättsamt underhållande, ofta i kammarmusikens nedbantade form. Man kommer att tänka på Haydn, och på Mozart, den tonsättare som Bartók skattade allra högst. 

Men nu är det i Bartoks fall fråga om full stråkorkester och full ambitionsnivå konstnärligt sett. Vilket inte hindrar att det är lyssnarvänlig och medryckande musik som i yttersatserna i mycket bygger på växlingsrika dansrytmer. Naturligtvis är musiken modernt komplex men har samtidigt nyklassicistiska drag som mildrar den stundtals sträva klangen, den lätt atonala anstrykning som aldrig överger melodiken utan bara berikar den. I mellansatsens adagio konfronteras vi som så ofta i Bartóks lugna satser med den så kallade nattmusiken, en sekulär mystik vänd mot både mikro- och makrokosmos som ibland kan inge förnimmelser av ödslighet eller rentav kuslig stämning.

Den tredje programpunkten är en mässa i G-dur av Franz Schubert, ett verk för solo, kör och orkester. Inte heller detta hör till det man ofta får höra av denne gigant i musikhistorien. Det är ett tidigt verk av det unga snillet som hann med så mycket under sitt korta liv. Det var länge sen jag senast lyssnade på Schuberts mässor och just denna i G-dur har jag ingen tidigare relation till. Men efter att ha provlyssnat till Claudio Abbados inspelning på Spotify vet jag vad vi har att förvänta oss av skönhet även i detta stycke.

 

Som sagt - från Berwaldhallen strömmar varianter av musikalisk skönhet alldeles gratis på fredag. Låt oss hoppas att vi kommande säsong på nytt kan börja strömma till konserterna och bänka oss i samma sal som musikerna.

Bilden: Den exceptionellt maskrosrika våren 2021 (Klicka för större bild!). Foto: EJ.

Omslag

Våren såg ut att arta sig, trots allt. Sköna Maj kom, hälsade och vände om. Några få dagar av sol och värme, sen återgick allt till det gamla vanliga. Mulenhet och kalla vindar. Nya fronter med regn och oväder. 

Konstigt nog blommar träden och gräset står grönt och tjockt och humlorna försöker envetet göra sitt viktiga jobb mellan skurarna. Och dagarna går och plötsligt kommer väl ändå sommaren att ha anlänt; i ett nytt omslag är befriaren här, och den lär sällan ha varit så välkommen som i år. 

Jag har de senaste veckorna mestadels vistats på landet på (möjligen) betryggande avstånd från det allvarliga smittoläget inne i Uppsala. Andra vaccinationssprutan är utlovad till sista maj, och en vecka därefter ska jag alltså vara väl skyddad mot åtminstone allvarliga former av Covid 19. 

Det lär bli en sommar med försiktig öppning mot de besök som alltför länge uppskjutits och de besökare som i bästa fall hållits på påbjudet avstånd utomhus. Jag hör inte till dem som drabbats värst av inskränkningarna, men nog har min längtan efter en återgång till det normala blivit allt starkare. Den allmänna känslan av tidsflykt och att man inte har hur många år som helst på sig gör inte saken enklare; den gör att man känner sig bestulen på tillfällen, på dyrbara dagar och stunder. 

Häromnatten vaknade jag vid 4-tiden med svårigheter att somna om, vilket numera händer mig ganska ofta som en biverkan av de bekymmer jag har med att hålla min skuggande figur, Mr P som jag kallar honom, stången. Mobilen blir en tillflykt. Den är ju inte endast telefon utan sätter en i förbindelse med allt och alla: musik, film, internätets texter, vem man vill av levande och döda, vad man vill av meningslös distraktion eller eftertänksam reflektion. Med öronsnäckorna på plats lyssnar jag gärna då till någon lista med klassisk jazz eller min barndoms andliga sånger. En sådan arla morgon upptäckte jag också att gamle dirigentnestorn Bernhard Haitink med hjälp av Berlinfilharmonikerna levererat ännu en inspelning av Mahlers nia, och den var naturligtvis en upplevelse. Senast såg jag den operaföreställning från Met som sändes i STV2 och som ligger kvar på SVT Play ännu en tid: Francesco Cileas "Adriana Lecouvreur". 

Den operan hör inte till de mest spelade men är i mitt tycke ett smärre mästerverk, med inte bara en dramatisk och mycket krävande primadonneroll utan även en varierad och harmoniskt intressant orkestersats. Uppsättningen med Anna Netrebko och Piotr Beczala i huvudrollerna var dessutom mycket lyckad. Här fick den vara den italienska opera den är, med en story som utspelar sig på 1700-talet med alla de ingredienser av passion, rivalitet och dödligt försåt som en sådan förväntas ha. Jag har skrivit om den tidigare, senast för exakt ett år sedan i ett inlägg liknande detta (se vidare här).  

I övrigt har jag inte i någon nämnvärd utsträckning nyttjat de strömningar från de stora opera- och konserthusen som erbjudits under detta pandemiska år. Det betyder inte att jag inte uppskattat möjligheten och ambitionen att hålla konsten vid liv som dessa initiativ är uttryck för. Det är bara att hoppas att myndigheterna snart vågar ge ett positivt besked om datum för publika föreställningar så att planeringen av åtminstone våren 2022 låter sig göras.

Och vad läser jag när regnet trummar på taket och vinden går i lind och alm här utanför stugan? Just nu prosa av två originella och mycket begåvade kvinnor. Den ena är en klassiker, Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som jag i nästa vecka ska diskutera med ett par färdigvaccinerade gamla vänner och kolleger. Den andra har ännu inte hunnit nå klassikerstatus eftersom den utkom för bara några år sedan. "Våra liv" av fransyskan Marie-Hélèn Lafon har i alla fall så långt varit mest lockande att återvända till. Kanske återkommer jag med några synpunkter när jag läst färdigt.

Foto: EJ.