Där dyker han upp, Ernest Chausson, vars opera "Le roi Arthus" jag nyligen hyllade, och nu med ett av hans mest älskade verk. Den stockholmsbaserade stjärnviolinisten Janine Jansen framför tillsammans Radiosymfonikerna under Johannes Gustavssons ledning "Poème för violin och orkester". Det blir garanterat en pingstlikt hänförande stund för alla med sinne för romantisk violinmusik.
Dessutom är Jansen konsertmästare/musikalisk ledare i Béla Bartóks "Divertimento för stråkorkester". Jag har många favoriter i Bartóks opuslista, och en av dem är just detta mindre kända stycke. Det är musik som tillkom 1939 på beställning av den omåttligt rike schweiziske impressarion Paul Sacher, tillika dirigent och ledare för en kammarorkester i Basel. Hans största insats får väl sägas vara just de beställningar han gjorde och som resulterade i betydande verk från ett flertal tonsättare under 1900-talets första hälft.
Det sägs att Bartòk leverade denna pärla efter endast femton dagars arbete. Tror man att den därför, eller på grund av den modesta titeln, skulle vara något som han lite lättvindigt skakade ur ena rockärmen, tar man definitivt miste. Divertimento antyder visserligen något lättsamt underhållande, ofta i kammarmusikens nedbantade form. Man kommer att tänka på Haydn, och på Mozart, den tonsättare som Bartók skattade allra högst.
Men nu är det i Bartoks fall fråga om full stråkorkester och full ambitionsnivå konstnärligt sett. Vilket inte hindrar att det är lyssnarvänlig och medryckande musik som i yttersatserna i mycket bygger på växlingsrika dansrytmer. Naturligtvis är musiken modernt komplex men har samtidigt nyklassicistiska drag som mildrar den stundtals sträva klangen, den lätt atonala anstrykning som aldrig överger melodiken utan bara berikar den. I mellansatsens adagio konfronteras vi som så ofta i Bartóks lugna satser med den så kallade nattmusiken, en sekulär mystik vänd mot både mikro- och makrokosmos som ibland kan inge förnimmelser av ödslighet eller rentav kuslig stämning.
Den tredje programpunkten är en mässa i G-dur av Franz Schubert, ett verk för solo, kör och orkester. Inte heller detta hör till det man ofta får höra av denne gigant i musikhistorien. Det är ett tidigt verk av det unga snillet som hann med så mycket under sitt korta liv. Det var länge sen jag senast lyssnade på Schuberts mässor och just denna i G-dur har jag ingen tidigare relation till. Men efter att ha provlyssnat till Claudio Abbados inspelning på Spotify vet jag vad vi har att förvänta oss av skönhet även i detta stycke.
Som sagt - från Berwaldhallen strömmar varianter av musikalisk skönhet alldeles gratis på fredag. Låt oss hoppas att vi kommande säsong på nytt kan börja strömma till konserterna och bänka oss i samma sal som musikerna.
Bilden: Den exceptionellt maskrosrika våren 2021 (Klicka för större bild!). Foto: EJ.
2 kommentarer:
Så roligt att Radiosymfonikerna har satt samman ett drömprogram för just dig! När du skriver så engagerat om styckena, speciellt Schuberts mässa som inte spelas så ofta, vill jag ju också lyssna. Detta fastän jag har stålsatt mig och rensat inbjudningarna från Berwaldhallen ur min mailkorg. Konserthuset är ju sedan länge mitt andra vardagsrum, och därtill är jag så envis i mitt lyssnande att jag MÅSTE höra ALLT, alla underbara konserter som de bjuder på, även om jag sällan har tid med ens en i veckan. Därför ligger jag långt efter, har just kommit in på 2021 och längtar efter att nå fram till Ravel- och Sibelius-konserterna. Men allt har sin tid.
Ja, du är en mycket flitigare person än jag, och jag beundrar din förmåga att hinna både delta i och skriv om så många olika kulturevenemang. Även jag lockas av mycket, men får nöja mig med ett hårt sovrat urval. Och den här veckan har jag alltså valt Berwaldhallen, beträffande musiken. Men som du säger - en hel del av det streamade ligger ju kvar en tid och skapar ambitioner (illusioner?) om att återkomma.
Skicka en kommentar