Erik Satie och lugnet mitt i stormen

I en tid av restriktioner och ovisshet om framtiden måste livet få fyllas av annat än bara de oupphörliga nyhetsbulletiner som hotar att försätta en i missmod och uppgivenhet. Jag tänker för min egen del att nu som alltid finns musiken och litteraturen, dessa oumbärliga elixir, väl beprövade.

Inte ens karantänliknande omständigheter rubbar möjligheten att läsa och lyssna, inte heller att skriva, spela, sticka och måla, för den som har fallenhet för sådant. Om inte annat finns ju nätet, med just nu i många fall fritt tillträde till konsertsalar och muséer, filmer och spelplatser av olika slag. För att nu inte tala om allt annat man kan fördjupa sig i, digitalt eller på annat sätt.

Jag tänker ibland på dem som av olika skäl saknar intressen av det här slaget. Naturligtvis finns det annat som kan ersätta det som för min del framstår som oersättligt. Någon i min "riskgrupp" kan exempelvis anse det som allra mest värdefullt att kunna dra sig tillbaka till stugan och ekan vid vattnet, till fisketuren med vår och fågelsång i luften, och det kan jag förstå. 

Oavsett vad, gäller det att ta sikte på det lilla livets glädjeämnen. Så länge man kan laga en god middag, lösa korsord, städa skrivbordet, gå ut med hunden, ströva i en park eller ett naturområde och i all enkelhet dela dagen med sin familj eller partner, så länge lär man dag för dag kunna upprätthålla illusionen om att det mesta en gång kommer att återgå till det gamla vanliga. Fast ännu bättre vore att hysa en viss förtröstan om att kunna inrätta sig i enlighet med livets metamorfoser.

Och, som sagt, i väntan på facit helst nära sig med någonting därutöver, något som lyfter perspektivet, någon food for the soul som konsten i olika former tillhandahåller. Med tankar om livets villkor, tidens gång och dess ibland ödesmättade havandeskap. 

"Det är allvar nu", inskärper statsministern, men även om jag i första hand väljer bland den musik som kallas "seriös" betyder inte det att den alltid måste vara mollstämd och elegisk. Jag har nyligen återvänt till Erik Satie och särskilt till ett par av hans verk som faktiskt hörde till de första jag kom i kontakt med, både som lyssnare och som pianist. 

Den första av de tre "Sarabandes" (från 1887) har alltid tilltalat mig som någonting extra bland hans många märkliga pianostycken. Det är ju också det förstlingsverk som gjorde honom känd och sedermera betraktad som föregångaren till den franska musik som skulle komma. Harmoniken är sällsam, de starkt kromatiska ackorden flyter ut och sjunker minst lika djupt som katedralen hos Debussy ("La cathedrale engloutie", 1910). Det finns en tyngd i den långsamma rörelsen som bromsar in och hejdas, som övergår i ett slags stillastående, eftersinnande begrundan. Musiken skapar ett lugnt rum, men kanske bara för dem som välkomnar ett sådant.

Det andra stycket som ligger mig varmt om hjärtat är från 1894 och till sin karaktär likartat: "Preludes de la porte heroique du ciel". Stilla ställd inför den heroiska himlaporten slår även här känslan för gregorianiken igenom, den som Satie burit med sig från första början, ibland undanträngd och dold under excentrikerns lust till kabaré och absurdistiska infall, men likafullt ständigt återkommande. Musiken vänder sig åt olika håll, man vet inte vart den kan tänkas föra en, den stannar upp, fortsätter så under orubbat lugn och tonar ut utan coda, utan punkt och slut.

Båda dessa stycken lyssnar jag numera helst till i den gamle, nyligen bortgångne pianisten och dirigenten Reinbert de Leeuws tolkningar. Många av Saties pianostycken spelas för snabbt; det blir lätt så om man inte vågar hålla på de dröjande stegen i rädslan att förlora allt av puls i musiken. Men har man en gång hört Reinbert de Leeuw vet man att det går - och att musiken tjänar på det. 

Så till sist får min musikhänvisning samtidigt bli en hyllning till de Leeuw, en av de stora kännarna av Saties musik, som den 14 februari i år lämnade klaviaturen och dirigentpinnen för gott.

Sarabande nr 1.
Preludes de la porte...

Om Saties musik har jag tidigare skrivit här.

Bilden: Erik Satie. Teckning av Jean Cocteau.

Erik Satie 150 år

Erik Satie, Gymnopediernas skapare, skulle ha fyllt 150 i år och på traditionellt jubileumsmanér uppmärksammas han för detta. Hans grundmurade rykte som excentriker gör honom till ett tacksamt ämne för alla sorters skribenter; själv ska jag här försöka hålla mig till musiken så gott det går. 

Saties pianomusik (lejonparten av hans verk) är lika originell som upphovsmannen själv, och det var just denna egensinnighet som beredde honom en plats i musikhistorien, inte minst genom det inflytande han hade på andra mer kända kompositörer som exempelvis Debussy och Ravel. 

Det kan tyckas på samma gång egendomligt och inte att han blivit så känd och älskad bland nutida lyssnare. I och för sig är det några få stycken som populariteten omfattar, främst Gymnopedierna och Gnossiennerna, vilka inte längre framstår som speciellt revolutionerande. Det är de stillsamt repetitiva, de suggestivt dröjande, nästan hypnotiska klangerna i denna musik som tilltalat så många och som också flitigt utnyttjats som stämningsskapande bakgrund i film och andra sammanhang. 

Den låter enkel den här musiken, men är inte så enkel att utföra som man tror. Det knepiga består bland annat i att hitta rätta (långsamma) tempi och samtidigt få legatospelet att flyta. Både harmonik och rytmik är, trots den lugna puls som hela tiden måste upprätthållas, präglad av en del oväntade ackord och subtila pauseringar. 

Förutom nämnda stycken har jag några andra favoriter bland de tidiga verken från den period när Saties komponerande i hög grad styrdes av hans intresse för gregorianik och den medeltida musikens modala skalor. "Sarabande, no 1" var den första jag spelade, och sedan upptäckte jag också "Prélude de la Porte Héroïque du Ciel" - ett stycke som tar ett steg vidare mot det som skulle bli en klangligt något mindre förförisk musik. 

Som exempel på Saties mer livliga men fortfarande lättlyssnade musik kan "Morceaux en Forme du Poire" nämnas. Det är charmfulla stycken för två pianon där päronformen knappast kan uppfattas rent auditivt, om man nu inte godtar den lite långsökta förklaring jag sett och som hävdar att det kan röra sig om associationer till en snurra. Det skulle i så fall handla om en referens till en definition av snurra som varande "ett päronformat föremål". Och snurrar gör ju musiken, liksom även de danskonstnärer som Satie mer än en gång försåg med annorlunda musik.  

Det här visar väl i första hand på Saties skämtlynne, den som bland annat yttrade sig i att han ofta försåg sina verk med krystade titlar och inte sällan också bemängde dem med citat och underliga kommentarer. Vad sägs om "Riktigt slappa preludier för en hund" eller "Förtorkade embryon"? - med musik av ett helt annat slag än Gymnopedierna. En del har menat att detta enbart var ett sätt att driva med kritikerna. Möjligtvis, men man får samtidigt akta sig för att underskatta denne tonsättares mycket bestämda musikpoetik som ofta ledde till konflikter och brytningar, även med beundrare bland tonsättarkollegerna. Vad som var hönan och ägget i valet av dessa bitvis bisarra titlar är oklart, liksom om de över huvud taget hade någon relevans för musiken.

Klart är att Satie musikaliskt sett var antitesen till allt vad romantik och Wagner heter och att han månade om sin hållning som solitär. Vilket inte hindrade att han av och till samarbetade med tidens avantgarde, bland dem dadaisterna som förklarligt nog såg honom som en gelike. Läser man hans biografi inser man att han under de första decennierna av 1900-talet var en kontroversiell figur i Paris kulturliv som ingen av den tidens mest betydande konstnärer, tonsättare och författare var obekant med. 

Går man till de senare verken möts man av en alltmer krävande tonsättare. Rättare sagt varseblir man den sammansatthet som finns i hans musikaliska oeuvre: Å ena sidan avantgardistisk pianomusik och musik till olika sceniska sammanhang, företrädesvis balett men även pantomim och filmexperiment, å andra sidan lättsam kabarémusik - sånger och valser i music hall-traditionen som erinrar om att han tidvis försörjde sig som kabarépianist.

Ironiska allusioner till såväl populärmusik som klassiska föregångare (Chopin och Schubert) är en återkommande beståndsdel av hans musik, samtidigt som han i andra stycken är alldeles sin egen. Den samling småstycken som kallas "Sports et Divertissements" förenar ännu det lättlyssnade med det originella, och detsamma gäller även de vackra "Pièces Froides". Annorlunda blir det när vi kommer till "Nouvelles Pièces Froides" och slutligen "Nocturnes", dessa fem strama men därför inte mindre lyriska stycken i klassisk notation som blev hans sista kompositioner för solopiano. 

Kalla stycken eller inte, jag tycker att de har en frisk och kärv klarhet, en sorts klassisk skönhet i nya former. Här finns några passager som enligt min mening hör till det allra bästa han skrev. Jag vill särskilt framhålla den första och den femte Nocturnen och den sista av de "nya kalla" styckena, den med titeln "Sur un pont". 

Nej, Satie blir man inte färdig med i första taget. Bland det sista han gjorde var musiken till en balett (i samarbete med Francis Picabia och Rene Clair), i själva verket ett multikonstverk kallat "Relache" där för övrigt Svenska Baletten i Paris stod för premiärframförandet. Där ingick ett nonsensartat cinematografiskt mellanspel med titeln "Cinèma" som visar, förutom honom själv som en av de medverkande, den kärvare, mer rytmiskt mekaniska sidan av Satie. Det repetitiva draget är gemensamt med de tidiga kompositionerna, men musiken har en annan karaktär, duger helt enkelt inte till vilsam bakgrund, däremot mycket väl till allehanda absurda upptåg. I ett kort inpass citeras visserligen Chopins sorgmarsch, men under gycklande former (vilket framgår av ett av filmens mest komiska avsnitt), och den inramas i övrigt av en rytmisk intensitet som kan erinra om en blandning av jazz och Stravinskij. "Cinèma" finns även i en version för piano, och säga vad man vill men suggestionskraft hade Saties musik vilka former han än valde att fresta våra öron med.
_____________________

Bland många goda interpreter bör man inte missa Roland Pöntinen, som ägnat Satie stort intresse under många år. Alexandre Tharauds omfattande urval har jag lyssnat mycket på den sista tiden, liksom även Jean-Yves Thibaudets album med den kompletta pianomusiken, där hittills sällan spelade verk också finns med. Reinbert de Leeuw och Pascal Rogé är andra tillförlitliga interpreter. Samtliga finns på Spotify.
Hela "Relache" finns tillgänglig på Youtube, och fantastiskt nog finns filmdelen också (här) jämte den musik som alltså var tänkt som en annorlunda mellanakt. Medverkande är förutom Erik Satie bland andra Francis Picabia, Man Ray och Marcel Duchamp.

Bilderna visar Erik Satie. Överst: porträtterad av Jean Cocteau

Sill, fotboll och en blåvinges undersida

Midsommaren övergår nu i högsommar, och det gäller att försöka stanna upp ibland vid något av det som inte kan hållas kvar utan snabbt försvinner. Redan är det mesta av trädens och buskarnas blomning över. Nypon och fläder finns visserligen kvar, och jag såg idag att schersminens tid är inne. Och bäst av allt: ännu varar aftonljuset långt in i sena kvällen.

Helgen ägnades sedvanligt firande bland vänner på landet, dock utan stång och små grodor. I övrigt läsning om och av Erik Satie, giftig skälm, esoterisk katolik, dadaistisk lyriker, men framför allt den vid förra sekelskiftet mest egensinnige kompositören av pianomusik. 

I övrigt givetvis fotboll, denna exoteriska sport som jag aldrig kan motstå när den utövas på elitnivå, en drömlikt bättre avspegling av den pojkårens fotboll jag redan då tyckte var överlägsen all annan sport. Tjusningen i passningar som landar framför medspelarens fötter, eller ännu hellre de som i blixtrande intuition avpassats för en löpning som öppnar motståndarens försvar. För att nu inte tala om de där volleyskotten med sikte på krysset. 

Eller straffsparkarna - då jag varje gång tänker på en av Peter Handkes titlar - "Målvaktens skräck vid straffspark" - som i förstone kan tyckas träffande men avslöjar en relativ missuppfattning; den verkliga skräcken finns hos straffläggaren som ensam med målvakten förutsätts kunna göra mål.

Däremot tycks det inte längre finnas plats för de spektakulära dribblingarna i ett spel som blivit mer fysiskt än jag minns det från förr. Det som alltjämt gäller, förutom snabbhet och bollkontroll, är ständig rörlighet med positionering och blick för spelets dynamik. Följaktligen innebär ett stillastående spel att denna underbara sport blir urtråkig att titta på. 

I söndags hade hunden och jag under ett kort stycke av promenaden sällskap med en blåvinge, en av dessa blå himmelsflikar som fladdrar strax ovanför solbelysta gräsmarker. Det påminde mig om att jag en gång för länge sen målade en tavla, det var en oljemålning, som hade undersidan av en puktörneblåvinge som motiv. Uppförstoringen av detta mönster blev till en ljus rymd med mörka fläckar och streck som i konstfull förvillelse kunde tas för ett slags kosmos, lite grann av en sparsmakad Kandinsky om man ville förhäva sig så pass.

Jag blev aldrig nöjd med den där målningen. Det faktiska resultatet nådde inte upp till idén, abstraktionen var inte tillräckligt långt driven eller vad det nu var. Jag ställde undan den och efter några år gjorde jag mig av med den.  

Jag är den ende som sett och kommer ihåg den målningen, och min längtan att gestalta detta mikrokosmos har försvunnit. Återstår att huka sig ner vid vägkanten och under några korta sekunder låta sig hänföras av naturens egen illusion.

Foto (överst): EJ (Vappeby, den 26 juni, 2016)
Foto (nederst): Lån från Wikipedia

Nietzsche och fragmentet i sig

Det finns som bekant världsberömda författare, konstnärer och vetenskapsmän som odlat talanger som aldrig blev lika erkända som dem de faktiskt blev berömda för. Tänk bara på det ostyriga geniet August Strindberg, hans måleri och hans guldmakeri.

Jag visste att Friedrich Nietzsche var mycket musikintresserad, att han älskade Schumann, Chopin, Wagner, Bizet, och att han även hade sysslat en del med eget komponerande. Men inte förrän häromdagen började jag undersöka vad han egentligen åstadkom i musikväg. Det visade sig att det inte bara rör sig om några små pianostycken och sånger, utan överraskande nog också större verk för kör och orkester (Hymnus (Gebet) an das Leben; även i sättning för solo till pianoackomanjemang, här sjungen av ingen mindre än Dietrich Fischer-Dieskau).

Bland pianostyckena fastnade jag särskilt för ett, Das Fragment an sich från 1871, i första hand för titelns skull. Det är ett kort, kromatiskt stycke i A-dur, ungefär av samma längd som den "Elegi" av Wagner som jag presenterade häromsistens. Det skall spelas långsamt och dessutom upprepas så länge man orkar och finner det meningsfullt. I slutet av sista takten står nämligen "da capo con malinconia" (från början, med vemod). Musiken framstår som endast ett oavslutat fragment (om än cykliskt, oändligt) av någonting som i sig möjligen är oåtkomligt, eller i varje fall utgör delen av något mer omfattande. Tanken att man skulle kunna tillägna sig ett sådant fragment oberoende av det subjektiva uppfattandet av detsamma leder närmast hän mot mystiken. Söker verkligen Nietzsche att med Kants hjälp nå bortom fenomenet till något som är oberoende av våra meningsskapande intentioner? Är musiken för honom i så fall det unika medlet?

Eller drar jag kanske för stora växlar på styckets titel? Kanske är det bara en skämtsam anspelning på Kants "Das Ding an sich". Nietzsche var ju tidigt ute med den moderna stil som odlar fragmentet som en form där man som läsare, lyssnare eller åskådare lämnas att själv skapa helhet och sammanhang. Musikens värld av omtagningar förutsätter dock som regel utveckling och variation av ett eller flera teman, men kan förstås också som i gregorianiken hålla sig inom mycket snäva ramar för upprepade tonslingor.

Om Nietzsche var först så följde andra efter honom. Erik Saties "Vexations" blev känt genom John Cage, som själv sedan drev minimalismen till sin spets genom "4´33" - fyra minuter och trettiotre sekunders tystnad (eller i realiteten de ljud, eller den "musik", som tillfälligt kan uppfattas under den tidrymd när exekutören - pianisten - är närvarande vid flygeln utan att beröra tangenterna). Intressant är att notera att man fortfarande kan diskutera hur ett sådant verk ska framföras. "Vexations", som ju faktiskt ska spelas, har t ex framförts som maratonverk under ett dygn med flera pianister som avlöst varandra utan skarvar i musiken. Ett fragment, om man så vill, med dunkla och provokativa anspråk på endera någonting substantiellt eller någonting i sig tillräckligt.

"I love sounds just as they are", säger Cage i detta klipp från Youtube. Han eftersträvar för sin del ett lyssnande till sonora förnimmelser, inte till musikalisk mening. Han citerar Kant, som tydligen sagt att musiken i likhet med skrattet är det enda som inte behöver betyda någonting utöver sig självt. Var det i själva verket detta som Nietzsche tog ad notam? Som den produkt av romantiken han var fanns möjligen behovet av någonting bortom alla nihilistiskt krackelerade värden, någonting självtillräckligt. Och visst, tanken att konsten, och i synnerhet den absoluta musiken, skulle kunna fylla tomrummet efter den bortdöende gudstron är fortfarande en livskraftig föreställlning.

Den som vill kan titta på noterna till Nietzsches "Das Fragment an sich" här.