Anna Larsson om Isoldes kärleksdöd

 

Jag beordrar er härmed att läsa ett inlägg av altsångerskan Anna Larsson i hennes egen blogg, den 13 januari i år. Hon beskriver där sitt "risktagande" att sjunga ett stycke hon aldrig sjungit förr, och som visar sig motspänstigt och svårt att få till, nämligen Richard Wagners "Isoldes kärleksdöd", ett stycke som ju ofta framförs konsertant. Hon ger en inblick inte bara i vilket arbete som ligger bakom en världsberömd sångares prestationer, utan även den lycka som infinner sig när allt äntligen i sista stund faller på plats:

"Jag bestämde mig för att satsa, inte spela safe, inte tänka teknik. Och jag drog ur alla proppar och sjöng denna fantastiska musik som jag inte kunnat sjunga den förut, jag släppte allt, hade ett kärleksmöte med musikens inre väsen, kände att det finns inget annat än just nu, just här."

Ack, att man hade fått sitta i publiken i Hamburg den kvällen!

Mahler och barnen

I Gustav Mahlers musik skulle hela världen få plats, högt och lågt samsas och motsatserna om inte förenas så i varje fall tillerkännas plats och obestridligt värde. Musiken borde vara alltomfattande, enligt vad han själv lär ha sagt till Jean Sibelius vid ett besök i Helsingfors. Det innebar att även dörrarna till barndomen, med dess oskuldsfullhet och blandning av undran, skräck och naiv tillförsikt, öppnades på vid gavel. Folkdiktningen i "Des Knaben Wunderhorn" var i det sammanhanget en viktig inspirationskälla, vilket förutom i Mahlers egen sångcykel med samma namn även märks i användningen av sådant material i symfonierna.

Den fjärde symfonin (som gavs i Berwaldhallen förra fredagen) avslutas med en Wunderhorn-sång om "det himmelska livet", ett barns troskyldiga fantasi om en himmel befolkad av bibliska gestalter, brödbakande änglar, underbar musik och med det rustika kökets alla fröjder. Men även om denna symfoni i långa stycken klingar i en för Mahler ovanligt "harmonisk" anda, finns där som alltid i själva tonspråket sådant som påminner om diskrepansen mellan den naiva paradisdrömmen och den verkliga världen. Den rofyllda Andante-satsen har sitt explosiva forteutbrott och i de två första satserna saknas inte de skurrila inslag som alltid bidrar till häftiga kontraster i Mahlers musik.

SRSO med sin begåvade dirigent Daniel Harding gjorde som vanligt en övertygande insats. Och den tyska sopranen Dorotea Röschmann sjöng drömmen om himlen med styrka och stor skönhet, utan minsta ironi, just så som Mahler ville ha det. Gläntar man på himlaporten så ska det som uppenbaras också tas på allvar, ville han hävda, fullt medveten om den tvetydighet, den "som om"-känsla, han skapar i och genom musiken som helhet. Det blir inte alldeles olikt att känslomässigt erinra sig en oskuld som inte längre är för handen.

Att sorg och melankoli, livsextas genomsyrad av dödsmedvetande, utgör en slags grundstämning i Mahlers musik råder det väl ingen tvivel om. En av sångcyklerna - "Kindertotenlieder" - handlar om den kanske värsta förlust man kan göra i livet: förlusten av ett barn. Friedrich Rückert skrev ett stort antal dikter på detta tema, egentligen personliga besvärjelser av egna erfarenheter, och Mahler tonsatte fem av dem. Tillsammans med ytterligare några Rückert-sånger för solo och orkester hör de till det vackraste man kan lyssna till i sångväg.

Barnadödligheten var för drygt hundra år sedan givetvis en förfärande realitet för väldigt många människor. Mahler skulle själv drabbas några år senare när äldsta dottern Maria dukade under för scharlakansfeber. Och eftersom han själv ingick i en syskonskara på fjorton, där hälften dog redan som spädbarn och sedan ännu ett vid 12 års ålder, visste han vad det var fråga om.

Mina noteringar kring dessa Kindertotenlieder föranleds av att stockholmsfilharmonikerna under Mark Wigglesworth, med Anna Larsson som solist, gav dem i Konserthuset i veckan som gick. Jag var där, och mina förväntningar på Anna Larsson, vår svenska altstämma i världen, är sedan ett antal år högre än på de flesta av våra många eminenta solosångare som turnerar världen runt för närvarande. Hon är helt enkelt outstanding i altfacket just nu, och det är en lycka att hon så pass ofta uppträder på hemmaplan.

Anna Larsson sjöng från djupet av både kropp och själ (i en dokumentär i tv häromdagen fick vi ju en nyttig påminnelse om den fysiska kondition som krävs för sång av det här slaget). Och när man har den rösten, äger en så fulländad teknik och därtill förmår levandegöra det man sjunger om, kan det bara bli bra, just så bra som det blev. Jag ser att hon i sin egen blogg (med dess många roande små rapporter från turne- och familjeliv) avslöjar att just dessa sånger var avgörande för valet att satsa på sången. Som sjuttonåring lyssade hon till en konsert med Birgit Finnilä i just Kindertotenlieder, och sedan bestämde hon sig. Hon ville lära sig sjunga så att hon kunde sjunga Kindertotenlieder, och efter att ha umgåtts med dem i ett decennium innan hon första gången sjöng dem offentligt kunde hon förverkliga sin dröm. Tacka för att det märks!

Själv har jag en inspelning från 1964 med den legendariske barytonen Dietrisch Fischer-Dieskau som tillsammans med Berlinfilharmonikerna under Karl Böhm inte heller gör någon besviken. Den finns på Youtube, så lyssna gärna på exempelvis sång nummer fyra: Oft denk ich, sie sind nur ausgegangen här.

Den övre bilden: Mahler med sina båda döttrar Maria och Anna.

Den undre bilden: Mahler med dottern Maria, som dog 1907, knappt fem år gammal