När som i dessa dagar

När som i dessa sista septemberdagar av mild sensommarvärme parkernas gräsmattor klipps för sista gången och trädens färgstarka löv samtidigt singlar ner mot den ännu saftiga grönskan - då är tid att återvända till musik av Johannes Brahms. Länge har jag förknippat honom med det bästa och vackraste med höstens tid, så när filharmonikerna i Stockholm ger hans första pianokonsert med islänningen Víkingur Ólafsson vid flygeln är jag inte sen att tacka ja.

Det är ett stort och närmast symfoniskt verk som varar i bortåt femtio minuter och där den dramatiska första satsen upptar nästan hälften av den tiden. Det handlar om ett ungdomsverk - Brahms var bara 25 år vid premiären 1859 - som växte fram via en sonat för två pianon som omarbetades och instrumenterades till en symfoni och som slutligen fick formen av en pianokonsert.

Vi som nått mer än mogen ålder känner kanske igen de inledande takterna, som ju användes som spänningalstrande musik i det en gång i televisionens barndom så populära frågesportprogrammet "Tiotusenkronorsfrågan". De båda tävlande som satt i var sin bur fick en betänketid under vilken just denna musik spelades.

Det saknades verkligen inte dramatisk nerv i torsdagskvällens framförande med orkesterns nye chefdirigent Ryan Bancroft på pulten. Brahms - den tyglade passionens mästare - ger här ovanligt fritt utlopp för storvulen romantik i stormande flöden, men ävenså i ömsint lyrism. Var det Clara Schumann han hade i tankarna i andra satsens Adagio?

Kontrasterna är stora och förminskades verkligen inte av Víkingur, som tvärtom tog ut svängarna såväl i de rytmiska förskjutningarna (Brahms gillade synkoper!) som i det lenaste lena tondroppandet. Att orkestern också visade sin ovedersägliga excellens, inte minst i andra satsens stråkbrus på knappt hörbar nivå, bidrog till intrycket av ett inspirerande musikantiskt samarbete.

Som varande Konserthusets artist-in-residence återkommer Víkingur Ólafsson under säsongen i Brahms andra pianokonsert och i en recital med Beethovens tre sista pianosonater. Något att se fram emot.

Foto: Konserthuset. Yanan Li. (Klicka för förstoring!)

En gammal stämmare går till vila

Bland lördagens dödsannonser ser jag en med namnet på min förre pianostämmare. Det är mycket riktigt han, som alltså för tre veckor sedan dog, 90 år gammal.

Han stämde min flygel under många år, men det är mer än ett decennium sedan sist vi sågs. Han ville då med ålderns rätt lämna även de få personer han fortfarande hade som kunder långt in på ålderns höst. Jag minns inte säkert, men jag kan ha varit den sista. 

Han var en försynt man, vänligheten själv. Talade lågmält i pianissimo och tittade upp på en med en lite underfundig blick när meningen var avslutad. Han undrade mer än han påstod saker.

Han fick som alla åldringar med åren en del krämpor som oroade honom men som han inte ordade så mycket om. Vi pratade förstås en del om musik och pianoteknik och han tyckte om min gamla Bechstein, även om han själv hade ett helt annat favoritinstrument - överraskande nog dragspel, eller ackordeon, som de avancerade varianterna med melodibas heter.

Han yppade inte mycket om sig själv och sitt liv, men jag visste i alla fall att han hade en livskamrat, en kvinna från Polen som jag aldrig träffade, men som står som närmast anhörig i annonsen. Det gläder mig att han fick ha henne livet ut.

När jag de sista gångerna ringde och kallade på honom lät han först lite motvillig, men frågade till sist när det i så fall skulle vara. Och visst, om en vecka eller två gick det väl bra, bara det nu gick att hitta någon parkeringsplats, och det brukade ju ordna sig... Han förmådde till sist avsäga sig uppdraget att vara min pianostämmare och föreslog en kollega som kunde tänkas vilja efterträda honom. 

Nu går den gamle stämmaren till sista vilan. Begravningen sker i stillhet. 

Frid över hans ljusa minne!

Foto: EJ.

Filharmonikerna i högform

Jag blir mer och mer övertygad om att Kungliga Filharmonikerna inte bara är en orkester av mycket god klass bland många andra, utan en som allt oftare får mig att efter konserten säga: "Detta är inget mindre än världsklass!" Eller: "Det kan inte bli så mycket bättre än så här!"

Så var det nu senast när chefdirigenten Sakaro Oramo bjöd in till ett klassiskt program med främst Mozart och Sibelius, närmare bestämt den tjugotredje pianokonserten respektive den andra symfonin av dessa båda storheter.

Men där fanns också ett inledande nummer, nämligen "Furioso" av Rolf Liebermann (1910-1999), ungefär tio minuter medryckande musik som fungerade som en sorts festlig uvertyr, som gjord av en speedad Rossini marinerad i jazzinfluerad rytmik och harmonik hundra år senare. Tusen snabba fågelvingar hördes i stråkarna och brassets tromboner och tuba, spetsade med vassa trumpeter, stötte fram feta ackord till intensiva slag från dubbla pukor och stora trumman. Men också med ett andrum i mitten för stilla, serena klanger. 

Jag har aldrig tidigare hört något av denne schweizare, men det är lätt att förstå att det här stycket från 1947 blev hans genombrott som tonsättare.

Radu Lupu hade tvingats ställa in på grund av sjukdom och ersattes av en ung italienare, Federico Colli, som vunnit pianotävlingar och skaffat sig en förnämlig meritlista på samarbeten med åtskilliga av världens stora orkestrar och dirigenter. 

Och här var ett Mozartspel i den mest delikata rokokodräkt man kan tänka sig. Ett anslag så dolce att man ibland bad till musikens högre makter att de måtte stå den utmanande pianisten bi. Men behärskar man konsten så går det att spela så här på moderna flyglar med deras oerhört sofistikerade mekanik. 

Jag njöt av det - och särskilt när vi kom till den underbara sista snabba satsen tyckte jag att musiken lyfte från sitt konceptuella underlag, vilket det nu än är, och frigjordes för de akustiska rymder som är dess element. Den här tjugotredje pianokonserten hör - jämte den sjuttonde och den tjugofjärde - till mina favoriter allt sedan jag en gång i världen började dyrka Mozart. Min ungdoms pianist i dessa konserter var den schweizisk-ungerske Géza Anda, också han en ytterst sofistikerad musiker med den flykt och glans i spelet som krävs för Mozart. 

Sibelius till sist. Hans andra symfoni i D-dur (1902) lär vara hans populäraste, vilket man kan förstå när sista satsen närmar sig slutet och man inser att det är detta man hela tiden suttit och väntat på: uppbyggnaden, stegringen, den stadigt utvecklade och oundvikliga kulmen som ännu ett stycke låter vänta på sig. Men som slutligen i ytterligare ett tillskott av energi och monumental orkesterkraft utlöses. 

Och som vi brukar säga: finnarna kan det där, dom kan sin Sibelius! Oramo utgör inget undantag.

Bilden: Jean Sibelius

Den sömnlöse greven, unge herr Goldberg och Johann Sebastian Bach

Det lär en gång ha börjat med en greve Hermann Karl von Keyserlings stora sömnbesvär. Hans ständige följeslagare, den unge begåvade musikern Goldberg, brukade lindra hans nattliga oro med klaverspel. Under en av sina resor till Leipzig kom greven på den lysande idén att Johann Sebastian Bach borde ge den unge mannen lektioner och helst även komponera några stycken som kunde liva upp timmarna av sömnlöshet.  

Bach komponerade då "Aria mit 30 Veränderungen", det verk som också går under namnet "Goldbergvariationerna". Som tack erhöll han en förgylld pokal med inte mindre än 100 lusidorer. Inte bara greven utan en tacksam eftervärld erhöll sålunda ett ovärderligt stycke musik. 

Sanningshalten i denna historia må vara diskutabel; den är i alla fall avväpnande i förhållande till den leverans det är fråga om. En sofistikerad musik så fjärran från ett simpelt medel för distraktion man kan komma, kan tyckas. Å andra sidan: vill man verkligen förjaga sin oro bör man kanske rikta sig mot det som omväxlande beskriver lekfullhet, själfullhet och hänförande briljans.

När Sir Andras Schiff slog sig ner på pallen framför flygeln i UKK i lördags var det knäpptyst i salen i andäktig väntan på den allom bekanta arians första stilla toner, melodin som till en början liksom lätt snubblande tar sig fram till en småningom stadig vandring. Efter trettio händelser på detta tema, tjugosju i G-dur och endast tre i g-moll, upprepas arian på nytt som för att sluta en cirkels oändligt rika innehåll.

Det finns visserligen annat av Bach som vittnar om hans geni och ofattbara kreativitet, men det här verket utgör sannerligen bevis nog. Jag var helt säkert inte ensam om att på nytt känna mig helt genomströmmad av denna musik, av det flöde som Schiff så obesvärat lät förmedla, ibland med kraft och orkestrala klanger, ibland med lätt och luftig elegans. När man så där i levande livet blir åsyna vittne till den som spelar ett så krävande verk, helt utantill och med den andliga energin fysiskt koncentrerad ut i händer och samtliga fingertoppar, kan man inte låta bli att tänka på interpreten som själv ett förunderligt instrument. Vem spelar honom? för att parafrasera en diktrad av Bertil Malmberg.

Även unge herr Goldberg måste ha fått en spelläxa för livet, tänker jag. 

Varifrån kommer musiken? frågade Ingmar Bergman vid ett tillfälle i ett radioprogram mot slutet av sitt liv. Frågan får väl aldrig något nöjaktigt svar, men tänk ändå om man hade kunnat ställa den direkt till fader Bach. Vad skulle han ha svarat?

Det är svårt att plocka ut några favoriter, men när den tjugofemte variationen, ett stycke i moll, inleder de avslutande fem innebär det inte bara logiskt och väntat en kulmen. Här finns den fria och ensliga vandringen, inte utan sorgsenhet, nära tystnaden och intill bråddjup, men i en skönhet som försonar allt. Den avlöses av några virtuosa stycken som i forsande tempi hävdar det ohejdbara livet. Innan slutligen den stilla och eftertänksamma arian på nytt intonerar.

Det var en konsert att minnas, och det bör nämnas att den före paus även bjöd på två andra verk av Bach: Italiensk konsert i F-dur och Fransk Ouverture. Främst gäller min tacksamhet till Andras Schiff att han på nytt riktat min uppmärksamhet på Goldbergvariationerna, som första gången drabbade mig genom den legendariske Glenn Goulds inspelningar av verket.

Bilden: Sir András Schiff. Foto: EJ

Två pianon, två systrar

Efter tips från det utmärkta radioprogrammet "CD-revyn" (i SR P2) har jag den gångna veckan gång på gång lyssnat till en skiva med ett par pianistsystrar som kommit med en helt lysande cd med några av pianolitteraturens mera sällan spelade verk. Det handlar om verk som det krävs två pianister vid var sitt instrument för att framföra, ibland också en orkester.

Systrarna heter Lidija och Sandra Bizjak, och jag har aldrig hört talas om dem förut. Båda är utbildade i Belgrad och Paris och har förutom individuella karriärer tydligen spelat som pianoduo sedan 2002, vilket åtminstone till en del förklarar deras makalösa samspel.

Skälet till min entusiasm är inte bara deras musicerande utan även det program de valt. Francis Poulencs konsert för två pianon och orkester är det enda jag känner till sen tidigare, och bara det ett verk som gör skivan värd att skaffa.

I övrigt finns här en Sonat för två pianon av Stravinskij, ett stycke som visar honom på hans allra bästa lyriska och livaktigt smittande humör. Detsamma kan förresten sägas om det Concertino i a-moll som Dmitri Sjostakvitj bidrar med. Lyssna till sista satsen i Stravinskij-sonaten och försök förstå att det faktiskt är två pianister som samspelar på ett så övermåttan lyckligt sätt.

Men framför allt finns här också ett stycke av tjecken Bohuslav Martinů (1890-1959), som ju var en oerhört produktiv kompositör, inte minst för piano. Jag har en del av hans pianostycken i min ägo, där framför allt hans tre häften "Marionetten" länge varit något som det alltid är lika roligt att återvända till. Länge har jag också varit nyfiken på hans sex symfonier, och det här stycket - Konsert för två pianon och orkester, H 292 - inspirerar verkligen till att gå vidare med dem, i första hand via streamingtjänsterna. Är symfonierna lika spännande har jag uppenbarligen något att se fram emot.

Det är alltså genomgående musik som är modern men ändå lättillgänglig, med inflytande från både populärmusik och mellankrigstidens neoklassicistiska strömningar. Tilläggas bör att duon har ett fint samarbete med Stuttgarter Philharmoniker under ledning av Radoslaw Szulc. Hela skivan finns på Spotify här.

Monk, särlingen bland jazzpianisterna

Jag blev än en gång fast vid teven och mezzo, den omistliga franska kanalen för musik. En hel timmes pianospel av en av jazzens stora, utan störande avbrott för reklam. Någon fransk producent hade 1969 lyckats placera Thelonius Monk (1917-1982) vid en Steinway-flygel i en studio där kamerorna var riggade och klara. Den sortens filmer är mezzo bra på att spåra upp.

Både hans spel och hans musik var uttryck för en egenart vars kvaliteter inte omedelbart och kanske inte för alla ger sig tillkänna. Så var det också i början av hans karriär. Visserligen tillhörde han bebopens främsta bidragsgivare, men också inom den ramen kan han nog sägas vara en särling. Halsbrytande tempi och virtuositet var inte som hos många andra det som kännetecknade Thelonius Monk.

I stället ett kantigt, till synes trevande spel där melodiken fortsatt är väsentlig, om än med dissonanta tillsatser och en uppbruten rytmik som fick musiken att "skeva" och inte sällan dra mot atonalitet. Nästan som en Stravinskij eller en Honegger, om man tänker åt det klassiska hållet.

Monks teknik var minst sagt okonventionell. Han liksom högg ut ackorden ur klaviaturen, med raka fingrar och klang av stål i strängarna. Det verkade ibland som att han tvekade och sedan landade i ett kluster av tangenter i stället för på den enda "rätta". Men han tryckte dit de extra toner han behövde för att få fram något annat, något ännu inte hört. Lyssna till exempel (här) på vad han gör med den gamla slagdängan "Just a gigolo".

Och musiken krängde i komplexa ackordsföljder med enstaka plötsliga löpningar, medan högerfoten dansade runt på golvet och sällan sökte pedal. Det hände också att han reste sig och tog några snurrande danssteg medan medmusikerna fortsatte att spela, inte alldeles olik en dervisch som låter sig uppslukas av musiken.

I allt detta finns en säregen skönhet att upptäcka. Monk var en balladens mästare och som kompositör är han faktiskt en av jazzens framgångsrikaste. Jag behöver bara nämna "Round midnight", en av de bästa jazzballaderna någonsin. Till hans övriga numera klassiska kompositioner hör "Straight no chaser", "Epistrophy", "Ruby my dear" och "Crepuscule with Nellie". Den sistnämnda en reverens för hustrun Nellie, hans oumbärliga stöd i livet.

Han uppträdde i mer eller mindre originella huvudbonader men samtidigt alltid i snygga kostymer. Hans bräckliga psyke var inte alltid i samklang med verklighetens krav; tidvis psykotisk måste han ibland in på sjukhus. Introvert och med ett ibland bisarrt beteende var han knappast lätt att umgås med. Jag tänker mig att det inte heller i hans inre liv fanns mycket plats för pianissimon.

Men vid klaviaturen fann han märkliga uttryck för den skönhet som visade sig kunna hamras fram ur hårt spända stålsträngar.

Ja, detta och en del annat tänkte jag när jag blev sittande framför teven.

______________________________________

Ett avsnitt med "Crepuscule With Nellie" från det franska programmet finns på Youtube här.
"Round Midnight" kan man exempelvis lyssna till här. Eller i besättning för en sextett här. Eller om man vill ha den sjungen med Carmen McRae här.
En standardlåt Monk ofta spelade var "Dont blame me" och som (här) tydligt visar att han mitt i sitt nyskapande var djupt rotad i den klassiska jazztraditionen av "stride piano" (så kallad slängbas).

Sokolov

Han var tillbaka! Efter att så olyckligt två år i rad ha tvingats ställa in sina årliga Stockholmsbesök fanns Grigory Sokolov på plats i Konserthuset i söndagskväll. Salen nedsläckt som vanligt, en tom estrad med bara flygeln i dess mitt, den kutiga gestalten böjd över klaviaturen, händer som möter tangenterna ömsom med mjukt smekande kvinnohänder, ömsom med kraftfulla björnramar slående från axelhöjd. Ett makalöst virtuoseri, men alls icke det som huvudsaken.

En konsert med Sokolov är inte bara traditionellt tudelad med en paus i mitten. Efter det annonserade programmet - den här gången Bach, Beethoven och efter paus Chopin - vidtar extranumren. Och då bjuds det inte sällan (som denna gång) en halv konsert till. Det ska givetvis uppfattas som generositet men torde också kunna tillskrivas pianistens inspiration och spelglädje. Hans liv är pianomusik, helt enkelt.

Det började med Johann Sebastian Bach, första partitan, BWV 825. Och vi hörde en livfull och dynamisk musik fjärran en opersonligt framrullande barock. Sokolov vet vad han vill med varje fras, en nyansernas mästare som behärskar pianots mekanik till fulländning. Det gäller både i lugnet och virvelstormen, både i den långsamma Sarabanden och i den avslutande Giguens tonkaskader. Jag kan lika gärna citera mig själv från den förra konserten, 2011:

"I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av."  

Det där inslaget av stål (dock aldrig med skrälligt biljud) kom tydligt fram i Ludwig van Beethovens sonat nr 7, i D-dur, op. 10:3, även om spelet i pianissimo gjorde mig allra mest förundrad. Den här sonaten hör inte till Beethovens mest spelade och för min del blev den något av en uppenbarelse. Redan som tjugoåttaåring år 1798 komponerade Beethoven alltså något så genialt som detta, med en långsam sats - Largo e mesto - som måste ha varit höjden av radikalism i den wienklassicistiska miljön och som förutskickar tongångarna i de sista sonaterna. Det är en oerhört tragisk musik som Sokolov gjorde till den gripande klagosång det är fråga om - ett sörjande som så realistiskt pendlar mellan obesvarade frågor, förtvivlan och vanmäktig vrede.

Sonaten har fyra satser, och den tunga largosatsen följs av den soligaste menuett man kan tänka sig. De omgivande satserna är virtuosa, lekfulla och humoristiska, med allt vad vi associerar med beethovensk rikedom i sig. I och med Sokolovs eminenta tolkning framstår den här sonaten i mina öron som en av de allra bästa som över huvud komponerats. (Det finns en inspelning av den med Sokolov på Spotify här).

Efter paus Frédéric Chopin, den stora tredje pianosonaten i h-moll, alltså inte den med den berömda sorgmarschen. En blandning av konstfärdigt sonatkomponerande och ljuvlig bel canto, mycket brant sammanfattat. Naturligtvis bländande spel, inte minst i den virvlande finalen (hör här i en piratupptagning i våras), men ändå inte den musik som grep mig mest denna afton.

Så var det då dags för extranumren, inte mindre än sex stycken. Inledningsvis Schubert, bland annat två stora impromptun, alldeles underbart framförda, och sedan också ett par mazurkor av Chopin, samt ett charmerande okänt litet stycke som avslutning.

Och varje gång man ser den store pianisten buga sig i samma formella stil och till synes oberörd av publikens ovationer promenera ut från scenen för att strax återkomma, tänker jag: Ja, gärna ett stycke till. Och ett till. Sedan lämnar jag salen smått omtumlad och undrar vad jag egentligen varit med om. Ännu en bästa pianoafton någonsin?

Välkommen åter Grigory Sokolov!

En kväll i maj och ett femtio år gammalt ritardando

Kväll i maj. Jag ser att lövverket i parkens träd här utanför har tätnat. Jag ser att vinden mojnat och att grönskan mättats av skymningsljuset. Inte blommande träd just här, just nu, men jag tänker på aplarna och päronträden som jag sett under dagens promenader med hunden. Skyar av vit blom, som mot kvällen ter sig som milda belysningsaggregat. Här inne står teven på, espressokoppen på bordet just tömd på sitt stimulerande innehåll. En konsert från Gewandhaus i Leipzig förmedlas av franska mezzo, musikkulturkanalen som vågar avstå från flirten med populärmusiken. Robert Schumann, en av staden Leipzigs många musikaliska portalfigurer, får stå för hela programmet. När ska resan till Leipzig bli av? Så många andra resor som kommer emellan av olika välmotiverade skäl. Men någon gång ska jag ta mig till den där staden som var så viktig för Bach, Telemann, Mendelssohn, Robert och Clara Schumann, Brahms med flera andra kompositörer. Thomaskyrkan står väl kvar ungefär som på Bachs tid. Den tidens Gewandhaus finns däremot inte längre, men det nya från 1980-talet ser ut att rymma en vacker konsertsal och med en alldeles utmärkt akustik, enligt vad som sägs. Det sägs också vara det enda konserthus i det forna östblocket som byggdes som just ett sådant, inte som kulturhus som var det brukliga. Jag låter blicken flacka mellan Riccardo Chaillys energiska dirigerande på teveskärmen och de stilla trädkronorna i fönsterutsikterna medan jag lyssnar till den välbekanta musiken. Det längtansfyllda temat (ja, nog finns där längtan?) i pianokonsertens första sats som gång på gång återkommer, det ljuvliga intermezzot och allt det andra som sedan följer. Vid flygeln Martha Argerich, pianomusikens särskilt utvalda medium. Undrar just hur många gånger hon spelat denna konsert. Hon älskar Schumanns musik, det har hon visat under hela sin långa karriär. Publiken klappar fram ett extranummer, och det blir ett som jag hört henne spela förut när applåderna inte vill ta slut: "Von fremden Ländern und Menschen" ur Schumanns "Kinderszenen", op. 15. Det är inget svårt stycke om man bortser från ett ritardando mitt i, som bromsar in ett i övrigt tämligen jämnt flöde och som därför måste ägnas särskild uppmärksamhet. Jag minns att jag i tonåren spelade detta tillsammans med ett annat stycke från samma häfte. Det var spelläxor men uppfördes också på någon skolkonsert. När jag plockar fram noterna ser jag att jag fick dem som premium vid årsavslutningen vårterminen 1963: "För flit och framsteg i musik". Får någon sådana premier nu för tiden? Hon måste gilla det där stycket, tänker jag, och hon gör alldeles rätt i att välja just det hellre än exempelvis "Träumerei", det mest kända i detta opus. För femtio år sedan försökte jag komma underfund med det där ritardandot. Hur tänkte jag, hur gjorde jag då? Hur lyckades jag glesa ut den tonala figur som går igen i hela stycket utan att det blev konstigt rent rytmiskt, för att sedan ta sats och på nytt komma in i det ursprungliga flödet fram till slutet. Som även det bara stannar av och tonar bort utan någon riktigt tydlig punkt. Underbar musik, underbart spel. Publiken applåderar återigen entusiastiskt. Hennes karakteristiska bugning, den djupaste man kan se på ett podium, fäller det vackra grånade hårsvallet som ett draperi mot golvet. Men nu låter man henne ändå stanna ute i kulisserna. Stannar hon där medan orkestern fortsätter med den fjärde symfonin, eller drar hon sig tillbaka till sitt hotellrum efter ännu en dag på jobbet? Hon började spela piano när hon var tre år, debutkonserten skedde när hon var åtta. Nu har hon passerat sjuttio. I nothäftet bläddrar jag fram till det näst sista stycket, det som också kunde ha blivit ett fint extranummer. "Kind im Einschlummern", en vaggsång, kanske den mest ömsinta sång utan ord man kan höra när avståndet till barndomen förvandlat minnena till ren nostalgi. För det är inte musik för barn utan scener från barndomen som Schumann försöker återskapa i detta opus. Och kanske är det först efter femtio år man kan spela dem så som man bör spela dem.

Martha Argerich spelar Schumanns Kinderszenen här.

Bilden ovan: Martha Argerich

Foto nedan: EJ

Pianister på besök

Jag har nu med bara ett par dagars mellanrum lyssnat till två tillresande pianister av yppersta klass. I torsdags i Berwaldhallen till den unge franske pianisten Alexandre Tharaud, igår eftermiddag i Konserthuset till veteranen Radu Lupu, en gigant i pianovärlden sedan många år. I båda fallen spelades pianokonserter, i det första fallet Ravels pianokonsert i G-dur tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och i det andra Beethovens tredje pianokonsert med Filharmonikerna i Stockholm. Även om det mer är för närheten i tiden än för jämförelser jag nämner dessa båda i samma inlägg, kan det trots vitt skilda musikstycken ändå föranleda en del reflektioner kring pianistik och musicerande.

Visst finns det ett och annat att säga om alla dessa globetrotters i den klassiska musikens elitskikt som gästar oss med förvånansvärd hög frekvens, om än inte alltid uppmärksammade av den alltmer fördummande dagspress som prioriterar stort uppslagna rapporter om de senaste stjärnorna på populärmusikens allt överskuggande himmel.

Det finns naturligtvis väldigt många pianister av så kallad världsklass, särskilt om vi ser till de många unga förmågor som kontinuerligt dyker upp och uppvisar en bedövande skicklighet rent tekniskt och oftast även en gediget odlad känsla för valörerna i musiken. Alexandre Tharaud är en av dem som varit med ett bra tag, och själv uppmärksammade jag honom för några år sedan när han gjorde en mycket fin inspelning av verk av Francois Couperin, den franske barockkompositören som inte hör till de mest spelade men verkligen förtjänar all den marknadsföring han kan få.

När Tharaud nu spelade Ravel var det klanderfritt och urstyvt med all den bländande teknik som krävs för ett sådant verk. Andra satsens spröda och ljuvliga kantilena står som en stark kontrast till den i övrigt mestadels rytmiskt intensiva och smått fyrverkeriartade musiken. Just i dessa lugna andanten är det inte sällan man avslöjar sig mest som pianist, det är där som musikalisk dynamik och frasering blir som mest avgörande för resultatet. Och det var just i den satsen som Tharaud ännu kändes som en tekniskt fullfjädrad men ännu relativt ung pianist. (Jag noterar dock i efterhand att han inte är så ung som han ser ut). Som helhet var det ett fint framförande, inte tu tal om det, även om dirigenten Simone Young i vissa partier borde ha hållit igen orkestern något för balansens skull.

Och det var där och i just detta, fast hos Beethoven, som Radu Lupu visade sitt verkliga mästerskap, visade varför han är en pianisternas och musikernas storfavorit. Här får vi ta del av en tolkning av ett verk som pianisten levt med mycket länge och som han har auktoritet nog att påverka i samarbetet med dirigenten.

Jukka Pekka Saraste, kvällens dirigent, ersatte chefdirigenten som blivit sjuk och med konsekvenser för programmet, som nu enbart kom att bestå av Beethovens musik. Ett succéartat inhopp får man väl säga, med touche från orkestern efter den avslutande sjunde symfonin. Och Saraste hade verkligen orkestern i sin hand samtidigt som hans lyhördhet för solistens tolkning av Beethovens intentioner var tydlig.

Ibland säger synintrycken av musiker i aktion en hel del, och då tänker jag inte bara på de yvigast gestikulerande. Lupu har ratat pianopallen och sitter bakåtlutad med sträckta armar på en vanlig stol med ryggstöd. Hans gestik och mimik är måttfull, och vittnar mest om koncentrationen på musiken och medmusikanterna. Men genom armar och fingrar utgår ett spel som gör en andlöst gripen, eftersom musikutövningen så påtagligt sker i ett skapande nu, så fjärran från mekanisk ekvilibristik eller inövat hamrande man kan komma. Ibland lyfter han vänsterhanden lite grann för att annonsera ett rubato eller för att han vill dämpa orkestern något. Ja, i själva verket satt nog den verklige dirigenten på den där stolen, lugnt bakåtlutad, själv lyssnande till musikens flöde i de mjukaste pianissimon och självklaraste löpningar över klaviaturen som man kan tänka sig.

Det är lätt att ta till överord, men jag var nära gråten, nästan helt förstummad i pausen efteråt. Då hade vi också fått ett extranummer i form av Adagiosatsen ur Beethovens Pathétique-sonat. Måtte Radu Lupu snart återkomma till Stockholm!
___________________________________

Här kan man lyssna till Radu Lupus utsökta pianokonst när han spelar det lyriska largot i Beethovens tredje pianokonsert.

Söndag med J S Bach

I en välfylld konserthussal satt jag igår eftermiddag och lyssnade till klavermusik av den störste av dem alla: Johann Sebastian Bach. (Ja, det där kan man förstås bråka om, men igår fanns det inget utrymme för diskussion). Hans Das Wohltemperierte Klavier, bok 2, spelades rakt igenom med en paus i mitten av en av världens mest framstående pianister: Andras Schiff. Det innebar två timmar och tjugo minuters effektiv speltid innan det sista av de 24 paren av preludier och fugor klingat färdigt.

Jag var lite orolig att jag skulle storkna av så mycket på en gång, men det var onödig oro. Med en så formidabel pianist som Andras Schiff som så länge umgåtts med detta ett av musikhistoriens mest inflytelserika verk blev det aldrig fråga om trötthet eller okoncentration. Jag har sällan hört en fulltalig publik så tyst i förkylningstider. Schiff förde oss in i ett tillstånd som inte kan beskrivas bättre än med det engelska ordet otherworldly, och jag slogs strax före pausen av att han med den fulla kontroll som givetvis krävs för ett sådant spel samtidigt verkade spelade nära ett transtillstånd, eller i varje fall ett flow, där han bara var ett medium för musiken. Sådant smittar av sig.

Bachs idérikedom var gränslös. Konstfullheten i dessa preludier och fugor är oöverträffad. Men det magiska är att välljudet samtidigt är så tidlöst som det är, i såväl lugnt vandrande ackordsföljder som virvlande flerstämmiga dansfugor. Funnes det protestantiska dervischer hade de i Bach sin främste ackompanjatör. Och allt detta skrevs en gång för avancerade ungdomars förkovran i musikutövning och spreds endast i handskrivna kopior! Vid hans död var de bortglömda, out of date, men återupptäcktes sedan med besked. Först i början av 1800-talet kom den första förlagsutgåvan.

Det diskuteras ibland om vad som är det bästa instrumentet att framföra "de fyrtioåtta" på. För min del har jag precis som Schiff alltid föredragit det moderna pianot framför cembalon. Det handlar om de dynamiska möjligheterna och framför allt om att denna ställvis mycket komplexa musik aldrig kan nå sin fulla klarhet annat än med ett piano. Att Schiff sedan också spelar den här musiken helt utan pedal kan väl vara en fråga om tekniskt hand/fotlag, men mig övertygade Schiff hur som helst med sitt mjuka och fulländade legatospel där sådant erfordras. Han verkar helt enkelt inte behöva pedalen.

Bach som tonkonstens gud var inte uppenbar för hans samtid, som främst såg honom som den överlägsne orgelvirtuosen. Sedan dess uppenbarar han sig gång på gång för oss alla som tillfälligtvis haft örat åt annat håll. Igår eftermiddag var han i högsta grad närvarande. Och när den långa sittningen väl var över reste sig publiken prompt i bänkarna, och det var inte i första hand för att fysiskt sträcka på sig utan för att hylla en förmedlare av rang. Vilken satte sig igen och som extranummer gav första preludiet och fugan i bok 1, som en vink om att han programenligt ju bara levererat 24 av de 48.

Joseph-Guy Ropartz´ höstskisser och nocturner

Jag spelar Joseph-Guy Ropartz. Och jag lyssnar till densamme, som trots att jag utpekat honom som en av de "bortglömda" finns hyfsat väl representerad på skiva och därmed också på Youtube och Spotify.

Jag hittade hans "Croquis d´automne" på IMSLP (musiksajten för mestadels utgångna noter), som lagts in där efter det att jag skrev om hans "Croquis d´été" tidigare i år. Passande inte bara för årstiden utan även för att flera av dessa stycken är spelbara för en begränsad hemmapianist som jag själv.

Häftet inleds med "Soir de Toussaint" (Allhelgonakväll), ett stillsamt begrundande melodi i högerhanden mot en dämpad ostinatofigur i vänsterhanden som alstrar en del spänning på grund av femtakten och små dissonanser och rytmiska förskjutningar. Det fortsätter med "Un Patre chant", och den prästen måste vi tänka oss glad och lycklig när han sjunger i den nyklassiska stil som med stigande ålder blev alltmer framträdande hos Ropartz.

Samma sak med tredje stycket, "Joyeuse Aubade", där Ropartz skisserar en solig höstmorgon fylld av liv och glädje, medan det fjärde, "Une enfant rêve" (en pendang till "Un enfant joue..." ur "Musiques au jardin"), har tydligare inslag av hans kärvare kromatiska tonspråk från tidigare år, dock i en rogivande 6/8-takt som man kan tänka sig återger förälderns blick på sitt barn som lugnats och kommit till ro. Slutstycket heter "Danse au Village" och är till följd av det snabba tempot och de hos Ropartz alltid återkommande små rytmiska finesserna i ömsom höger och vänster hand det svåraste stycket, trots att notbilden inte ser så märkvärdig ut.

Det man inte själv kan spela får man i stället lyssna till. Det finns ju gott om konsertpianister som efter ingående studier och med utomordentlig teknisk kapacitet kan förmedla vad de funnit i noterna. Vad gäller de nyss nämnda höstskisserna har jag inte funnit någon enda tillgänglig inspelning, medan däremot Stéphane Lemelins Ropartz-skiva bland annat innehåller de tre nocturnerna som jag jag också tycker mycket om, särskilt de två sista från 1916.

Utan att vara imiterande har den andra nocturnen klangliga likheter med några av de senare nocturnerna av Gabriel Fauré. Det handlar om modulationer av kromatiska skalor i ökande komplexitet och i Ropartz fall dessutom i frekvent förändrade taktarter. I grunden finns där en mycket ömsint och enkel melodisk tanke som varieras, visserligen ibland uppbrusande men snart åter stillnande i de eftersinnande klanger som är så vanliga hos såväl Ropartz som Fauré.

Den tredje och sista nocturnen är den originellaste. Klangvärlden är dock densamma och som så många gånger tidigare hos Ropartz är temat havet. Här möts lyssnaren av flödande, smått hypnotiserande svallvågor i form av vänsterhandens upprepade basfigur tillsammans med melodins subtilt rytmiska förskjutning i högerhanden. Det är lättlyssnat men ingalunda lätt att utföra - det enda pianostycke jag stött på som går i 21/16-takt (!).

Man kan lyssna till denna vackra musik här och här. För den som vill jämföra med Fauré rekommenderar jag hans trettonde och sista Nocturne, op. 119, som också finns på Spotify här.

Mina tidigare bloggposter om Ropartz finns här och här.

Schubert uppenbarad

Stockholms Konserthus, söndagen den 10 mars. Den brittiske pianisten Paul Lewis spelade Schuberts tre sista pianosonater för en lite mer än halvbesatt salong. De som inte tog tillfället i akt är bara att beklaga. Bättre har inte Schubert spelats, i varje fall inte på mycket länge och inte när jag varit salig åhörare.

Jag skriver inte med något kritiskt uppdrag, jag skriver av lust och mestadels bara om sådant som gör mig entusiastisk (eller ibland förgrymmad). På bara en dryg vecka har jag nu varit med om två minnesvärda musikhändelser. Wagners Parsifal förra lördagen, och så nu den här söndagseftermiddagen med några av Schuberts mest avancerade pianoverk. Jag gratulerar mig själv till att på det här sättet ibland kunna plocka russin ur den rikliga musikkakan.

Lewis har enligt uppgift umgåtts med Schubert några år nu, efter att tidigare med stor framgång ha fördjupat sig i Beethoven. Och det märks omedelbart att detta för Lewis inte handlar om att tjusa publiken med ett antal vackra melodier och virtuosa löpningar. Koncentrationen är maximal, tekniken helt i tjänst hos ambitionen att tolka denna musik på djupet. Utan en sådan ambition kan man för övrigt lätt ta död på dessa sonater och deras många och långa repriseringar. Det gäller att att låta inlevelsen ta sig de dynamiska uttryck som krävs för att deras rika inre liv ska uppenbaras. Det var precis vad Lewis gjorde. Än en gång visades att hanteringen av musikens dynamiska element är kvintessensen av musikalisk interpretation.

Det är i Beethovens skugga Schubert komponerar dessa tre sonater samma år som han skulle dö, vid 31 års ålder. Jag vågar gissningen att om han förunnats ett liv åtminstone lika långt som Beethovens så hade han till och med kunnat framstå som den störste av dem båda. Den första av dessa tre sonater, den i c-moll, D 958, är den till karaktären mest beethovenska och den som jag kom på mig att jag nog hittills lyssnat alltför lite på. Eller var det helt enkelt så att Lewis förmådde uppenbara mer än vad jag tidigare hört genom sitt oerhört nyanserade spel?

Den allra sista sonaten, i B-dur D 960, är jag däremot mycket hemma i. Och eftersom Lewis tog sonaterna i kronologisk ordning var mina förväntningar efter paus på just denna sonat höga, speciellt dess Andante sostenuto. Det är en sonat som kräver allt, ett spel con delicatezza, som en av satsbeteckningarna föreskriver. Lewis tog andantet i ett raskare tempo än vad som brukar vara (alltför) vanligt, och hellre det än det alltför långsamma som många andra namnkunniga pianister gjort sig skyldiga till. Det står visserligen sostenuto, men det finns också en haltande rytm att ta hänsyn till.

Detta andante rymmer några av de smärtsamt skönaste, de mest sorgset längtansfyllda och bitterljuva utsagor om tillvaron som kan höras i musikens värld. Det är tredelat, och även om mittdelen innehåller en dialog där förnuftet försöker tala sorgmodigheten till rätta, återgår satsen till det första resignerade temats stapplande vandring mot en ödslighet lika påtaglig som den i "Winterreise". Här har vi att göra med ett av de sublimaste momenten i pianolitteraturen, vill jag hävda.

I en fin inspelning som jag ofta återkommer till håller även Andras Schiff ett förhållandevis raskt tempo, men det allra bästa utförandet av just denna sats tycker jag Radu Lupu står för. Dessa båda är jämte Lewis de man i första hand bör konsultera när det återkommande behovet av Schuberts pianomusik gör sig gällande.


Foto: Clive Barda

Chaussons pianomusik

 

 

 

Mot slutet av livet, det som ändade så abrupt i en cykelolycka, komponerade Ernest Chausson ett pianostycke som noterats som det näst sista i hans opuslista. Stycket heter Paysage (op. 38) och tillhör inte det som han är mest känd för, det här är ju bara en kortare sak på fyra notsidor. Inte desto mindre är det ett underbart stycke musik som jag upptäckte först för något år sedan, och som sedan dess klättrat allt högre på listan över mina favoriter. Det bjuder rent tekniskt på tillräckligt men inte alltför stora svårigheter; låter man noterna ligga framme lockar de ständigt fram spellusten. 

Så långt jag vet finns bara ytterligare en komposition för solopiano av denne finlirare i tonkonstens värld. Det är den tresatsiga sviten Quelques Danses (op. 26), också den väl värd att lära känna. I synnerhet den inledande delen - Dedicace et Sarabande - är ett utmärkt exempel på fransk romantisk elegans i mötet med klassicistiska dansformer. Mer kända än pianostyckena är hans kammarmusik med piano. En pianotrio (op.3), ett stycke för violin, piano och stråkkvartett (op.21) och en pianokvartett (op.30) finns i ett flertal inspelningar på marknaden, och särskilt den sistnämnda är ett mästerverk i sin genre.

Pianokvartettens andra långsamma sats påminner i pianostämman en hel del om tonspråket i Paysage. Det är samma förkärlek för lyriskt klangfull kromatik, eleganta modulationer och fint utvecklade variationer med små rytmförskjutningar och trioler. Mycket franskt - behärskat och passionerat på samma gång, om det nu går att tänka sig. Bra nära idealet för ett så kallat karaktärsstycke för piano, enligt min mening. Vad mera hade inte kunnat komma från denne mans penna om inte den förbannade cykeln gått överstyr?

-------
"Paysage" spelas av pianisten Stephanie MacCullum på Spotify.
Ett tidigare inlägg om Chausson finns här.
Foto (överst): EJ.

Spela fel

Charles Rosen, pianisten och musikskribenten, berättar i sina mycket intressanta och välskrivna essäer ("Piano notes", Penguin Books, 2004) bland annat om sina erfarenheter av att sitta i juryer vid pianotävlingar. Det är lätt, menar han, att man tidigt sorterar bort riktigt begåvade pianister när spelet i något stycke fallerar för dem, trots att de i ett annat stycke gjort något alldeles remarkabelt bra. Vilket han alltså varnar för.

I samband med detta erinrar han sig berömda pianister (Rudolf Serkin, Artur Rubinstein och Vladimir Horowitz nämns) som inte heller alltid lyckades, som vid ena tillfället spelade alldeles hänförande och nästa rentav uselt. Och han spetsar till det med följande påstående:

"In my experience the finest pianists, when they not are in their best form, do not give a mediocre or moderately good performance, but tend to produce a disaster or an outrage".

Det händer inte ofta, men det kan vara något som går fatalt fel och som sedan rent psykologiskt inte går att reparera utan leder till smärre katastrofer. Men Rosens påpekande säger också något om vikten av att vara i form, vilket även för professionella artister säkert betyder mer än man kanske förväntar sig.

Även som simpel amatör kan man känna igen fenomenet, utan paralleller i övrigt till bästanivån. Det finns dagar när jag sätter mig vid flygeln och ingenting av det som ändå brukar fungera ganska hyggligt längre gör det. Det kan vara fokuseringen som inte riktigt infinner sig, eller som hastigt försämras av att någonting annat fattas. Som hemmapianist har man då den enorma fördelen av att omedelbart kunna resa sig upp och gå och göra något annat.

-------
Bilden ovan: Vladimir Horowitz med sin pudel. (Foto: Gjon Mili, 1965)

Brahms: Intermezzo, op. 118, nr 2

Johannes Brahms musik har alltid tilltalat mitt öra och hjärta. Det gäller även pianostyckena, som kanske inte är det första man kommer att tänka på när han förs på tal. Ett häfte med hans Klavierstücke, op. 118 (tillägnade Clara Schumann) har jag ägt sen ungdomen, och där finns ett Intermezzo som lika länge varit en av favoriterna bland de tjugo märkliga pianostycken (op. 116-119) som tillkom mot slutet av hans liv. Allvarliga, tankedigra monologer, som en Brahmsbiograf kallat dem.

Det är nummer 2 i A-dur op.118 som jag syftar på. Jag känner stycket väl, eftersom jag spelat det otaliga gånger och brottats med interpretationen i många herrans år. Noterna bjuder ytligt sett inga oöverkomliga svårigheter, vilket naturligtvis inte betyder att det är lätt att göra musik av dem. De svårigheter man rent tekniskt ställs inför handlar om anslag, pedalering och accentueringar. Det är nämligen ett stycke som utmanar med stor dynamisk spännvidd och maffiga ackord, vilket förutsätter skickligt legatospel och att man aldrig försummar melodilinjen.

Stycket skall spelas andante teneramente, dvs. lugnt och återhållet. Det är tredelat A-B-A med en expressiv mellandel som bör spelas lite mer rörligt i pianissimo och småningom stegras till ett forte för att slutligen återkomma till huvudtemat. Ett flertal anvisningar av typen espressivo och un poco animato finns till hjälp för förståelsen av vad Brahms ville med den här musiken.

Häromdagen undersökte jag vad som fanns på Youtube av detta intermezzo. Uppenbarligen är det många med mig som älskar det. Inte mindre än ett tiotal välkända pianister (plus en del andra) har jag kunnat lyssna till, och deras spel belyser på ett intressant sätt hur stora olikheterna kan vara trots att det är samma notbild och samma anvisningar som de har framför sig.

Ett av de svåraste och kanske mest avslöjande momenten är presentationen av huvudtemat. Att med gott anslag spela svagt och balansera den där deciman (tio tonsteg) i det brutna ackordet i diskanten samtidigt som ett a klingar djupt nere i basen är inte enkelt om man samtidigt vill undvika ett brott i legatot. Det är redan här som valet av tempo också blir viktigt, eftersom de där punkterade noterna visserligen inte borde skapa något som helst problem men likväl kan vara svåra att få fram utan överbetoning så att det låter knyckigt.

Nå, vi lämnar detaljerna som är nog så knepiga att förmedla i ord. Vad fanns att lära av och tycka om i andras tolkningar av detta älskvärda stycke? Vilken är bäst om jag själv får avgöra?

Jag gjorde en gruppering av exekutörerna efter tempo - långsamt, medel, snabbt. Till de som spelar i långsamt tempo hör Ivo Pogorelich, Evgenin Kissin, Giorgian Ion och Citlalli Guevara. Den mest excentriska tolkningen står Pogorelich för. Det är som om han kämpar med ett tungt släp i en brant uppförsbacke med tunga klampande steg. En horrör, enligt min mening. Den bästa versionen av de långsamma tycker jag den för mig okända mexikanska pianisten Guevara står för, även om hon spelar med för mycket ritardando här och var och särskilt mot slutet.

Till de snabba hör den store Beethoven-pianisten Wilhelm Kempff, som spelar med en elegant framhållen melodilinje men har bråttom, bråttom och jagar allt brahmskt på flykten. Glenn Gould gör aldrig något ointressant, inte ens med de romantiker som han egentligen inte gillade. Men det här intermezzot gör han lite för snabbt och oroligt för att passa de dynamiska svallvågor som han skapar i legatobågarna. Inte riktigt min Brahms.

Jag måste erkänna att jag föredrar dem som valt ett medeltempo, och här finns det flera bra tolkningar att välja mellan. Ivan Moravec spelar habilt men lite för oinspirerat för att kunna hävda sig i konkurrensen. Emanuel Ax är en pålitlig Brahms-tolkare med gediget spel även i det här stycket, dock ställvis en aning för tungt för min smak. I den här kategorin finner vi också ett par legendarer i pianohistorien, dels den berömde ryske pianopedagogen Heinrich Neuhaus (som hade Richter, Gilels, Lupu och många andra som elever), dels Arthur Rubinstein. Båda spelar mycket vackert och genomtänkt på ett sätt som jag gärna lyssnar till på nytt.

Återstår tre namn, av vilka ett är nytt för min del. Roberto Plano är en italienare som uppenbarligen inte är främmande för tysk romantik. Den känsliga expressivitet som han åstadkommer i framför allt mellandelen är imponerande, men som helhet har han två medtävlare som går före honom: Nikolaj Lugansky och Radu Lupu. Båda övertygar starkt med sin värme och inlevelse, med ett spel i rätt tempo utan överdrifter, med dynamisk nyansrikedom och samtidigt ett obrutet, lagom rubaterat flöde som skulle gjort Brahms lika entusiatisk som jag själv, inbillar jag mig.

Med lite längre skägg skulle Radu Lupu här på bilden nästan kunna tas för en återuppstånden Brahms. Hans inspelning av intermezzot finns här. Och Nikolaj Luganskys inspelning finns här.

Masterclass

Andrei Gavrilos gästspel i Uppsala fortsatte på lördagen med en masterclass i Musicum. Nej, tro nu inte att jag tillhörde dem som spelade upp för den ryske storpianisten, jag tillhörde bara den andäktiga och stundom mycket roade publiken. Några mycket begåvade ungdomar från Musikhögskolan i Stockholm fick däremot under en timme vardera erfara vad som enligt mästaren kunde förbättras i deras spel, eller snarare hur interpretationen och de musikaliska uttrycksmedlen kunde förhöja deras spel. Virtuosa instrumentalister var de ju redan.

Denna masterclass-tradition inom sång och musik är en intressant form av pedagogik där eleven inte endast sitter enskilt med sin lärare och tragglar igenom en spelläxa, utan tillsammans med kolleger och publik utmanas i att både kunna uppträda inför publik och motta och tillägna sig kritiska synpunkter på sitt musicerande. Det är en inte alldeles enkel form, och givetvis beror utfallet mycket på hur "mästaren" uppträder.

Liszt och Prokofjev spelades under de första tre timmarna. Speltekniskt svåra och sinsemellan mycket olika stycken avklarades med imponerande färdigheter. Men romantiken i "Funerailles" och "Tarantella" av Liszt kräver förstås ett helt annat närmande än den sjunde pianosonaten av den anti-romantiske Prokofjev. Med ett målande symbolspråk och livfull gestik gav Gavrilov en lektion i vad allt den förstnämnda sorgemusiken rymmer. Och när det var dags för Prokofjev stod det alldeles klart att det Gavrilov inte vet om denne tonsättare inte heller är värt att veta. Att den berömda precipitato-satsen egentligen bygger på en av Stalins favoritmelodier var till exempel någonting som Gavrilov gjorde en poäng av. Det gäller att spela den som en macabre med den stalinistiska likgiltigheten och brutaliteten i åtanke. "Now you are becoming that human beast!" utropade Gavrilov när den späda japanskan gjorde oss alla häpna med sitt fantastiska spel. Redan i inledningssatsen sprack Gavrilov upp i ett leende och han hade sedan svårt att dölja sin entusiasm över denna unga kvinnliga pianist (lägg gärna hennes namn på minnet: Asuka Nakamura, hon gör om några veckor sin diplomkonsert i Stockholm), som effektivt dementerade hans nyss lämnade kommentar till den föregående manlige pianisten om att det krävs manlig fysik för att klara de kraftfulla partierna hos Liszt.

Nå, frånsett denna mindre övertygande kommentar hann Gavrilov ge en både kunskapsmässigt gedigen, pedagogiskt underhållande och mycket lärorik masterclass, lärorik även för oss passiva åhörare som lyssnade och förstod och önskade att vi hade de tekniska resurserna att också utföra det som dessa unga talanger förmådde utföra.

Även en Andrei Gavrilov har en gång befunnit sig i en motsvarande position som nu dessa ungdomar i Musicum igår, vilket bland annat framgår av en del klipp på Youtube. Se till exempel här, där den store Svjatoslav Richter på ålderns höst på sitt eget oefterhärmliga sätt uttrycker sin uppskattning av en ung Gavrilov.

En ryss i aulan

Uppsala Universitet visar sig ibland från den riktigt generösa sidan. Som igår när Akademiska kapellet bjöd på gratiskonsert med en rysk pianist av yppersta klass. Andrei Gavrilov, född 1955, var riktigt i ropet under 80-talet, en superstjärna som turnerade världen runt med de främsta dirigenterna och orkestrarna. Hans kritiska hållning gentemot sovjetstaten renderade honom emellertid fem års husarrest - innan Gorbatjev förbarmade sig över honom och lät honom bosätta sig i väst. Under nittiotalet drog han sig tillbaka från offentligheten, men på senare år har han återvänt till konserterandet. En turbulent men inte alldeles ovanlig karriär, särskilt inte för musiker och författare med rötter i det forna östblocket.

Ett urval av Chopins Nocturner inledde konserten. Jag lyssnade intresserat till Gavrilovs Chopin, en lite hetsig och smått kolerisk Chopin, men tvangs konstatera att det inte var min Chopin. Jag vill ha ett annat flöde i den här högromantiska musiken, inte så häftiga kontraster, inte så originella accenter, inga excesser som gör att musiken hotar falla isär i enskildheter. Mitt ideal är fortfarande den typ av spel som Artur Rubinstein eller den unge Vladimir Ashkenazy levererade i dessa Nocturner.

Men efter paus var Gavrilov utan tvivel på hemmaplan och spelade Prokofjevs åttonde pianosonat med en bravur som fullkomligt tog andan ur en. Förutom att man kan förundras inför det möjliga i att en människa kan utföra ett kroppsarbete av detta slag (beteckningen pianolejon har aldrig känts mer adekvat) så var det ett spel som övertygande lyfte fram Prokofjevs musik. Virtuost så det räcker och blir över, javisst, och man hade inte förvånats om det börjat ryka ur flygeln i den sista satsens häftigaste partier. Men det fanns en tanke bakom Gavrilovs spel, en bakgrund som anknyter till hans egen upplevelse av sovjetkulturen och som Prokofjev i de sena sonaterna omvandlat till musikaliska sarkasmer .

Jag har tidigare (här) uttryckt min bestämda mening att Prokofjev hör till nittonhundratalets allra främsta tonsättare, och jag är helt enig med Gavrilov om att Prokofjevs så kallade krigssonater, sjuan, åttan, nian, och särskilt åttan, är en toppnotering i pianolitteraturen över huvud taget. Visst finns här Prokofjevs omtalade brutalism rikt representerad, men sonaten visar också hans medryckande rytmiska intensitet, osentimentala lyriska ådra (särskilt i mellansatsen) och framför allt det melodiska innehåll som aldrig går förlorat trots dissonanserna och de komplexa ackorden. Gavrilov tog vara på allt som denna moderna, sköna och bitvis förfärande musik har att erbjuda.

Fauré: Nocturne nr 11

I sommar har Gabriel Faurés Nocturne nr 11 (op. 104, nr 1) stått på flygelns notställ. Det är en gammal favorit som har fördelen av att inte nämnvärt stegra svårighetsgraden mot slutet, vilket annars gör många av den gode Faurés pianostycken alltför svåra för icke professionella.

Fauré kallas ibland den franske Brahms, vilket med viss rätt kanske kan sägas men ändå inte säger så mycket. Det finns en ganska stor skillnad mellan den unge och den mogne Fauré, vilket inte minst framgår av pianostyckena, till exempel de många som går under titeln Barcarolle eller Nocturne och som komponerades i omgångar under hela hans levnad. Den rena harmoniken i hans mest kända verk, Requiem, som är typisk för den unge Fauré, blir betydligt mera komplicerad med åren, särskilt när han så småningom kommer att dela Beethovens öde. Det kan förefalla särskilt fatalt att som kompositör drabbas av dövhet, och man kan bara spekulera kring vilken roll detta handikapp fick för hans senare verk. Jag är inte inte säker på att det spelar någon större roll alls.

Tonspråket blir i alla fall kärvare, och romantiken övergår i en egensinnig impressionism som inte riktigt liknar den hos Debussy eller Ravel. Harmoniken blir spänningsladdat dissonant i ständiga subtila överklivningar i tonartsfrämmande ackord. Som regel är det en rytmiskt återkommande figur eller ett tema som varieras på detta sätt, och som stramt och elegant håller ihop stycket.

Den elfte nocturnen är en sorgesång till minnet av en kvinna - Noémi Lalo - hustrun till en musikkritiker. Den utgavs första gången tillsammans med en barcarolle, och jag tycker nog att denna nocturne lika gärna också kunde ha fått beteckningen barcarolle. Eller varför inte "La lugubre gondola", om nu inte Frans Liszt redan hade lagt beslag på den mycket speciella titeln på två av sina allra märkligaste, sena pianostycken.

Stycket ska spelas i lugnt tempo, med början i ett vaggande dolce som ett par gånger successivt stegras i mer upprörda, emfatiska forteackord för att slutligen sjunka tillbaka och flyta ut i resignerad ro. Detta är enligt min mening ett mästerstycke i det lilla, ett kort stycke pianomusik som återigen bevisar att de stora mästarna inte alltid behöver en stor orkesterapparat för att åstadkomma outslitliga verk. Vid en första lyssning kanske det inte förefaller så märkvärdigt, vilket bara beror på att det hör till den slags musik som ökar sin karat med antalet lyssningar.

Den bästa inspelningen av Nocturne nr 11 på Youtube finns här.

Till sist tar det ändå slut

Jag nämnde i ett tidigare inlägg (här) om Karl Aage Rasmussens biografi om Svjatoslav Richter, 1900-talets kanske störste pianist. Skildringen är i stort kronologisk men med många inskjutna bakåtblickar och anknytningar till betydelsefulla personer och miljöer. De sista kapitlen av boken ägnas helt logiskt slutet på huvudpersonens långa och rika levnad. Det är också bokens mest gripande avsnitt, inte minst i kraft av att Rasmussen där visar sig från sin allra bästa stilistiska sida.

Richter plågades på äldre dagar av ett omfattande sjukdomslidande där allvarliga hjärtproblem bara var ett bland många tillstånd som krävde upprepad medicinsk och kirurgisk behandling. Trots detta, och trots en tidvis förlamande fysisk och psykisk nedbrutenhet, ger han aldrig riktigt upp. Han säger att han är slut, att andra nu får ta över, han är nedstämd och till synes uppgiven, men på något underligt sätt återhämtar han sig på nytt. Igen och igen återgår han till spelet, börjar öva på nya verk och planera för konsertframträdanden. Visserligen måste de ställas in ibland, men han ger ofattbart många konserter, är plötsligt tillbaka på scenen efter den konsertserie man befarade var den sista.

Vad håller honom vid detta pyrande livsmod? Varför lyckas han häva sig upp ur missmod och uppgivenhet? Det är uppenbart att han har omtänksamma människor som han älskar omkring sig. Sin livskamrat förstås, men också en ung pianist tillsammans med vilken han kan studera in verk av Max Reger. Och ingen kan ytligt sett uppfatta hur sjuk han egentligen är, förrän han på nytt drabbas av försämringar och måste dra sig tillbaka.

Naturligtvis är det i grunden även musiken som håller honom vid liv, också till sist när han blir för svag för att själv kunna spela. Det är som sagt gripande att läsa hur han till sist, efter år i Frankrike och Italien, återkommer till lägenheten i Moskva för att, som det kommer att visa sig, dö. Han ägnar sig åt vännerna, högläsning, musiklyssning, restaurangbesök, lever upp på nytt och börjar umgås med planer på en Schubertkonsert. Så underbart rikt, ville man utbrista! Och Rasmussen citerar hans smått ironiska självhjälpsrekommendation: "Borsta tänderna noggrant morgon och kväll och läs lite Proust eller Thomas Mann varje dag!"

Men någon gång måste även denna uppblossande energi sina. Jag väljer till sist ett lite längre citat där Rasmussen talar direkt till oss om allas vårt oundvikliga öde, att bli överlevande vittne till hur någon levande försvinner ur de levandes krets:

Hans död var väl "väntad", som man brukar säga. Men hur kan man bereda sig på att en levande människa med ens förvandlas till ett orörligt, livlöst föremål, hur kan någon förbereda sig på evig separation? Vänkretsen kring Richter miste inte en världspianist, de miste en gammal, sjuk, skröplig, avmagrad man som alltid hade varit förunderligt levande. Även när man tänker på döden är medvetandet oförmöget att föreställa sig något annat än liv. Vår och sommar, sol och måne föds, dör och kommer åter. En människa föds, dör och kommer inte åter.


PS. Jag vill gärna länka till Thomas Nydahls recension av Rasmussens bok. Med tack för tipset om boken!

Schumanns vintermusik

Mot kölden hjälper naturligtvis bara värme. All slags värme, varän den kan hämtas. Kanske vill någon ha en mer sprittande musik än den jag finner behaglig dessa vackert snövita, men ack så frostiga dagar. Jag spelar i alla fall Winterzeit I och II av Robert Schumann så gott jag kan med kalla fingrar som sakta fylls av värme.

Dessa miniatyrer är ännu ett exempel på att det lilla formatet ibland är fullt tillräckligt. Vad Schumann i all korthet har att säga om vintern må det vara var och en fritt att tolka, men någon upprymdhet är det knappast fråga om. Själv får jag associationer till Schuberts mörka sångcykel Winterreise.

Det är inte alltid den sorglösa musiken som passar bäst för den som fryser och längtar efter ljus och värme.

http://www.youtube.com/watch?v=6zZLCuX7e2U&feature=related

Foto: EJ.