Sommarvärmen är här. Den hinner nätt och jämnt anlända innan den ovanligt tidiga försommarblomningen detta år skingras för vinden. Morgnarnas griniga blåst är förhoppningsvis över, ljumma vindar tar över.Känslan av det prunkande livets korthet lämnar en aldrig ifred på tröskeln till juni. De långa ljusa dagarna fyller en med melankoli av ett slag som är lätt att bära. Hur lyckligt gifter den sig inte med euforin i just denna månad! Och ett sammansatt tillstånd som detta förmår väl egentligen bara musiken ta hand om.
Alla nyanser av grönt genom bussens solkiga fönster. En bok uppslagen i knät.
Under några dagar har jag nu, till och från arbetet, vilat blicken på det inbjudande landskap som Mälardalen uppvisar så här års, ratat det mesta av tidningsläsning och i stället omväxlande med vyerna från bussfönstret låtit mig fängslas av en fascinerande biografi över en av de bästa pianisterna någonsin.
"Svjatoslav Richter. Pianist" (Akvilon) heter boken, författad av den danske musikessäisten Karl Aage Rasmussen och just utkommen på svenska. Den beskriver en egensinnig och ofta motsägelsefull persons liv och verksamhet, dessutom många andra fascinerande livsöden under den sovjetkommunistiska epoken.
Försjunken, inåtvänd, starkt koncentrerad. Öppen för stundens ingivelser och avog mot det planlagda, alltför mekaniska. Ovillig att öva men samtidigt intensivt övande inför en konsert. Full behärskning men ändå en inspirationsmänniska obekymrad om publiken och yttre distraktioner: "Jag tänker inte över huvud taget på publiken, bara på mitt spel. Jag vet att folk lyssnar och sitter stilla om jag spelar bra."
Richter provade någon gång på att dirigera, men övergav snabbt tanken på att fortsätta med det. Mer än en pianist har ju gjort den sortens dubbelkarriär - Daniel Barenboim, Vladimir Ashkenazy, Christoph Eschenbach, bara för att nämna några just nu aktiva. Men Richter ville inte ha den makten över andra, ville inte påtvinga andra sin uppfattning. Han spelade för sig själv och för musiken. Och med oerhörda krav på sig själv. Hellre i en liten sal i någon sibirisk avkrok, i en lokal för arbetarna i Yamaha-fabriken, i Mantova och andra mindre städer i Italien, hellre där än i de stora konserthusen i London, Paris, Berlin och New York med krav på bokningar åratal i förväg.
En dikt om blåsipporna av Tomas Tranströmer säger ungefär detsamma:
Här är extas men lågt i tak. "Karriär" - ovidkommande! "Makt" och "publicitet" - löjeväckande!
När jag hemma i lugn och ro sätter på cd:n där Richter spelar sin favorit bland Schuberts pianosonater, den i G-dur, D894, besannas det. Den oerhörda koncentrationen tar lyssnaren i ett järngrepp. Djup som pejlas genom ett dynamiskt legatospel och ett anslag som omspänner allt mellan lenaste pianissimo och rungande fortissimo! Här har någon erövrat musiken och vill ha något sagt! Och man tänker att detta nog verkligen var vad Schubert ville ha sagt.
Allt annat ovidkommande. Extasen nära.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar