Kungajakt

En manipulerad bild - och äntligen någonting att skratta åt i den förödmjukande följetong som just nu rullar på i alla media. Förödmjukande för kungen? Förvisso, men lika skymfligt för anständiga journalister och läsare som nu tvingas uppleva hur mängder av journalister traskar patrull och snaskar hejvilt i den lägsta divisionen av billigt (men förmodligen lönsamt) murvlande. De lär dock till skillnad från kungen inte själva lida av det.

Förment seriösa jornalister ställer först impertinenta frågor i artig ton och kommenterar sedan allvarligt hur allvarligt detta är, det vill säga om nu kungen under sitt relativt långa liv någon gång befunnit sig på klubb där av- eller lättklädda flickor, med eller utan kaffe på brickan, suttit med. Kvalificerat hyckleri, om ni frågar mig! Spel för galleriernas förtrytsamma moralister.

Det får räcka nu! Eller är jaktlystnaden alltför stor för att kunna hejdas? Att ha nedlagt en kung smäller antagligen mycket högt i den journalistiska älgskogen. Men hur intressant är detta journalistskapade problem egentligen? Det hela började med en låtsasseriös bok i höstas som nu ska följas upp med "bevis". En kungavän blir nervös och tappar huvudet, och snart är hela hovet i gungning. Naturligtvis kan man befara en eld någonstans när det ryker så kraftigt!

Kungen har inte lätt för att finna ord för det han vill säga, det vet alla, inte minst journalisterna. Men han får inte heller tiga. Han tvingas ut på banan, kameran zoomar in hans ansikte och vi får se hans tillkämpade försök att hålla god min i elakt spel, vi får se hans osäkra blick och höra hans taffliga försök att vara tillmötesgående, att inte undvika frågorna hur insinuanta och privata de än är. Har han någon gång vistats på en klubb som kan vara komprometterande för hans rykte? Och kungen rannsakar sig (fast han helst skulle vilja be murveln dra åt helvete), snärjer in sig i definitionsfrågor och undrar lite försiktigt om Folies Bergere i Paris någon gång för länge sen kan räknas dit, eller förresten kan han ju inte veta om det ligger fotografer i buskarna på Öland när han badar på stranden och kaffeflickorna från Solliden samlas kring hans magra ben. Inte riktigt så, men i det avloppsdiket hamnar ändå intervjun. Höga komikpoäng om det inte samtidigt vore förnedrande för alla inblandade.

Kungen är statschef, försvarar sig skrymtarna. Men kungadömet är på låtsas, det vet alla. Kung Carl Gustaf är maktlös, och visste man det inte förut så kunde man se det nu. Helt maktlös inför den förhörande kommissarie till journalist som utan att blinka siktade mot hjärtpunkten på tjugofyrataggaren.

Själv är jag i likhet med de flesta svenskar republikan rent principiellt men accepterar kungen som symbol och historisk kvarleva. Jag är inte rojalist ens i den meningen att jag skulle sörja om vi införde republik fullt ut, också i symboliskt hänseende. Men vi vet också att monarkens symbolvärde överträffar allt det som en president skulle kunna lägga av symbolstyrka i den andra, republikanska skålen. Så länge kungafamiljen fullföljer sitt jobb som dörröppnare, bandklippare och invigningstalare finns det ingen anledning att detronisera den. Det är en pragmatisk hållning som jag tycker att vi kan bibehålla. Hur kungen lyckas eller misslyckas med att övertyga om privatlivets oskuld ställd inför snaskjournalisternas domstol kan vi lämna därhän. Oavsett om vi är helt hundra eller inte i själva snaskfrågan.