Jag har ganska länge följt Jesper Svenbros diktning. Han har, tycker jag, visat en fin förmåga att foga samman självbiografiskt stoff från uppväxten i en prästfamilj och mogen existentiell reflektion. Med de senaste årens diktsamlingar har han successivt närmat sig en kristen livstolkning som i den nyutkomna "Inget andetag är det andra likt" (Bonniers, 2011) landar i öppen bekännelse. Diktsamlingen har författarens stroke och rehabilitering som utgångspunkt för det "vittnesbörd" om livet efteråt och den "botandets frist" som givits honom.
Det har varit intressant att läsa en del recensenters bryderi med bedömningen av dikter som inskjuter "o Gud" här och var i texten. En del har menat att det skulle vara svårt att på sedvanligt sätt kritisera en sådan troende och lovsjungande poet. Lite oklart varför, om man nu inte blir så störd av trosinnehållet att de poetiska kvaliteterna går förlorade i läsningen.
Svenbro har dock förutsett detta och låter det bli ett inslag i den ständigt pågående självreflektionen. I dikten "Genrebyte" skriver han:
"Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok/och inte en diktsamling"/säger en uppbragt röst i mitt inre,/men jag känner mig inte tillintetgjord av denna radikala kritik./Då får det helt enkelt bli en bönbok!/Jag är mogen för genrebytet.
En annan dikt har titeln "Avbanaliseringen börjar här" och beskriver diktarens återerövring av bordsbönen, som "gav en storslagenhet/åt det vardagligt enkla/som jag ännu kan minnas". Ett svar, kan man tänka sig, till dem som menar att hotet om banalitet skulle ligga i bönespråket snarare än i "avformaliseringen" av vardagslivet.
Svenbro är en lärd man som enkelt kan hämta stöd för tanken att den lyriska dikten är nära besläktad med bönen i antiken och framåt, så till exempel i Sapfos ode till Afrodite eller i det moderna samhällets diktning som en form av avkristnad bön. Anna Hallbergs oförmåga att sjunga med i lovsången kan jag ha viss förståelse för, själva ordet lovsång är för min egen del besmittat av en särskild sorts frikyrkligt (och paradoxalt nog även nyandligt) malande som jag inte förstår att ens de redan frälsta kan ha behållning av. Men måste man kunna sjunga med i allt? Själv finner jag även denna gång tillräckligt av meningsfull reflektion i Svenbros "böner" för att de ska kunna knytas till min egen existentiella vacklan. Det hindrar inte att jag välkomnar den sista avdelningens återgång till den typ av dikt baserad på ett barndomsminne som "Snorfanan" representerar, och som talar för värnet av det egna livet mot givna roller och allsköns yttre påtryckningar, inklusive de andliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar