Jag såg igår Kungliga Operans föreställning av Verdis "Stiffelio" från en utmärkt plats på andra raden. De förväntningar jag hade och skrev om i vintras (här) infriades på det hela taget. Det här är en Verdi-opera som aldrig tidigare spelats i Sverige men som verkligen förtjänar den ökade internationella uppmärksamhet den fått under senare år. Handlingen - som i korthet återges här - skapade stora hinder i Verdis samtid, trots att musiken i långa stycken är av bästa Verdi-karat. En präst som är gift och vars hustru därtill är otrogen var alltför svårsmält stoff för dåtidens katolska publik. Och visst var detta ett både oväntat och ovanligt operaämne även för en Verdi som inte drog sig för att utmana invanda föreställningar.Häromveckan rekommenderade Lars Sjöberg i CD-revyn (SR P2) en DVD-inspelning där Placido Domingo sjunger huvudrollen som den bedragne pastorn. Själv har jag en annan inspelning med José Carreras som också är se- och hörvärd. Med sådana jämförelser blir förstås utmaningarna för stockholmsensemblen stora, men Lars Cleveman och Lena Nordin i rollerna som pastorsparet måste ges överbetyg även om de inte alltid når upp till den italienska glöd som den italienske dirigenten (Pier Giorgio Morandi) manar fram hos Hovkapellet och Operakören, som gör en strålande insats. Med Verdi har man aldrig tråkigt, förutsatt att han spelas med italiensk brio. Det sker dessbättre i den här föreställlningen, som för övrigt vad gäller ljus och scenografi är snarast kalvinistiskt renskalad om än på ett mycket tilltalande sätt. Kören har som alltid hos Verdi en framträdande roll, och här sammanfaller den på ett självklart sätt med den återförsamlade menighetens uppgifter. Särskilt vid uppladdningen mot slutet och den stundande försoningen är körsången tillsammans med solisterna ett under av dramatisk skönhet. Kan avlyssnas på Spotify här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar