Mannen i tunneln

Foto: Daniel Modzinski

För några veckor sedan dog den argentinske författaren Ernesto Sabato nästan 100 år gammal. De prosaverk han lämnade efter sig är mycket få men tungt vägande. De tre romanerna finns i svensk översättning sedan många år och jag har sparat dem i hyllan, där de under årens lopp bligat tillbaka på mig, uppfordrande. De borde läsas och läsas om.

Sabatos första roman - El túnel (1948) - blev jag någon gång på 80-talet entusiastiskt anbefalld att skaffa mig av spansktalande vänner. Den och "Pedro Paramo" av en annan stor latinamerikan, Juan Rulfo, omtalades som koncentrerade små mästerverk. "Tunneln" kom redan 1951 på svenska och var inte lätt att uppbringa antikvariskt, men jag lyckades i alla fall till sist. Den kommer glädjande nog i en nyöversättning, enligt vad översättaren själv (Peter Landelius) meddelat i DN i anslutning till en fin presentaton av Sabato och hans verk.

Jag har nu läst om "Tunneln" (i Martin Rogbergs översättning) och den är precis så bra som jag mindes den och som mina vänner hävdade. Det är en berättelse ur en mördares mun när han i fängelset blickar tillbaka och så uppriktigt och sakligt som möjligt försöker redogöra för det händelseförlopp som ledde fram till mordet. Det blir då en historia om en ensam människas kamp för att med passionens hjälp bryta sig ut ur ensamheten.

Det finns som bekant människor som lider av att känna sig missförstådda och osedda, de må vara konstnärer som huvudpersonen Juan Pablo Castel i denna roman eller inte. De lever med en särskilt stark inre drift att äntligen få bli bekräftade "för den man är", som det brukar heta i schlager- och terapivärlden. Eller omvänt, när man väl tycker sig finna en själsfrände, någon som förstått och som delar ens belägenhet, tänds hoppet om verklig gemenskap. Inte sällan förstärks dessa mestadels illusoriska föreställningar av att erotiken blandar sig i leken. Förälskelsen, den narcissistiska bekräftelse som ligger i det erotiska gensvaret, denna form av vansinne om vi får tro Freud, förvränger synen på självet och den andre, vilket samtidigt dunkelt anas och därmed sluter cirkeln och underminerar trygghet och självtillit. Man får aldrig nog, de svartsjuka anspråken på unicitet och exklusivitet anmäler sig och passionen blir mer av plåga än njutning.

Juan Pablo Castel är alltså konstnär och upptäcker en kvinna på sin vernissage som uppmärksammar och blir helt absorberad av en detalj i en målning som alla andra, inte minst de förkättrade kritikerna, förbiser. I det övre vänstra hörnet av denna målning kan man genom en fönsterglugg se en avlägsen scen med en kvinna som betraktar havet. "Kvinnan blickade ut som om hon väntade något, kanske en dämpad och fjärran kallelse. I min mening antydde scenen en total och svårmodig ensamhet". Från denna stund är Juan monomant upptagen av hur han ska kunna komma i kontakt med denna kvinna och få tala med henne om hennes upplevelse av målningen. Det lyckas honom, och de inleder en relation fylld av komplikationer som huvudsakligen Juan själv är upphov till.

Det märkliga är att Sabato hela tiden förmår hålla spänningen vid liv i denna berättelse som egentligen endast går ut på att återge den av passion svårt anfäktade huvudpersonens inre tankar och föreställningar och vad de får för konsekvenser när de omsätts i tvångsmässig handling. Juan kämpar med att upprätthålla en slags rationalitet mitt i denna hans emotionellt och existentiellt rubbade livssituation. Det ger berättelsen en stråk av ömklig tragikomik när hans förtvivlade hypoteser om Maria Iribarne, så heter kvinnan, nogrannt först prövas enligt en förment nykter och klar logik för att sedan stanna för det mest rationella alternativ som också måste prövas. Hur tänker hon? Varför sade hon så? Vilka är egentligen hennes känslor för honom? Varför har hon undanhållit honom att hon är gift? Älskar hon sin man? Är kusinen på estancian hennes älskare? Är hon i själva verket bara en simpel sköka?

I de dialoger som uppstår i konfrontationen med Maria framstår hon som ett offer för Juans plågsamma provokationer, misstänksamma förhör, sårande anmärkningar och ångerköpta insikter. Juan drivs allt längre in i sin egen tunnel där han endast glimtvis ser verkligheten som genom gluggar mot yttervärlden. Och tunneln för honom obönhörligt mot den ödesdigra bekräftelsen på de värsta misstankarna och upplösningens desperata våld.

Ett tag under läsningen frågade jag mig om detta endast var en utomordentlig studie i narcissistisk patologi, men stannade för att det i förlängningen nog lika gärna kunde ses som en studie i manligt själsliv satt under påverkan, en studie av styrkan i drivkrafterna bakom utbrytningsförsöken från en ensamhet som inte kan uthärdas.

Boken hör till definitivt till dem som tål många omläsningar, och jag ser fram emot att ta del av den nya översättningen när den kommer.