Vårens begivenheter

DN tipsade igår om vårens bokutgivning. Tyvärr hittar jag ingenting av det som utpekas där som hamnar på måstelistan, och lika bra är kanske det. Det finns så mycket ännu oläst av det som redan utkommit, nyligen och för länge sen.

Hur är det då med musiken och teatern? Halvårsvis brukar jag gå igenom programutbudet för i första hand Uppsalas och Stockholms scener, och pricka för det där oundgängliga som absolut inte, och det där andra som helst inte, får missas. Den listan brukar bli mer än tillräckligt lång.

Gästspelet i Stockholms Konserthus med Concertgebouw Amsterdam har jag redan säkrat biljetter till. Den 11/2 ges alltså en möjlighet att höra en av världens allra främsta symfoniorkestrar, för ett par år sedan i en kritikerenkät utsedd till den allra främsta. Mariss Janson dirigerar och Leif Ove Andsnes är solist i Brahms pianokonsert, nr 2. Dessutom Wagner och Richard Strauss på programmet.

Samma konserthus besöks av tre världspianister under våren: Andras Schiff, Lang Lang och Evgenin Kissin. De båda sistnämnda innebär fördyrade biljetter, för så ser marknaden ut just nu. För min egen del kommer jag att i första hand välja Schiff, som jag betraktar som den intressantaste av de tre.

Och för att nämna ytterligare ett gästspel så kommer Göteborgs symfoniorkester, som ju brukar räknas som Sveriges bästa, till Uppsala Konsert och Kongress den 13 april med sin unge dynamiske dirigent Gustavo Dudamel i spetsen. Stenhammars Serenad och Prokofievs femma står på programmet. Det blir säkert festligt och fullsatt.

I Berwaldhallen kommer vår egen nestor i dirigentfacket, Herbert Blomstedt, att leda Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören i bland annat Bruckners mässa i f-moll. Det sker dagen efter det att Amsterdam-orkestern varit i Konserthuset, så ibland packar sig evenemangen lite väl tätt för en stackars musikälskare.

Lägg därtill att en av vårens intressantaste kammarkonserter sker dagen därefter, den 13/2 i Konserthuset, då Midori (violin) och Charels Abramovic (piano) framför verk av Beethoven, Schubert och Cesar Franck.

Den 10 april ges Bachs Johannespassion i Berwaldhallen. Radiokören, igen. Och Drottningholms barockorkester. Nog för att Matteuspassionen är ett av Bachs (och musikhistoriens) största verk, men Johannespassionen hamnar lite orättvist skuggan, och det är därför glädjande att det tas upp inför påsken.

På teaterfronten har jag prickat för Moliéres Tartuffe på Stockholms stadsteater. Regi Tommy Berggren och med Dan Ekborg och Johan Rabeus bland de medverkande. På samma teater sätts också musikalen Paraplyerna i Cherbourg upp, vilket gör mig lite nyfiken eftersom musiken är av Michel Legrand. Regi: Alexander Mörk-Eidem. På Uppsala stadsteater ges Ibsens Gengångare som också skulle kunna vara sevärd.

Opera? För första gången sätts Verdis Stiffelio upp i Sverige och det sker på den förkättrade Kungliga Operan i kungliga huvudstaden. Vi får hoppas att den blir den succé som denna mindre kända opera av Verdi verkligen förtjänar. Jag har alldeles nyligen sett den i en dvd-inspelning från Covent Garden i början av 1990-talet (med José Carreras i huvurollen) och jag blev grymt imponerad. Verdi, som skrev ett trettiotal operor, varav många hör till själva inbegreppet opera, visar även i detta sällan spelade verk sitt mästerskap. Skälet till att Stiffelio inte i samtiden slog på samma sätt som Rigoletto eller La Traviata (som komponerades ungefär samtidigt) var bland annat censurproblem, och av någon konstig anledning har den inte heller förrän på senare år lyckats ta sig in på repertoaren.

Operan handlar om en protestantisk präst som efter en tids bortavaro kommer hem till en hustru som varit otrogen. Alla de musikdramatiska delikatesser som vi är vana att få serverade av trollkarlen Verdi finns med i de konflikter som uppstår mellan och kring pastorsparet. Verdi var ju humanist, ej troende, men det hindrade honom inte att utnyttja en kristen moralproblematik för att i operans laddade kulmen tvinga prästen tillbaka upp i predikstolen och läsa bibelstället om Jesus och äktenskapsbryterskan. "Den som är utan synd kaste första stenen..." Här har vi alltså ett nordeuropeiskt drama med något för en italienare så förbryllande som en präst som är gift, desslikes bedragen som äkta man och som till sist förlåter sin hustru. Svårsmält stoff kanhända, trots att musiken borde varit igenkännlig som den högoktaniga sydeuropeiska romantik det är fråga om. För vår tid är innehållet i sig givetvis inte särskilt anmärkningsvärt, vilket inte motsäger att dramat känslomässigt fortfarande äger sin fulla kraft och giltighet.

Jag håller tummarna för att Lars Cleveman och Lena Nordin i huvudrollerna kommer att kunna göra detta drama full rätttvisa. Den italienske dirigenten P G Morandi utgör ett slags borgen för att den rätta italienska glöden i orkesterdiket uppstår, med åtföljande smittoeffekter på uppsättningen som helhet.

Bilden: José Carreras som Stiffelio i Covent Garden-uppsättningen av operan Stiffelio, 1993.