Igor Stravinskijs Psalmsymfoni tillhör det allra bästa han komponerade, det är min enkla mening. Våroffer är förstås hans mästerverk, men bortsett från det finns knappast någonting i hans opuslista som går upp emot den underbara sång och musik som Psalmsymfonin bjuder på.
I lördags gavs den i Stockholms konserthus, med Filharmonikerna och Eric Ericsons kammarkör under ledning Sakari Orami. Och förutom att jag njöt av det fina framförandet föll jag efter paus i begrundan över dissonansernas roll i den moderna konstmusiken.
Den "disharmonik" som Stravinskij åstadkommer är, skulle jag vilja säga, en i så fall skärande skön harmonik. Nu är ju inte dissonanser i och för sig något nytt fenomen med Stravinskij och hans samtida; redan Mozart skrev en "dissonanskvarett" och vad ska vi säga om Gesualdo. Med den moderna musiken har det dissonanta inslaget dock ökat till en omfattning som närmast innebär dess kännemärke. Våra moderna öron har samtidigt vant sig vid dessa komplexa klangfält med allt vad de innebär av inneboende spänningar och stundom svävande klusterackord.
Med den rytmiska finess som alltid var Stravinskijs signum riskerar dock musiken aldrig att bli stillastående, hur de tjocka ackorden än må gå upp i varandra. Han var modernist, javisst, men samtidigt också traditionalist och i den här symfonin en så kallad nyklassicist - en kameleont som genom alla skiften var och förblev en melodiker. När han därför komponerar till Guds ära, för övrigt med samma naiva fromhet som hos Bruckner, kan det inte bli annat än vackert. Att han sedan menade att musiken var autonom, att den inte uttryckte någonting utöver sig själv, kan kanske synas en aning motsägelsefullt. Men han menade bara att den inte kunde lagbindas till utommusikaliska företeelser, inte ens specifika känsloregister, utan snarare var gudomligt fristående, lydande sin egen universella logik. Resultatet kan också upplevas som någonting svalt och objektivt, som samtidigt inte utesluter innerlighet. Och detta trots att den första satsen enligt honom själv tillkom i ett slags rus (dock ej av whisky, vilket annars var en dryck Stravinskij älskade).
Filharmonikerna och kören gjorde ett gott arbete, för att inte säga ren propaganda för Stravinskijs musikskapande.
Efter paus levererades en annan sorts disharmonik som vi inte behöver sätta citationstecken kring. Dimitrij Sjostakovitj åttonde symfoni är ett ur flera synvinklar typiskt verk för 1900-talets första decennier. Stort anlagt och kärvt i tonspråket, i detta fall präglat av de umbäranden som inte minst tonsättaren själv erfor under Stalin-epoken. De dissonanser som tornar upp sig ingår här i ett sammanhang som gör dem stundvis rent brutala för hörseln, för att inte säga nervsystemet som helhet. En hel timme varar denna symfoni och under den tiden sätts lyssnarens förmåga att uthärda en nattsvart livskänsla på rejäla prov. Det är inte bara tonstyrkan det handlar om utan även det faktum att vilopunkterna är få. Jag känner inte närmare till Sjostakovitjs musikestetiska syn, men även om det inte heller i hans fall är fråga om regelrätt programmusik går det inte att frigöra sig från tanken att musiken är avsedd att uttrycka och förmedla mycket starka känslor - av bitterhet, vrede, smärta, ibland gudskelov upplöst i en nödvändig resignation.
Två moderna dissonanta musikverk, men ändå så olika till sin karaktär. Så komplex är musiken att den liknar livet självt; det blir en fråga om sammanhanget och fördelningen av ljus och mörker som avgör hur vi kommer att uppleva de ofrånkomliga dissonanserna.
Bilden: Picassos teckning av Stravinskij.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar