Aftonsånger

Aftonsånger (Bonniers, 2010) blev Bengt Emil Johnsons sista diktsamling. Jag läser den och läser den på nytt under några sena kvällar i sänglampans ljus. Den fyller mig med undran och glädje över originella naturiakttagelser, språklust och stundom rena lustigheter, alltsammans i en för den johnsonska poetiken tämligen typisk blandning. Här finns åtminstone ett par dikter som jag tänker mig mycket väl kan räknas till det bästa i hans produktion. En av dem återger jag här i sin helhet:

Det är uppehåll.

Som vanligtvis.

Det pågår (vilket ofta

har framhållits) men

mestadels består pågåendet

av uppehåll. "Det börjar

alltid efteråt", som

en klok person en gång tanklöst

framhöll. Och efter varje början

följer uppehåll.

Någon passerar.

Det är ett väldigt avstånd mellan

hit och dit,

nog sagt.

Att repetera är oöverstigligt.

Jag ska inte ge mig in i en diktanalys, bara konstatera att här ryms ungefär det mått av svindlande tankar man kan behöva vid sänggåendet efter ännu en ordinär arbetsdag. Låt mig ändå förmedla några associationer.

Det är en av poesins paradoxala uppgifter att försöka göra det hart när omöjliga, nämligen ordsätta det som ligger på gränsen eller rent av bortom gränsen för det utsägliga. Jag har uppfattat Johnsons diktkonst som att den i stor utsträckning befinner sig i dessa medvetandets gränstrakter. I ett tillstånd av genomsläpplighet för förnimmelser, inifrån och ut och utifrån och in, gärna naturupplevelser av vind, lövverk och fågelliv, skapar han tid och rum för ett jag som oscillerar mellan aktivum och passivum, mellan oförlöst tanke och begrepp i vardande.

En av ytterst få moderna psykologer som intresserar mig heter Daniel Stern, en schweizisk utvecklingspsykolog som försökt förstå det förspråkliga barnets upplevelse av själv och omvärld. Han har i det syftet lanserat begreppet vitalitetsaffekter som ett komplement till de kategoriaffekter (glädje, ilska, ledsenhet, förvåning, avsmak, etc) som vi alla känner igen som distinkta fysionomiska uttryck och vilka som sådana är grundläggande för all mellanmänsklig kommunikation. Men dessa vitalitetsaffekter, som skänker förnimmelsen av liv och varande, är svårare att begreppsliggöra och kan kanske bara beskrivas på det sätt som man beskriver musikaliska förlopp. Det är känslan av att någonting pågående skapar dynamiska konturer eller mönster, förnimmelser av någonting som "väller fram", "tonar bort", "flyter", "exploderar", "bryter in", "dras ut" eller som i termer av intensitetförändringar kan liknas vid ett crescendo eller diminuendo, ett legato eller staccato. Barnet upplever detta både som inre och yttre skeenden, och betydelsen av upplevelserna är bland annat länkade till vårdarnas hållande och handhavande.

Jag blev påmind om den här sortens förnimmelser vid läsningen av denna dikt, och jag tänkte att det finns ett element i dikten som skulle kunna knytas till detta fenomen. Nyckelordet här är emellertid "uppehåll". Uppehåll? Är vi utomhus eller i vårt eget inre? Är skeendet att likna vid regnmolnens gång över himlen eller ett avbrott i vårt skådande för egen tankeverksamhet, en eftertänksamhet i ordets mest konkreta bemärkelse?

Ett oavvisligt tidsflöde påtalas, men med uppehåll, mestadels uppehåll, fastän i grunden hela tiden denna vitala förnimmelse av något ständigt pågående. Och vem är denne någon som passerar? Kanske befinner vi oss i ett medvetande, ett minne, som eliminerar varje början och slut, och som ständigt fylls på med såväl ordlöst som begreppsligt skådande så länge liv och vitalitet består. Till sist ett påstående om det oöverstigliga i att repetera någonting. Ingen repetition möjlig? I det yttre nej, och i det inre endast i så måtto att allt egentligen börjar efteråt, som uppehåll, som eftertänksamhet.

Johnson skapar hos läsaren (i varje fall denne läsare) både uppehåll och en förstärkt tids- och närvarokänsla. Det är en underbar dikt som försöker gestalta något lite av det stora undanglidande i vår tillvaro.