På nätets slingriga surfvägar når mig beskedet att Mattias Agnesund hastigt avled i julhelgen, 37 år gammal. Mina första tankar var: Så orättvist, så hopplöst orättfärdigt och - konstigt nog - så överraskande. Trots att man visste att den svåra muskelsjukdom han levde med innebar en radikalt förkortad livstid trodde man nästan att han satt i en speciell förhandlingsposition med döden själv angående nödvändiga uppskov.
Jag blev medveten om Mattias genom hans biografi över kyrkosångaren Einar Ekberg (Blott en afton bor jag här, Artos, 2005), utgiven i samband med 100-årsjubileet av Ekbergs födelse. Mattias bidrog till det under senare år nyväckta intresset för Ekberg, enligt min mening en av de största sångare Sverige ägt och som framför allt min föräldrageneration hade en speciell relation till. Einar Ekberg dog i cancer 1961, och min egen upplevelse av honom hör således barndomen till, vilket för övrigt gäller hans samtida, Jussi Björling, även han för tidigt död redan 1960.
Det var en initierad och samtidigt mycket personligt färgad levnadsteckning som Mattias gav oss, interfolierad av hans egen närkamp med de existentiella frågor som den frikyrkliga miljön och hans svåra handikapp gav upphov till. Kloka tankar om andlighetens fram- och baksidor blandades med porträttet av den en gång så populäre sångaren, vars röst och sångkonst via de nyutgivna cd-skivorna hade drabbat honom med samma kraft som tusentals andra före honom vittnat om. Min enda kontakt med Mattias var ett bloggkommentarsutbyte i samband med att jag på min förra blogg publicerade ett par texter om mitt eget förhållande till Einar Ekberg.
Tom Alands gripande tv-dokumentär om Mattias från 2006 gav intryck av en ofattbart tapper människa som trotsade sitt öde och oförtrutet arbetade vidare på nya projekt. Enligt egen utsago var han som doktorand vid Göteborgs Universitet på god väg att fullborda en litteraturvetenskaplig avhandling om författaren och predikanten Sven Lidman. Man kan bara uttrycka en uppgiven vrede över det meningslösa i att han inte fick göra detta. Jag hade väldigt gärna velat läsa vad han hade att förmedla om en annan av legendarerna i min uppväxtmiljö.
Medan vi än en gång tvingas begrunda livets orättvisor finns det samtidigt anledning visa tacksamhet för vad Mattias hann uträtta och vördnad för den okuvliga livsenergi han visade livet ut. Visst är det med en särskild känsla man önskar denna kämpande ande en vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar