Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 13 juni 2011

Till sist tar det ändå slut


Jag nämnde i ett tidigare inlägg (här) om Karl Aage Rasmussens biografi om Svjatoslav Richter, 1900-talets kanske störste pianist. Skildringen är i stort kronologisk men med många inskjutna bakåtblickar och anknytningar till betydelsefulla personer och miljöer. De sista kapitlen av boken ägnas helt logiskt slutet på huvudpersonens långa och rika levnad. Det är också bokens mest gripande avsnitt, inte minst i kraft av att Rasmussen där visar sig från sin allra bästa stilistiska sida.

Richter plågades på äldre dagar av ett omfattande sjukdomslidande där allvarliga hjärtproblem bara var ett bland många tillstånd som krävde upprepad medicinsk och kirurgisk behandling. Trots detta, och trots en tidvis förlamande fysisk och psykisk nedbrutenhet, ger han aldrig riktigt upp. Han säger att han är slut, att andra nu får ta över, han är nedstämd och till synes uppgiven, men på något underligt sätt återhämtar han sig på nytt. Igen och igen återgår han till spelet, börjar öva på nya verk och planera för konsertframträdanden. Visserligen måste de ställas in ibland, men han ger ofattbart många konserter, är plötsligt tillbaka på scenen efter den konsertserie man befarade var den sista.

Vad håller honom vid detta pyrande livsmod? Varför lyckas han häva sig upp ur missmod och uppgivenhet? Det är uppenbart att han har omtänksamma människor som han älskar omkring sig. Sin livskamrat förstås, men också en ung pianist tillsammans med vilken han kan studera in verk av Max Reger. Och ingen kan ytligt sett uppfatta hur sjuk han egentligen är, förrän han på nytt drabbas av försämringar och måste dra sig tillbaka.

Naturligtvis är det i grunden även musiken som håller honom vid liv, också till sist när han blir för svag för att själv kunna spela. Det är som sagt gripande att läsa hur han till sist, efter år i Frankrike och Italien, återkommer till lägenheten i Moskva för att, som det kommer att visa sig, dö. Han ägnar sig åt vännerna, högläsning, musiklyssning, restaurangbesök, lever upp på nytt och börjar umgås med planer på en Schubertkonsert. Så underbart rikt, ville man utbrista! Och Rasmussen citerar hans smått ironiska självhjälpsrekommendation: "Borsta tänderna noggrant morgon och kväll och läs lite Proust eller Thomas Mann varje dag!"

Men någon gång måste även denna uppblossande energi sina. Jag väljer till sist ett lite längre citat där Rasmussen talar direkt till oss om allas vårt oundvikliga öde, att bli överlevande vittne till hur någon levande försvinner ur de levandes krets:

Hans död var väl "väntad", som man brukar säga. Men hur kan man bereda sig på att en levande människa med ens förvandlas till ett orörligt, livlöst föremål, hur kan någon förbereda sig på evig separation? Vänkretsen kring Richter miste inte en världspianist, de miste en gammal, sjuk, skröplig, avmagrad man som alltid hade varit förunderligt levande. Även när man tänker på döden är medvetandet oförmöget att föreställa sig något annat än liv. Vår och sommar, sol och måne föds, dör och kommer åter. En människa föds, dör och kommer inte åter.


PS. Jag vill gärna länka till Thomas Nydahls recension av Rasmussens bok. Med tack för tipset om boken!

Inga kommentarer: