Rakt in i hösten - med ännu en av alla dessa svenska storsångare

I förrgår möttes jag av de första pustarna av den svala, lite råa höstluften, en försiktig erinring om vartåt det lutar. Det är sensommar med en viss respit för de somriga sysslor som ännu återstår. I år har jag deltagit i rensningen av klottistel i beteshagarna och plockat vinbär och hallon från buskarna på gården. Dessutom satt två sorters snaps: johannesört och havtorn. 

Ett lantliv går in i slutfasen och börjar så smått inriktas på stadslivets mer abstrakta odlingar. Svampplockning står dock också på dagordningen innan åkrarna vänts, frostnätterna sätter in och skogen börjar skifta färg. Förutsättningarna i år syns goda; de många och kraftiga åskskurarna borde ha gjort sitt till.

Jag har redan tjuvstartat den urbana höstens aktiviteter med ett konsertbesök. En av Konserthusets sommarkonserter sammanföll lyckosamt med datum för ett ärende i Stockholm. Jag ville väldigt gärna höra vår nya stjärnsopran i de kanske vackraste orkestersånger som finns från 1900-talet: Richard Strauss´ "Vier Letzte Lieder". 

Nog är det märkligt att Sverige begåvat världen med så många storsångare och fortfar att göra det. Mest är det sångerskor - tänk på Jenny Lind och Kristina Nilsson på 1800-talet, på Birgit Nilsson och Elisabeth Söderström och sedan samtidens alla andra lysande operaartister, ingen nämnd och ingen glömd. Den senaste i raden är en namne till en av de nämnda, med endast förnamnet lite annorlunda stavat. Det internationella genombrottet har redan skett och vår nya Christina Nilsson förutspås en strålande karriär.

Strauss tonsatte alltså fyra dikter - tre av Herman Hesse och en av Joseph von Eichendorff - alldeles i slutet av sitt liv, dikter som andas ett slags mild höstlighet, med vemodiga omskrivningar av döden som september, sänggående och aftonrodnad. Den första handlar visserligen om våren, men väl endast som drömd kontrast till septembers sorgsna trädgård. 

Alla stora sopraner har dessa sånger på repertoaren, och att så tidigt i karriären ge sig på dem är ganska modigt. Här avslöjas nämligen vad man besitter av musikalisk uttrycksfullhet och mognad, visas om man i en och samma fras kan gå från stilla melankoli till uppblossande hänförelse. Långspunna melodier svävar mellan tonarterna, den täta orkestersatsen skimrar av senromantisk harmonik, där även några undersköna solistiska inslag förekommer (hornen i slutet av andra sången, violinsolot i den tredje!).

Och vad kan man säga? Stor är lyckan att höra sång som så till synes utan ansträngning genombryter orkestern, stiger och sjunker, sväller och lyfter. Det var tårframkallande vackert. Och när slutligen frågan under promenaden in i aftonrodnaden lugnt och stilla ställs - "Ist dies etwa der Tod?" - måste nog den upplyftande glädje man känner skrivas på konto katarsis.

Det fanns annat på programmet också, dels syskonen Mendelssohn med var sin uvertyr och dels samme Strauss´ uppvisande sin tidigt utvecklade ekvilibristik i den symfoniska dikten Don Juan.

Men det var Christina Nilssons sång som jag bevarar som en oförglömlig upplevelse. Jag vill mena att hon med sitt framförande faktiskt matchade den bästa inspelningen jag vet av detta verk: den med Gundula Janowitz och berlinfilharmonikerna under ledning av Herbert von Karajan.

För övrigt kan jag konstatera att en kvinna som dirigent numera är så vanligt förekommande att det inte längre är någonting anmärkningsvärt. Torsdagskvällens gästdirigent är även hon ett nytt stjärnskott som bland annat kommer att ta över Residentie Orkest i Haag, Nederländerna. Anja Bihlmaier heter hon som ledde stockholmsfilharmonikerna på ett utmärkt sätt.


Foto: Jan-Olav Wedin

Blodröd hämnd på Operan

Jag begav mig till Kungl Operan i lördags, främst för att få höra Iréne Theorin. Hon hör ju till de storheter i det dramatiska sopranfacket som sällan gästar Sverige men är desto mer känd och uppburen internationellt. Ja, visst lockade mig operan också - just det att få höra Theorin i en av Birgit Nilssons paradroller, nämligen  som Elektra i Richard Strauss´ opera med samma namn.

Och Theorin sjöng så salongen vibrerade, men vad mera var - en annan sopran gjorde sig lika bemärkt i rollen som systern Chrysosthemis i detta verk som kräver röster med det mesta möjliga av kraft och stålblank lyster. Varifrån kom som från ingenstans detta unga stjärnskott - Cornelia Beskow - som sjunger med en röst och en inlevelse som fick mig att kippa efter andan? (Jo, tydligen har hon redan gjort intryck som Wagnersångerska, så här har vi med all säkerhet en lysande karriär att vänta).

Dessa båda och därtill mezzon Katarina Dalayman som modern Klytaimnestra gör att jag utan överdrift kan påstå att jag lyssnade till en föreställning i världsklass. Särskilt som Hovkapellet under ledning av Simone Young inte behövde hålla tillbaka orkestern utan tvärtom briljerade i Strauss´ lika brutala som praktfulla musik. 

Det är märkligt vilken djärv modernism Strauss skapade i sina tidiga operor, i denna och i Salome, där komplexiteten, de rytmiska kasten och de dissonanta utbrotten endast undantagsvis avlöses av lyrisk senromantik. Vilket likväl sker när systrarna sörjer (det falska) meddelandet om brodern Aigisthos´död eller när Elektra stapplande sjunker ihop av sorg mellan utbrotten av hatisk hämndlystnad.

Vad är det då som motiverar denna omskakande, bitvis överspända musik? Givetvis innehållet i det klassiska drama av Sofokles som utgör underlaget för Hugo von Hofmannsthals libretto. Givetvis historien om den fatala familjekonflikt där kung Agamemnon dödats av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare, och där dottern Elektra blir besatt av hämndbegär och drömmer om en rituell och blodig uppgörelse. Hon hoppas på broderns återkomst och dådkraft, medan systern fruktar för vad som kommer att hända och helst vill leva en vanlig kvinnas liv med familj och barn. Det är förvisso Elektras önskningar som går i uppfyllelse om än till ett högt pris; hon klarar inte triumfen med livet i behåll.

Föreställningen är även som teater mycket välspelad, i regi av den i sådana här sammanhang pålitlige Staffan Valdemar Holm. Scenografin (av hustrun Bente Lykke Möller) är extremt renskalad, endast bestående av två purpurfärgade block åtskilda som av en djup spricka, en smal korridor. Bakom dessa gigantiska väggar döljer sig brottsplatserna, framför dem visas det psykiska drama så som det satt sig i kropp och röster. Att all denna psykiska anspänning till sist medför att benen inte längre bär och rörelser och kommunikation blir till spattig hysteri, ter sig helt följdriktigt.

Som sagt var, en imponerande operaföreställning som har det mesta man kan begära. Sista föreställningen går på söndag.

Foto: Sara Strandlund. (Iréne Theorin och Cornelia Beskow i bilderna).

Blomstedt, 90, triumferar i Berwaldhallen

Herbert Blomstedt firade igår sina 90 år med en konsert i Berwaldhallen som jag sent kommer att glömma. Och bland glansnumren i programmet var det Beethovens tredje symfoni, "Eroica", som tog priset. Jag satt trollbunden från de inledande två knallarna till sista ackordet och undrade varför jag aldrig tidigare fullt ut upptäckt vilken fantastisk symfoni detta är. Javisst, den är en av de mest berömda, och jag har hört den många gånger förut. Men nu tänkte jag att den inte bara är Beethovens bästa utan att den måste vara den främsta över huvud taget. Så kan det gå när stora interpreter är i farten. 

Blomstedts eminenta förmåga att få den kraftfulla och dynamiskt intrikata musiken att lyfta i ett organiskt flöde var hänförande. Jag har sagt det förut och säger det igen: när man dessutom får se hans vackra och väl avvägda dirigering och uttrycksfulla koncentration (helt utan partitur) så kan man bara falla till föga.

Och han får naturligtvis musikerna med sig. Vi ställde oss frågan efteråt: Har Sveriges Radios Symfoniorkester någonsin låtit bättre än så här?

Efter paus först Strauss' "Tod und Verklärung" och sedan Wagners uvertyr till "Tannhäuser". Givetvis storartad musik även det, men det kan inte hjälpas - den här aftonen var Beethovens. Och Blomstedts förstås. 

Foto: EJ 

Salome

En styvdotters dans för sin liderlige styvfar på hans födelsedag. Det är det kritiska momentet i den nytestamentliga berättelsen om landsfursten Herodes´ gästabud, det som ändar i avrättningen av profeten Johannes, även kallad Döparen. Det är profetens fördömelse av moderns förbindelse med Herodes, hennes svåger, som föranlett Herodes att kasta profeten i fängelse, dock utan att våga döda honom eftersom folket betraktar honom som en trovärdig profet.

Den där dansen måste ha varit något alldeles extra, även om bibeltexten bara knapphändigt upplyser oss om att ""hon behagade honom så mycket att han med ed lovade att giva henne vadhelst hon begärde". Vi känner alla till vad hon sedan, på sin mors Herodias inrådan, begär - nämligen profetens huvud på ett fat. Herodes blir då enligt bibeltextens fortsatt återhållna stil "bekymrad", men måste för sin eds skull villfara hennes önskan.

Att en sådan berättelse sätter fantasin i rörelse och utgör ett lockande underlag för dramatisk utfyllnad är självklart. Spekulationerna om både öppna och undertryckta begär i den nya familjekonstellationen och dess förhållande till den karismatiske profeten har varit många. Heinrich Heine menade att Herodias´ hämndlystnad nog måste bottna i att hon var olyckligt kär i profeten: "Finns det någon kvinna som vill ha en mans huvud utan att hon är kär i honom?"

I sin pjäs "Salomé" är Oscar Wilde inne på samma tankegång, även om hans Herodias inte är särskilt drivande utan främst agerar som partisk understödjare av dotterns extatiskt erotiska utspel gentemot den ende man som konsekvent avvisar hennes närmanden. Här är det alltså Salomes olyckliga kärlek vi bevittnar. Och det är Wildes pjäs som i sin tur bildar underlag för libretton till Richard Strauss´ berömda opera som nu går för utsålda hus på Operan i Stockholm. 

Jag är glad att jag förutsåg succén och tidigt skaffade biljetter. Recentionerna har som bekant varit översvallande, vilket är synnerligen befogat. Det är en alltigenom strålande föreställning, och med den stora "världssopranen", som Nina Stemme nu allmänt kallas, får vi också den vokala prakt och kraft som krävs i huvudrollen. Den okontrollerade åtrå som kastar Salome mellan intensiv sexuell attraktion och aggressiv repulsion gestaltas mycket övertygande av Stemme och iscensättningen av dramat är som helhet oavbrutet fascinerande.

Scenen är förflyttad till en modern miljö av lyx och överdåd som inte känner några gränser, varken materiellt eller mentalt. Salome drar den dekadenta festens allas kåta blickar till sig och hon är van att få som hon vill och den hon vill. Är det inte just därför hon så galet åtrår den annorlunda Johannes Döparen, njuter av att höra hans röst domdera från fängelsehålan, vill erövra hans kropp och till varje pris få kyssa hans mun? Att en av dem som verkligen vill ha Salome i förtvivlan begår självmord berör henne däremot inte ett dugg.

Och visst, den där dansen, den som kallas de sju slöjornas dans, blir även här något alldeles extra. Inte som den jag såg i London för ett antal år sedan, där man mer traditionellt lät slöjorna falla en efter en i en utdragen strip tease till den kromatiskt överhettade musiken. I den här uppsättningen har regissören Sofia Jupither bestämt sig för att understryka dekadensen i raffinerat utagerande. Inför Herodes lystet voyeuristiska ögon spelas scener upp där festens manliga deltagare tillsammans med Salome illustrerar en inte oansenlig del av perversionskatalogen.

Det enda som slutligen bringar Herodes ur balans är styvdotterns oväntade begäran. Allt annat men inte just den menar han sig kunna uppfylla. Han vädjar dock förgäves. Salome får till sist kyssa profetens döda mun, innan hon på styvfaderns befallning själv får halsen avskuren och ridån faller.

Ja, det är en förfärlig historia som säkert har mer än en djuppsykologisk botten. Och Strauss skapade en musik, både brutal och vacker, som hela tiden följer och förstärker dramat i dess olika faser. Denne mästare i instrumentering och sällsam orkesterklang firar även här triumfer i sitt överlägsna kunnande. Ett underhållande exempel är när de judiska skriftlärde (läs: festens närvarande teologer) i ett animerat avsnitt hamnar i religionskäbbel om hur man ska ställa sig till Döparen och den Messias som han ser sig som föregångare till. Kackalorum i lysande musikalisk form. Men framför allt givetvis musiken i det gastkramande slutet.

Det finns nog inte längre annat än lyssnarplatser att köpa till denna föreställning, men de är ändå väl värda att satsa på. Hovkapellet under nye chefdirigenten Lawrence Renes och sångarlaget ger verkligen full valuta för pengarna.

Foto: Carl Thorborg, Kungliga Operan. Nina Stemme som Salome och Josef Wagner som Johannes Döparen.

Rosenkavaljeren

Londons musikscen är en scen för alla genrer och smaker. Ingen undgår väl resebyråernas reklam för de många musikalerna. Rockmusiken har sina kända och okända klubbar och lokaler, liksom jazzen. Att staden dessutom är ett eldorado för den som älskar klassisk musik och opera är kanske inte lika känt utanför kretsen av habituéer. Och så finns ju kyrkorna, som ofta endast till priset av en frivillig kollekt bjuder på orgel- eller körmusik av högsta kvalitet. Allt detta borgar för att man kan välja snart sagt vilket veckoslut som helst och garanteras en musikupplevelse, kanske till och med en för livet. Det har hänt mig förr.

Denna gång hade jag förbeställt biljetter till London Coliseum där ENO (English National Opera) huserar. Jag var i valet och kvalet mellan Royal Opera House Covent Garden och ENO, men efter att ha läst de mycket positiva recensionerna av ENO:s uppsättning av Richard Strauss´ "Der Rosenkavalier" valde jag den framför Mozarts "Don Giovanni" på Covent Garden, som enligt recensenterna är en medioker föreställning och, som jag snabbt kunde konstatera, till hutlösa biljettpriser. Man får en bra plats för cirka tusenlappen på ENO men måste punga ut med det dubbla på Covent Garden. Det är med andra ord värre där än på både La Scala och Met, och fråga mig inte varför.

Nog lockar mig annars Mozart mer än Strauss, även om jag mer och mer fått upp öronen för den senares komplexa och skickligt instrumenterade orkestermusik. De kan tyckas representera vitt skilda musikvärldar, men den här gången slogs jag tvärtom av släktskapen i just förmågan att på basis av en libretto skruvad mot fars (av ingen mindre än Hugo von Hofmannsthal) utvinna allt från burleska skämt till sentimentala sanningar om åldrande och kärlekslivets bittra eftersmaker. Allt förpackat i det överdåd av orkestral och vokal sensualism som väl jämte Strauss bara Wagner är mäktig till. Om man ibland får associationer till en riktigt dyrbar ask praliner så måste man samtidigt erkänna att sockerbagaren här förser en med både mörk choklad och stänk av bittermandel, kort sagt med det allra yppersta i den vägen.

Mycket beror förstås på kapaciteten hos sångare, musiker och dirigent, för om detta ska låta bra duger bara de bästa. Det är kvinnostämmorna som dominerar, eftersom även marskalkinnans unge älskare, Octavian, är en så kallad byxroll för mezzosopran. I den förstnämnda rollen Amanda Roocroft och i den andra Sarah Connolly i den här uppsättningen som regisserats av David McVicar. Sophie Bevan kompletterar soprantriangeln, där hon i rollen som Sophie brädar marskalkinnan och vinner Octavian, alias Rosenkavaljerern. Och när det är dags för upplösningen i den smäktande trion i sista akten är det bara att luta sig tillbaka och njuta av operalitteraturens häftigaste väv av sopranslingor. Det finns förstås en betydande mansröst i sammanhanget också, baron Ochs, en Falstaff-figur som basen John Tomlinson gestaltade med bravur. Såväl sångligt som genom ett mycket underhållande skådespeleri dominerade han stundtals scenen fullständigt.

Jag har sett Rosenkavaljeren på dvd och givetvis hört de berömda brottstyckena ur den med flera stora sopraner, men minnet av den här föreställningen kommer att bestå så där som den första levande och övertygande upplevelsen plägar göra. ENO gjorde Richard Strauss en stor tjänst den här kvällen, kan man säga. Balansen mellan sött och syrligt, komik och allvar upprätthölls, och vem faller inte pladask för hejdlöst musikanteri i de groteskt uppdrivna wienervalserna! Orkesterns fina insats under ledning av Edward Gardner vittnade på nytt om hur rikt försett på topporkestrar London är.

PS. En trailer för den aktuella föreställningen finns här, som dock gick för sista gången i måndagskväll. Och här finns en fin version av finaltrion med Nina Stemme i rollen som marskalkinnan.

Silhuettklippet överst föreställer Hugo von Hofmannsthal och Richard Strauss.

Elektra

Stockholmsoperans föreställning av Richard Strauss´opera Elektra är en upplevelse som jag tillönskar alla operaälskare. Den ges tyvärr bara ytterligare en gång nu på lördag, så det gäller att ligga i efter de enstaka biljetter som fortfarande kanske kan uppbringas.

Strauss musik är en märkvärdig blandning av smäktande ljuvlighet (Rosenkavaljeren; Vier letzte Lieder), maffiga tonkaskader (symfoniska dikter av typen Also sprach Zarathustra) men också tidig modernistisk komplikation (stora delar av Elektra). Personligen har jag inte i alla stycken varit så förtjust i Strauss musik. Men man kan inte komma ifrån att han står för några odödliga mästerverk, och att han alltid var en mästare på att behandla orkestern råder det inget tvivel om. Man har sällan eller aldrig tråkigt i hans sällskap - och definitivt inte i denna opera om hämndens fatalt förlösande verkan.

Och även i denna brutala opera, som givetvis kräver en brutal musik, bryter melodikern Strauss fram i lyriska partier av oanad skönhet som i denna inramning får desto starkare verkan. Så till exempel i mötet mellan Elektra och brodern Orestes, eller i partier med systern Chrysothemis - här sjungna av den imponerande Emma Vetter, en av stockholmsoperans mindre kända sångerskor som rimligen har en lysande karriär framför sig.

Även om detta är den första Elektra jag ser, och alltså inte har några jämförelser att komma med, vill jag påstå att paret Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Möller som regissör respektive scenograf och kostymör har åstadkommit en dramatiskt sett mycket effektfull föreställning. Den är så pass bra att man emotionellt inte kan värja sig mot att dras med i handlingen, vilket är det enkla och avgörande kriteriet för en riktigt bra operaföreställning. I det här fallet bör man också notera libretton, som skrevs av den store diktaren Hugo von Hofmansthal, med vilken Strauss samarbetade i ett flertal av sina operaverk.

Hovkapellet spelar dessutom utmärkt under den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi. Detta är ju en hysterisk historia där raseriet sällan tar paus och där följaktligen Elektras hämnd på modern (för moderns och hennes älskares mord på fadern) kräver god fysik och enorma röstresurser. Man förstår varför detta blev en av Birgit Nilssons paradroller. Jag hade stora förväntningar på Katarina Dalayman, men hon var för kvällen utbytt (sjuk?) så huvudrollen sjöngs av en bulgarisk sopran: Iordanka Derilova, som av uppgifter på nätet att döma är inne i en snabbt stigande karriär. Hon sjöng bra och hade också förmågan att agera på det sätt som inte minst är nödvändigt i slutscenens extatiskt triumferande vansinnesdans. På Youtube finns slutscenen med denna Derilova i en upptagning från en annan föreställning. Se och hör här:

http://www.youtube.com/watch?v=ZC7CeAe_pYA

Orkestermusik

Symfoniorkestern är den mest fantastiska uppfinningen i musikens värld. Här kan de mest olikartade instrument och instrumentgrupper blandas och kombineras på de mest olikartade sätt. Det man kanske inte alltid tänker på är att orkestrar också sinsemellan kan låta ganska olika även om de spelar samma stycke, vilket inte bara har med dirigentens musikaliska tolkning att göra utan även den speltradition som en viss orkester utvecklat och givetvis de enskilda medlemmarnas skicklighet.

I fredags gästade Orchestre de Paris Stockholms konserthus med sin dirigent Christoph Eschenbach. Med på resan var också en av de största fixstjärnorna på operahimlen för närvarande, nämligen sopranen Renée Fleming, som konsertant tillsammans med orkestern framförde slutet av Richard Strauss´ sista opera Capriccio - Ein Konversationsstück für Musik. Detta slut inleds med den så kallade "månskensmusiken" - ett ljuvligt hornsolo där orkestern successivt tar över med en allt djärvare harmonik. Sången handlar om grevinnans omöjliga val mellan två uppvaktande män - poeten eller musikern, ett lika omöjligt val som mellan sonetten och sonaten, poesin och musiken. Till detta inre drama låter Strauss som vanligt sin senromantiska melodik välla fram i oförutsägbara turer genom tonarterna. Naturligtvis sjöng Fleming hänförande vackert; hon har ju också profilerat sig som en Strauss-tolkare av rang. Även extranumren var av samme Strauss, allra sist "Morgen", som väl tillsammans med "Vier letzte Lieder" hör till de orkestersånger som älskas mest av både sångare och publik.

Efter paus gavs Anton Bruckners nionde symfoni. Som Bruckner-älskare bänkar jag mig alltid med en känsla av spänd förväntan inför detta mäktiga verk. Eschenbachs tolkning liknade inte den som gjorde att jag en gång blev fast för Bruckners imponerande musikarkitektur, men den var fördenskull inte alls ointressant. Tvärtom upplevde jag att vissa partier, särskilt i första och andra satsen, mycket väl höll för att fungera som en slags motpol till den högstämda, nästan förandligade tolkning som Carlo Maria Giulini och Wienfilharmonikerna stod för i en berömd inspelning på DG. Eschenbach höll ganska snabba tempi och lyfte fram både bleck- och träblås i en mycket stram, ställvis nästan dansant rytmik. Och det var här jag började fundera över orkestern och dess speciella klang. Stråkarna spelade med en isande intensitet, vassare än åtminstone jag vant mig vid att höra hos berömda orkestrar på den här nivån. Orkesterklangen var med andra ord mycket råare än vad man upplever hos t ex berlinarna eller londonbaserade orkestrar. Mest ambivalent blev jag inför den avslutande Adagio-satsen, som jag utan tvekan föredrar som hos en Giulini, en Haitink eller en Barenboim på de skivinspelningar som jag ständigt återvänder till.