Hösten - anteckning med tillbakablick

Efter ett oplanerat avbrott i bloggandet är jag tillbaka och ska försöka åstadkomma ett inlägg lite nu och då. Nu till en början en återblick:

Ännu en sommar till ända, en av de få som möjligtvis återstår. Personligen är det ju så, "rent mänskligt att döma", som min gamle far, pastorn, brukade säga. Nu är höst i alla bemärkelser, men jag gläds hemligen varje gång jag på hundpromenaden passerar de båda mörka blodlönnara i slutet av Sankt Larsgatan, träd som än så länge tycks opåverkade av årstiden, obenägna att vilja bidra till de växande lövdrivorna i rännstenen. 

Vad blev den av, sommaren 2025?

Ingenting stort eller långväga ifrån har jag att berätta. Mest bara om dagar av lantligt lugn med läsning, tankfullhet och avbrott för turer till hallonbuskarna och "what we in Sweden call fika".

Solheta timmar sökte jag bekvämligheten i skuggan under pergolans taktäckta del. Doro kom som vanligt springande, full av iver att väcka min lust till dragkamp och bollkastning. Där ute stunder av avskärmning från bulletinerna från stora världen och de narcissistiska dårarnas maktspråk, deras lögner och inbilskhet, och nu också deras drömmar om evigt eller i varje fall ett dubbelt så långt liv. Dessbättre illusioner; naturligtvis har inte heller Putin, Trump, Xi Jinping och Netanyahu många somrar kvar att spela med.

Vad jag läste där ute i det fria? Bland annat ett loppisfynd som blivit liggande sen i fjol: "Nattens lögner" av sicilianaren Gesualdo Bufalino (Forum, 1990; översatt av Monica Scheer). Omslagstexten talar om en psykologisk thriller, men det är ändå inte det mest betecknande för denna berättelse om fyra upprorsmän som sitter fängslade i en fästning på en klippö. De har samlats natten före deras giljotinering för att delge varandra sina livsöden. Det handlar om sanning och moral i en suggestivt tecknad miljö där kommendanten blandar sig i med en utmaning. En prisbelönt bok jag gärna läser om.

En omläsning av "Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov hörde också till denna sommars lektyr. Jag är mycket förtjust i denna klassiker som lyckas med vad få romaner går i land med, nämligen att vara både roande och seriös, lyrisk och satirisk, realistisk och fantastisk. En märklig trio med svart magi på programmet gästspelar i Moskva och vänder upp och ner på stan, eller åtminstone stans teatervärld med dess litterater och byråktrater. 

Det är herr professorn Woland (Satan själv), en tolk och körledare i schackrutig kostym samt Behemot, den talande svarta jättekatten med upprättstående gång. Förutom skildringen av de övernaturliga händelserna i deras spår, vilka medför att åtskilliga av de många figuranterna hamnar på doktor Stravinskijs psykiatriska klinik, ingår också en parallell berättelse om Pontius Pilatus författad av Mästaren, vars kärlekshistoria med Margarita i sin tur utgör ett väsentligt inslag i denna storslagna och mångfacetterade roman.

Inte några konsertbesök under sommarmånaderna men väl framme i september var jag på plats när filharmonikerna hade säsongsöppning med ett mera sällan uppfört ungdomsverk av Gustav Mahler - kantaten "Das klagende Lied" (1880, senare reviderad) - för stor orkester, en mindre "fjärrorkester", blandad kör och sångsolister. Redan i unga år visade Mahler här vad som skulle komma av samma slags tonspråk och samma fascination för existentiell problematik i sagans, mytens och den naivistiska folklorens form. I det här fallet är temat brodermordet, och Mahler broderade själv ut texten på ett befintligt underlag.

Mahlerkännaren Kurt Blaukopf sammanfattar innehållet på ett elegant sätt:

"Denna historia om "den sjungande benknotan" har Mahler i viss mån omgestaltat. En spelman finner en benknota i skogen och snidar om den till en flöjt. När han börjar blåsa sjunger benet självt och anklagar en mördare: kungen som dödat sin egen bror för att vinna brud och krona. Denna klagan överröstar bröllopsjublet. Kungen och drottningen fördöms, gästerna försvinner, ljusen slocknar och slottets murar rasar." (Blaukopf: Gustav Mahler, Gebers, 1972, s 52; till svenska av Kajsa Rootzén).

På väg att avsluta denna text når mig ett överraskande dödsbud. Ännu en av bloggvännerna har hastigt lämnat oss enligt en ovedersäglig annons i DN. För Gabrielle, som tills alldeles nyligen bloggade från sin horisont i det inre av södra Lappland, dit hon drog för några år sen och uppenbarligen fann sig väl tillrätta - för henne blev alltså denna sommar den sista. 

Höst och dödsmedvetande, sorg och saknad. Hon hade så mycket mer att ge och borde ha fått några somrar till. I dödsannonsen finns en dikt av henne själv daterad den 5/4 2024:

Trädet utanför mitt fönster
Döden svingar sig från gren till gren
som en apa
och tittar ner på mig
Jaha du, du lever än. Ingen vet hur länge
men här får du några dagar till

Foto: EJ

Mahlertvåan i Berwaldhallen

Aldrig tidigare har sista biten från Djurgårdsbron till Berwaldhallen varit så tung att gå som i den iskalla vårvinden första lördagen i april. Men jag höll ut, i vinglig armkrok med ohjälpsamme Mr P, tack vare det hägrande målet och löftet om musikalisk katarsis. Mahler-tvåan än en gång live, det är live den ska upplevas, och så lägligt ett par veckor innan stilla veckan då den livande vårvärmen återkom och körsbär, magnolia och ginst blommade för fullt.

Tänkte på Mahler som under begravningen av dirigentkollegan Hans von Bülow berördes så starkt av Klopstocks psalm om uppståndelsen att det blev förlösande för sista satsens utformning. Han fick mod att fullfölja den naiva tillförsikten i "Urlicht", en av visorna ur folkpoesins Des Knaben Wunderhorn, mod att med Klopstocks ord bejaka tron på odödligt liv: "Uppstå, ja uppstå ska du åter". 

Den text som sedan följer är Mahlers egen, där han omväxlande låter alten, sopranen och den stora kören sjunga sig fram till en förtröstan om att inte ha levt och lidit förgäves. Efter hjältens alla plågor och existensiella kval låter han sig övertygas: Det som en gång blivit till måste förgå - men för att återuppstå! Smärtorna och döden betvingas och livet kan blomstra på nytt.

Det är när kören lågmält som ur ett stilla vindbrus förmanar oss att sluta darra av dödsfruktan och sedan med full kraft utropar: Bereite dich zu leben!  som det drar ihop sig till ett avgörande. Det gigantiska uppbådet av sångare och musiker lämnar domedagen bakom sig för att i ett av musikhistoriens mest extatiska ögonblick brista ut i jubel över att på svävande vingar - "i ett nu!" - bäras hela vägen hem till Gud.

Redan i den föregående satsens "Urlicht" får altsolisten begråta den mänskliga tillvarons nöd och smärta och yppa sin himmelslängtan:

Ack nej, jag låter mig inte avvisas!
Jag kommer från Gud
och vill tillbaka till Gud.
Min käre Gud kommer att
ge mig ett litet ljus,
som ska lysa mig in
i det evigt, saliga livet.

Ja vad ska man säga? Mahler testar barnatron fullt ut och låter önsketänkandet kulminera i en förvissning: Dö ska jag för att leva.

Jag tror för min del att symfonins kärna ligger i körens mäktiga "Bered dig att leva!". Det är en maning som kan vara drabbande och giltig såväl för den troende som för den som tvivlar på livet bortom död och grav, både för den som sätter sitt hopp till Guds eviga nu och den som inte tror på annat än den uppfordran man kan uppfatta i dessa ord till att ta vara på sitt liv, att leva med döden i livet så kreativt och autentiskt man kan.

Det är därför denna exceptionella symfoniska upplevelse leder till endera omedelbara ovationer när väl dirigenten slår av det sista utdragna crescendot, eller till lång tystnad tills man hämtat sig och förmår ge uttryck för något av det som väckts till liv inom en. Jag säger det igen: den här symfonin måste upplevas live och i en tolkning som inte väjer för det extrema.

Den här gången var det Sveriges Radios Symfoniorkester, Johanna Wallroth, sopran, Amery Amereau, alt, och den utomordentligt välljudande kören Orfeó Català som under Daniel Hardings ledning bjöd på denna existentiella musikdramatik. Som alltså går under beteckningen "Uppståndelsesymfonin".

Det var en fin konsert, även om jag varit med om än mer överväldigande Mahlertvåor. Det är mycket som ska till när Mahler satsar allt han har av resurser för att låta oss ana något av en triumferande överjordisk salighet mot bakgrund av all världens domsbasuner, nöd och lidande.

Det är omöjligt att inte beröras, och jag tänker mig Mahler med ett memento till alla som inlåter sig med detta verk: Glöm inte att det handlar om att leva och att dö och möjligheten av att betvinga döden! Ingenting mindre! 

Vilket kräver att man följer anvisningen inför sista satsen: Wild herausfahrend!

Återstår för var och en att avgöra hur långt det räcker.

Foto: EJ.

(Gunilla Petersén står för översättningen till svenska av Urlicht). 

Folk insjuknar, folk dör medan några av oss unnas ännu någon tid

Jag ser Daniel Barenboim, 81, dirigera berlinfilharmonikerna i deras magnifika konserthus Philharmonie och jag ser att han gör det sittande med återhållsamma gester. Jag hinner tänka att denna topprankade orkester givetvis är skicklig nog att klara sig utan dirigent, i synnerhet i ett så klassiskt verk som Beethovens andra pianokonsert och med den alltid lika briljanta Marta Argerich vid flygeln. 

Nu har ju Barenboim aldrig hört till de yvigaste bland dirigenterna. Och det är under repetitionerna som han ska ha klargjort sin tolkning av verket; därefter räcker det med påminnelser om vad som ska ske, vilka tempi som ska hållas, etc. Å andra sidan ska man inte heller underskatta de visuella intryckens roll för publikens upplevelse.

Medan jag tar del av den strömmade konserten (inspelad i december) slår det mig att han inte bara åldrats utan är sjuk, enligt uppgifter i media så pass allvarligt att han lämnat chefskapet för Berlins Staatsoper. Det sägs att det rör sig om en neurologisk åkomma, underförstått Parkinsons sjukdom. Jag ser honom plötsligt som en förbunden i det gemensamma ödet, en som i likhet med mig själv hjälpligt kuperar sina symtom med levodopa, dock synbart längre gången i den progredierande sjukdomen. Som extranummer utför han som på trots ett fyrhändigt variationsstycke i lugnt tempo tillsammans med Argerich. Av hans självbiografi framgår att de båda känt varandra sedan barnsben:

"I’ve known Martha Argerich since 1949. There was a house in Buenos Aires, owned by a former violinist and businessman, where chamber music was played every Friday. All the great musicians who came to Argentina – Adolph Busch, Igor Markevitch, Sergiu Celibidache – could be found there. That’s where I first met Martha. I was seven, she was eight. We played together underneath the piano…. There is hardly anyone I have known for so long."

Även den som varit frisk i hela sitt liv får finna sig i att med åren drabbas av åldrande och sjukdom av mer eller mindre begränsande slag. Och man får erfara att vänner och bekanta behandlas för sjukdomar som slutligen tar livet av dem. Så har det varit med flera medlemmar i den "kulturgrupp" som jag ingår i och som under många år träffats i samband med konserter och andra evenemang. Vi som är kvar skulle kanske kunna känna oss som överlevare, men snarare infinner sig känslan av tidens flykt, av att mycket redan är för sent och nödvändigheten av att ta vara på varje nyfödd dag. Ars longa, vita brevis. 

Nyligen tog vi farväl av Paul som under sina sista år kämpade med cancern. Hur underligt att under de riter som en begravning iscensätter tvingas inse verkligheten: att han som fysisk person inte längre kommer att dyka upp med sitt leende och sina spjuveraktiga kommentarer. Hur underligt att den person som också i tillfällig frånvaro fortsatt varit tillgänglig nu inte längre är det. Ibland anmäler sig de mest naiva frågorna. Ja, varför måste Paul dö redan vid 73 års ålder?

Gustav Mahlers sjätte symfoni, "den tragiska", hör inte till hans mest spelade. Kanske blev det därför en särskilt fin återupplevelse när vi, som i UKK för några veckor sen, på nytt fick möta den, denna gång framförd av gästande Norrköpings Symfoniorkester med en ung fransk dirigent på pulten: Maxime Pascal, 38. Han lade sannerligen inte band på sin energi utan liknade i det stycket Mahler, som ju av samtida press ofta karikerades som på bilden ovan.

Jag lyssnade och tänkte att Mahler ingalunda bara är någon collagemakare som klipper ihop fragment av "hela världen", allra minst så i denna symfoni. Tvärtom bearbetar han konstfärdigt sina teman och, framför allt, skapar han en fantastiskt färgstark orkestersats där verkligen en hel värld av ljudkällor används. Där finns klangerna från de traditionella instrumenten men även ljuden från koskällor, riskvast och så förstås de beramade hammarslagen i sista satsen, med vars hjälp musikens karaktär av ödessymfoni understryks. På tal om visuella intryck så är den svingade jättesläggan givetvis ett spektakulärt inslag när den med kraft dunsar mot ett träfundament. Mahler tänkte sig ursprungligen ett slag vid fem tillfällen, reducerade det till tre men lät det till sist stanna vid två.

Att utsättas för en och en halv timmes symfonisk Mahlermusik är som regel förenat med en form av katharsis. Även om inspelningar aldrig fullt ut kan ersätta liveuppförandet är det ändå givande att kunna ta del av olika tolkningar från både förr och nu. På Youtube finns sexan i en utmärkt återgivning av en konsert med wienfilharmonikerna ledda av den store Mahlerinterpreten Leonard Bernstein. Rekommenderas varmt. 

Just när jag är redo att publicera dessa rader om de senaste veckornas liv och vara läser jag en nekrolog i DN över Anders, en av de mest sympatiska och begåvade människor jag mött. Vi träffades på Capri en gång i mitten av 90-talet och höll sedan under ett antal år en sporadisk kontakt som sedan dog ut, så som det gör ibland när livet skiftar och man lever på skilda håll med olika uppgifter. Men så en dag för några år sedan ringde han upp och vi pratades vid som om det var igår vi senast sågs, för sådan var han - lättsam och allvarlig, med breda intressen, en världsresenär med ett stort nätverk jorden runt, akademiker men fri, essäist och poet, expert på Emerson och transcendentalism, Petrarca och annan medeltida litteratur, Swedenborg, m.m. 

Det finns ingen man kan ställa till svars. Men varför skulle också han behöva dö redan vid 73 års ålder? 

PS. Efter en googling hittar jag Horace Engdahls vackra minnestext om sin vän Anders i SvD - här.

Ljuset och mörkret

November strax till ända. Det är månaden med det matta ljuset silat genom fönstret där jag sitter och skriver med skrivbordslampan tänd mitt på dagen. Ibland till det lätta smattrandet av droppar som splittras mot fönsterblecket. Inget hällregn, endast droppar som följer ett partitur som föreskriver tät men oregelbunden pausering. Tilltagande mörker, helt förväntat inte bara utifrån timmen och årstiden utan i all synnerhet med tanke på världsläget. 

Så sjunker temperaturen och den första snön hinner knappt landa innan den vattensjuk förvandlar mina steg till pölar efter mig. Duggväder på nytt innan till sist kylan kommer med den vita, luftiga, torra, tysta snön och en blek vintersol över ett allt fylligare snötäcke. Vintern redan här.

Jag har återigen den här hösten haft en Mahler-period med början i hans onumrerade sångsymfoni "Das Lied von der Erde". Den framfördes i september under Malmösymfonikernas besök i Konserthuset. De sex sångerna av kinesiskt ursprung inleds som bekant med "Das Trinklied vom Jammer der Erde" - en dryckesvisa om vår världs jämmer och elände. Sedan dess har jag haft omkvädet tonande inom mig. Det ger uttryck för något av det mörker som man svårligen kan värja sig mot i denna tid av barbariska krigsförbrytelser, storskalig terror, naturkatastrofer och annat elände, men uppmanar oss också att ta vara på livets glädjeämnen under det enda korta liv som är oss givet.

"Dunkel ist das Leben, ist der Tod"

Häromdagen plockade jag fram en gammal favoritinspelning av den nionde symfonin med Chicagos symfoniorkester och Carlo Maria Giulini. Sista satsens långsamma farväl är stämningsmässigt närbesläktad med "Abschied", den sjätte och sista sången i "Das Lied von der Erde". Sopranens långsamma diminuendo - "ewig, ewig, ewig" - motsvaras i den nionde symfonin av de utdragna intervall som likt avtagande andning slutligen uppgår i den stora tystnaden. Om det i det förra fallet är fråga om ett farväl inför ett uppbrott till en annan jordisk plats är den nionde symfonins sista sats, som saknar textmässig vägledning, mer att uppfatta som ett definitivt avsked från livet självt. 

Även den femte symfonins berömda Adagietto har ju liknande tongångar som främst genom filmatiseringen av Thomas Manns "Döden i Venedig" blivit dödsmärkt. I själva verket tycks det dock vara fråga om en passionerad kärleksförklaring till hustrun Alma, vilket naturligtvis inte utesluter att Eros låter sig höras i förening med dunklare sidor hos den mahlerska  skönhetslängtan; det var ju ingen okomplicerad relation han hade till Alma, som hade fler högt begåvade män än Gustav som beundrare.

Mahlers femma spelades av Filharmonikerna under ledning av deras nye chefdirigent Ryan Bancroft för ett par veckor sedan i ett program som även innehöll Béla Bartóks första violinkonsert, med Alina Ibragimova som solist. Denna postumt utgivna violinkonsert spelas allt oftare och praktiskt taget alla stora samtida violinister har den på sin repertoar.

Kopplingen till Mahler är av flera skäl alls inte främmande. Det är ett tidigt verk av Bartók, virtuost i senromantisk anda, som går tillbaka på ett musikaliskt porträtt av en ung violinist som han blev stormförälskad i. Hennes namn var Stefi Geyer (se vidare vad jag tidigare skrivit om detta här) och hon kom att bli det tidiga 1900-talets stora violiniststjärna, en motsvarighet till Anne Sofie Mutter, kanske man kan säga.Tyvärr var kärleken inte besvarad, vilket ju inte brukar förminska uttrycken för en dylik passion.

Den ljusa och ställvis sprudlande kärlekslyrik som Bartok förmedlar i detta verk blev verkligen till en lisa för själen. Det ömsom gnistrande och sprakande, ömsom eteriskt klingande strängaspel som Ibragimova uppvisade förpassade åtminstone för stunden mörkret lika effektivt som den bägare tömd i botten som den kinesiske poeten anbefaller.

November månad rinner ut. Vinternatten lyses upp av kritvit snö. Det är tyst på fönsterblecket. 

Foto: EJ

Sista satsen

Den österrikiske författaren Robert Seethaler har gjort fiktion av Gustav Mahlers sista tid i livet, i en bok som i höst kommit på svenska. "Sista satsen" heter den, en kortroman på ca 100 sidor i översättning av Linda Östergaard (Ersatz, 2021). 

Mahler sitter invirad i yllefiltar på däck på den stora atlantångaren "Amerika", på hemväg från New York till Europa. Han är på toppen av sin karriär, en världsberömd dirigent men också en bräcklig man i personlig kris, fatalt hjärtsjuk med stora sömnproblem och med den älskade hustrun Alma förälskad i "byggmästarn" och på väg att lämna honom. Den ena av hans båda döttrar, femåringen Maria, är sen några år död i scharlakansfeber och han anar att han själv, femtio år fyllda, inte kommer att bli så mycket äldre än så.

Han sitter där ensam på däck och ser ut över vattnet och tänker tillbaka på sitt liv, uppassad endast av en skeppsgosse som diskret håller ett öga på honom och kommer med hett te och ibland något meddelande från hustrun och dottern Anna nerifrån båtens inre. 

Utsikten över ett hav är ju en ofta nyttjad position för introvert begrundan av tillvaron. Visserligen var det andra naturscenerier som Mahler vanligtvis omgav sig med när han under lediga somrar sökte sig till österrikiska eller sydtyrolska alper för komponerande och friluftsliv. Men Seethaler låter Mahler uppskatta den vida rymden över och de okända djupen under havsytan, där det utöver några silverglänsande stim av flygfiskar inte finns mycket som distraherar honom. 

Det plågsamma nuet och associationerna bakåt blir således huvudsaken, och de biografiska fakta som bildar underlaget för reflektionerna är kända för alla som i likhet med mig har Mahler som en av husgudarna. 

Jag tyckte att berättelsen växte efterhand, att den utan vidlyftiga spekulationer skapade en osentimental inlevelse i det existentiella hot under vilket dess huvudperson lever. Ett fint grepp är de återkommande episoderna med den unge skeppsgossens på en gång frimodiga och respektfulla närmande till den sjuke mannen, som han vet är berömd för sin musik.

Väl att märka saknar berättelsen nästan all närmare koppling till den musik som huvudpersonen, "Mahler", skapar. Visserligen får vi veta hur han upplever sin triumf även som tonsättare i och med den väldiga åttonde symfonin som han själv uruppför i München 1910 (bara månader innan han dör). Vidare nämns i slutet av första kapitlet en del ingivelser och omständigheter i samband med komponerandet av nians båda sista satser i stugan i Sydtyrolen. Men i huvudsak är det mannen, inte verket som skildras. Inte minst då kärleken till hustrun Alma, som inte längre älskar honom men ännu finns vid sin dödsmärkte makes sida. 

Bokens titel bör man nog i första hand tolka allmänt; det handlar om en slutfas, om sista delen, sista tiden, sista resan. Det hindrar inte att man också kan undra vilken sista musik som författaren kan tänkas ha haft i åtanke. Det finns nämligen mer än en tänkbar sats att välja på.

Den nionde (och sista fullbordade) symfonins sista sats, ofta tolkad som ett uttryck för Mahlers avsked till livet, är väl den mest troliga. Men även sista satsen i sångsymfonin "Das Lied von der Erde" är möjlig, den som slutar med "Der Abschied" och i likhet med det förstnämnda alternativet tonar bort i en långsamt avtagande musik - "ewig, ewig, ewig ...". Slutligen även den första satsen i den i övrigt ofullbordade tionde symfonin, ett sista Adagio, som i smärtsamt sköna dissonanser i mahlersk böljegång också rymmer ett chockerande bryskt utbrott, följt av några ackord som stegras, fylls ut och kulminerar i ett ohyggligt, hjärtskärande skri rakt ut i intigheten. 

Mahler: Adagio, symfoni nr 10: 
Youtube (Leonard Bernstein och Wienfilharmonikerna)
Spotify (David Zinman och Tonhall Orchestra Zürich)

Omslag

Våren såg ut att arta sig, trots allt. Sköna Maj kom, hälsade och vände om. Några få dagar av sol och värme, sen återgick allt till det gamla vanliga. Mulenhet och kalla vindar. Nya fronter med regn och oväder. 

Konstigt nog blommar träden och gräset står grönt och tjockt och humlorna försöker envetet göra sitt viktiga jobb mellan skurarna. Och dagarna går och plötsligt kommer väl ändå sommaren att ha anlänt; i ett nytt omslag är befriaren här, och den lär sällan ha varit så välkommen som i år. 

Jag har de senaste veckorna mestadels vistats på landet på (möjligen) betryggande avstånd från det allvarliga smittoläget inne i Uppsala. Andra vaccinationssprutan är utlovad till sista maj, och en vecka därefter ska jag alltså vara väl skyddad mot åtminstone allvarliga former av Covid 19. 

Det lär bli en sommar med försiktig öppning mot de besök som alltför länge uppskjutits och de besökare som i bästa fall hållits på påbjudet avstånd utomhus. Jag hör inte till dem som drabbats värst av inskränkningarna, men nog har min längtan efter en återgång till det normala blivit allt starkare. Den allmänna känslan av tidsflykt och att man inte har hur många år som helst på sig gör inte saken enklare; den gör att man känner sig bestulen på tillfällen, på dyrbara dagar och stunder. 

Häromnatten vaknade jag vid 4-tiden med svårigheter att somna om, vilket numera händer mig ganska ofta som en biverkan av de bekymmer jag har med att hålla min skuggande figur, Mr P som jag kallar honom, stången. Mobilen blir en tillflykt. Den är ju inte endast telefon utan sätter en i förbindelse med allt och alla: musik, film, internätets texter, vem man vill av levande och döda, vad man vill av meningslös distraktion eller eftertänksam reflektion. Med öronsnäckorna på plats lyssnar jag gärna då till någon lista med klassisk jazz eller min barndoms andliga sånger. En sådan arla morgon upptäckte jag också att gamle dirigentnestorn Bernhard Haitink med hjälp av Berlinfilharmonikerna levererat ännu en inspelning av Mahlers nia, och den var naturligtvis en upplevelse. Senast såg jag den operaföreställning från Met som sändes i STV2 och som ligger kvar på SVT Play ännu en tid: Francesco Cileas "Adriana Lecouvreur". 

Den operan hör inte till de mest spelade men är i mitt tycke ett smärre mästerverk, med inte bara en dramatisk och mycket krävande primadonneroll utan även en varierad och harmoniskt intressant orkestersats. Uppsättningen med Anna Netrebko och Piotr Beczala i huvudrollerna var dessutom mycket lyckad. Här fick den vara den italienska opera den är, med en story som utspelar sig på 1700-talet med alla de ingredienser av passion, rivalitet och dödligt försåt som en sådan förväntas ha. Jag har skrivit om den tidigare, senast för exakt ett år sedan i ett inlägg liknande detta (se vidare här).  

I övrigt har jag inte i någon nämnvärd utsträckning nyttjat de strömningar från de stora opera- och konserthusen som erbjudits under detta pandemiska år. Det betyder inte att jag inte uppskattat möjligheten och ambitionen att hålla konsten vid liv som dessa initiativ är uttryck för. Det är bara att hoppas att myndigheterna snart vågar ge ett positivt besked om datum för publika föreställningar så att planeringen av åtminstone våren 2022 låter sig göras.

Och vad läser jag när regnet trummar på taket och vinden går i lind och alm här utanför stugan? Just nu prosa av två originella och mycket begåvade kvinnor. Den ena är en klassiker, Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", som jag i nästa vecka ska diskutera med ett par färdigvaccinerade gamla vänner och kolleger. Den andra har ännu inte hunnit nå klassikerstatus eftersom den utkom för bara några år sedan. "Våra liv" av fransyskan Marie-Hélèn Lafon har i alla fall så långt varit mest lockande att återvända till. Kanske återkommer jag med några synpunkter när jag läst färdigt.

Foto: EJ.

Katarina Karnéus sjunger Mahler

Visst är det fantastiskt att vi har tillgång till god inspelningsteknik och kan lyssna till den sång och musik som vi älskar och inte kan undvara. Men i denna pandemiska (jag höll på skriva pandemoniska) tid av saknad påminns vi samtidigt om den levande konsertens fördelar. 

Ibland yppar sig tillfällen då man kan bevisa att närheten till och anblicken av exekutören är av betydelse för den helhetsupplevelse som ett levande musikframförande innebär. Helst ska man vara närvarande i salongen, allra helst i läsbar närhet till dem som sjunger eller musicerar, vilket en del filmatiseringar kan erinra oss om.

En av de vackraste solosånger som finns är Gustav Mahlers "Ich bin der Welt abhanden gekommen". Den finns i ett otal inspelningar, men häromdagen stötte jag på den kanske allra bästa i ett filmklipp på Youtube, där den svenska mezzosopranen Katarina Karnéus sjunger till en ej angiven orkester och en för mig ej identifierbar dirigent. Kameran följer av naturliga skäl huvudsakligen solisten, och jag måste säga att det är en helt enastående tolkning som Karnéus åstadkommer och som trots de film- och ljudtekniska bristerna erbjuder lyssnaren och betraktaren en magisk stund av sällsynt skönhet. 

Det är naturligtvis så här den ska sjungas. Utan stora åthävor, men med desto starkare utstrålning via rösten, blicken och mimiken. Stillhet och introspektion, med plats för det engelska hornets vemodiga gensvar. Kropp och själ förenade i förmedlingen av ett till musik omvandlat sinnestillstånd. En musik om att utan beklagande vara förlorad för en värld som inte angår en längre, om att död för världen vara innesluten i sin kärlek och sin sång. 

Inför för fredagens konsert - en sommardröm i vintertid

Jag ställer in mig på Mahler ännu en gång denna höst, en höst som redan bjudit på "Uppståndelsesymfonin" och nu gått in i vinter och adventstid. Förbereder mig inför fredagens konsert i Berwaldhallen (även torsdag) då den tredje symfonin ges med Radiosymfonikerna, Daniel Harding, damkör, gosskör och Anne-Sofie von Otter. Trean är lång och den är stor, väl värd att se fram emot.

Advent betyder ankomst, fick jag en gång lära mig - ankomst i betydelsen väntan på densamma. Men här väntar ingen vintrig julmusik utan tvärtom ett backanaliskt intåg i sommarhagen efter ett uppvaknande en drömlik morgon. Här kommer allt att finnas av det som talade till tonsättaren om blomsterängar, fåglalåt och skogens vilda djur, men också om människan i såväl den djupaste midnatt som i universell gudomlig kärlek. 

Den fjärde satsen är en tonsättning av en av dikterna i Nietzsches "Also sprach Zarathustra":

O människa! Giv akt!
Vad har min midnatt sagt?
Jag sov, jag somnat in
I djupa drömmar bragt
Och djup är världen min
Mer djup än dagens makt
Djupt är dess hjärtekval
Lust - djupare än kvalet vet
"Dö! Sluta" är all smärtas tal
Men varje lust vill evighet -
Vill djup, oändlig evighet -
(Översättningen av Tage Thiel)

Och den sista satsen - Langsam, Ruhefull. Empfunden - är en allt försonande, högstämd och samtidigt innerlig, lovsång i Bruckners anda, något av det allra vackraste som Mahler skrev. Vilket jag redan påpekat i andra inlägg vid andra konserttillfällen - här och här. 

Jag har idag som förberedelse lyssnat till en relativt färsk inspelning med en av de riktigt stora dirigenterna, Bernhard Haitink, som i höstas, 90 år gammal, gjorde sitt sista framträdande på dirigentpulten. Hans många inspelningar av Mahlers och Bruckners musik med de allra främsta orkestrarna har betytt oändligt mycket för de flesta av oss som allt sedan unga år haft dessa båda kompositörer som husgudar.

Mahler och uppståndelsen

Jag lägger ännu en Mahler-tvåa till alla de andra jag upplevt live genom åren. Den här gången med Kungliga Filharmonikerna under ledning av den tyske dirigenten Christoph Eschenbach. Eftersom denna symfoni gett mig några av mina allra starkaste musikupplevelser är det alltid med spänd förväntan jag går till konserten. För även om det finns inspelningar som jag åter och återigen kan gripas av är i synnerhet den här symfonin något man bör se och höra i den stund den framförs och i sällskap med en publik som fyllt konsertsalen till sista plats (vilket ju också som regel blir fallet).

Mahler andra symfoni i c-moll har beteckningen "Uppståndelsesymfonin", naturligtvis främst på grund av texterna i de vokala inslagen för solister (alt och sopran) och blandad kör i den femte och sista satsen. Men det finns också ett narrativ som sammanlänkar symfonins satser, från första satsens marschtema med anspelningar på hjältens död och begravning över mellansatsernas ländler och nostalgiska tillbakablickar på livet i barndomen, ett ironiskt scherzo byggd på den gamla visan om St. Antonius som predikar för fiskarna (ur Des Knaben Wunderhorn) till finalsatsens eruptioner i samband med kallelsen till ett uppbrott
som kommer att hålla lyssnaren i ett järngrepp ända in i det nya livets extatiska ögonblick - ett crescendo som tar jätteorkesterns och piporgelns maximala resurser i bruk.

"O Röschen, rot!"sjunger Anna Larsson i "Urlicht", sången om lidandet och himmelslängtan, och hon gör det vackrare än de flesta andra altstämmor i den här världen, även när det sker i ett så långsamt tempo som i lördags.

O Röschen rot,
Der Mensch liegt in größter Not,
Der Mensch liegt in größter Pein,
Je lieber möcht' ich im Himmel sein.
Da kam ich auf einem breiten Weg,
Da kam ein Engelein und wollt' mich abweisen.
Ach nein, ich ließ mich nicht abweisen!
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott,
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis in das ewig selig' Leben!

Varefter sista satsen apokalyps inleds med ett brutalt tillnyktrande ackord, stråkmuller och stundvis ganska vild musik för brass och slagverk. Dock inte utan gläntor av stilla ljus: harpoklanger, sopransolo, en fågeldrillande soloflöjt, hornmusik i fjärran. Inte minst så när kören kommer in och först lågmält, nästan viskande uppmanar oss att sluta darra och därpå triumferande ropar ut alternativet i forte fortissimo: 

"Bereite dich, bereite dich zu leben!"

Nej, den gode guden dömer ingen i denna livsbejakande symfoni; inte ens en ängel kan hindra oss från urljuset och den förvandling från död till liv som åberopas som det existentiella dramats möjliga upplösning. 

Man har spekulerat i den judiske Mahlers egen trosuppfattning, undrat över hans konversion till katolicismen (troligen främst betingad av anställningsvillkor vid Wienoperan), agnostikerns förtjusning i Wunderhorn-sångernas naiva kristna trosföreställningar, etcetera. Samtida vänner har vittnat om sina tvivel på att han trodde på något högre än konsten. 

Men oavsett hur det förhöll sig med den saken är Mahler uppenbart djupt befryndad med kraften i den andliga mytologin, använder och förallmänligar den musikaliskt så att även den moderna människan  existentiellt berörs. Det är ingen frälsande Kristus som förkunnas, kanske snarare det som filosofen Martha Nussbaum (med hänvisning just till denna symfoni) tolkar som död och övergång till ett liv i kreativitet och autenticitet. 

Ja, så kan det nog mycket väl fungera åtminstone för dem som fortfarande har referenserna grundlagda sen tidig ålder, troende eller ej. Och utan dem? Ja, jag är säker på att även teologiska oskulder bara genom musiken får sig en emotionell tankeställare.

Eschenbach höll, som Camilla Lundberg skrev i sin recension i DN, orkestern i behärskat strama tyglar, vilket inte ska uppfattas som att det fattades något i dynamik och kontrastrikedom. Tvärtom tyckte jag mig upptäcka ett och annat nytt i detta omfattande musikaliska flöde och de pulshöjande effekterna riskerades heller aldrig. För övrigt var den amerikanska sopranen Marisol Montalvo en ny positiv bekantskap.

Bilden: Cristoph Eschenbach (Foto: Stockholms Konserthus)

Gäster från Leipzig

Gewandhausorchester från Leipzig räknas till det absoluta toppskiktet av världens symfoniorkestrar. Den hör dessutom med sina 275 år till de äldsta, och firar det med en jubileumsturné som i fredags nådde Stockholms Konserthus. Chefdirigenten Andris Nelsons ledde truppen som fyllde hela podiet och även inkluderade den svenske trumpetaren Håkan Hardenberger som solist.

Allra först spelades ett verk - "Mara" - av dirigentens lettiske landsman Andris Dzenitis, f. 1978. Ett verk typiskt för vår tid med stora krav på resurser och varierad ljudproduktion. Massivt stråkbrus i olika tonlägen bildar stommen blandad med en rikedom av klanger, svaga och starka, inte minst från intensivt arbetande slagverkare. Dramatik och magi är vad tonsättaren velat förmedla kring den mytologiska Moder Jord-gudinna som bär verkets namn. Nog fanns tillräckligt av magi för att jag skulle lyssna med intresse. Dzenitis -  ett tonsättarnamn man fortsättningsvis bör lägga på minnet.

Bernd Alois Zimmermanns (1918-1970) trumpetkonsert bygger på ett lån från den välkända spiritual som börjar med textraden "Nobody knows de trouble I see". Orkestern förvandlades nu till en jazzinfluerad sådan, med bland annat saxofoner och en elgitarr, vid framförandet av detta bitvis virtuosa stycke där trumpetens klangmöjligheter exponerades med hjälp av olika tekniker och sordinerande tillbehör. Orkestern kom i viss mörktonad gungning, utan att direkt svänga som i den amerikanska folkmusik den refererar till. Solistens elegiska lyrismer kretsade kring temats uppbrutna koral. Det hela kunde liknas vid en trumpetare i täten för en bitvis hackande procession, som sakta passerade och försvann i fjärran. 

Det finns inte precis någon uppsjö på trumpetkonserter, så den här som redan har mer än ett halvsekel på nacken har säkert goda möjligheter att stanna på repertoaren. Publiken klappade fram ett extranummer från Hardenberger, som hälsade till den store jazztrumpetaren Chet Baker med ett stilla och sordinerat framförande av "My Funny Valentine".

Efter paus följde sedan Gustav Mahlers första symfoni, ett förstlingsverk som redan uppvisar kännetecknen för hela hans tonkonst, den skiftesrika värld han ville att musiken skulle spegla. Den griper många och förvirrar andra; för en del mest bara collage, en blandning av disparata stilar och uttryck, för de flesta dock en starkt berörande musik, en färgstark mosaik av mycket intrikat natur.

Jag hör som bekant till dem som regelbundet återvänder till Mahler som till en vän jag oundgängligen behöver. I den här symfonin är det kanske tredje satsen som väcker mest av fascinerad undran, den som tidigare hade förtexten "En begravningsmarsch i Callots manér". Jacques Callot var en skicklig grafiker vars konst redan på 1600-talet blandade högt och lågt, realism och fantasteri, i ett manér som inspirerade många, bland annat 1800-talsromantikern E T A Hoffman.

Vad består då detta manér i, överförd till musik? Ja, Mahler drogs ju till det folkliga och naivistiska, ofta med tillbakablick i egen barndom. Han tar en känd barnvisa, en kanon som vi alla känner som "Broder Jakob", men gör den i moll och i avmätt marschtakt. Marschen går i det lantliga fria, kanske är det till och med skogens djur som passerar (se träsnittet av von Schwind här ovan), och minsann övergår den inte strax i en valsmelodi som ger den en lätt absurd karaktär av både karnevalisk vandringslåt och högtidligt begravningståg. En ljuv folkmelodi bryter sedan in. Det är inte olikt de snabba stämningsskiften som just kan prägla ett barns upplevelsevärld. Och som i ett nyskapande sammanhang kan återge den tvetydighet eller sammansatthet som la comédie humaine uppvisar.

Orkesterspelet var som väntat strålande. Den här musiken ger utrymme för det mesta av variation i både klang och dynamik, och när vi når sista satsens triumferande avslutning och den förstärkta sektionen av hornister reser sig upp för att få ut mesta möjliga kraft ur instrumenten, väntar en uppdämd våg av högljutt bifall från publiken ögonblicket efter att dirigenten med en häftig armrörelse slår av det bedårande maskineriet. Att dirigentkonst också är en form av gestisk teater är givetvis även Andris Nelson helt på det klara med.

Bilder (klicka och förstora!):

- Gewandhausorchester under ledning av Andris Nelsons i Konserthuset, Stockholm. Foto: EJ

- Moritz von Schwind:  Träsnitt. Jägarens begravningståg (Lån från nätet). Sägs vara en av inspirationskällorna till tredje satsen i Mahlers Symfoni, nr 1.

Gratisbiljetten

Efter att ha fullgjort mitt ärende i Stockholm slank jag in på Konserthusets biljettkontor starkt frestad av programmet för kvällen. Stod och läste om den för mig okände gästdirigenten - Gustavo Gimeno - som tagit sig an ett samtida verk av Rolf Martinsson och Mahlers fjärde symfoni. Vände mig om för att gå fram till kassan när en sirlig äldre herre genskjuter mig och artigt undrar om jag är ute efter en biljett till kvällens konsert. När jag bekräftar det säger han att han har en som blivit över och som han gärna vill skänka mig.

Häpen tackar jag och tar emot den. Det händer ju att man blir erbjuden att köpa biljetter av folk som vistas i biljetthallarna inför konserter, vilket ibland kan göra en lite osäker på äktheten. Alls inte så här; mannens genuina vänlighet gör att jag inte ens kommer mig för att erbjuda mig att betala för den. Vi tar i hand och säger våra förnamn och eftersom det ännu är en och en halv timme till konsert skiljs vi för att återses senare. 

Jag intar min plats och när konserten börjar har jag ett par obesatta stolar omkring mig men ingen Per. I pausen dyker han upp i sällskap med en ung man, ett barnbarn, inför vilken han kallar mig "min okände vän". Vi pratar lite om Martinssons verk - "Ich denke Dein...", för sopran och orkester - som onekligen var intressant och lättillgänglig musik till kärleksdikter av Rilke, Goethe och von Eichendorff. Och jag tackar än en gång för biljetten och frågar för vem den egentligen var ämnad. Jo, en syster till den unge mannen hade helt enkelt blivit förkyld. 

"Och nu blir det Mahler!" säger den gamle och ser uppmuntrande på mig. "Det är en av mina stora favoriter", svarar jag. De sitter någon annanstans så jag tar adjö av den blide och generöse mannen och hans barnbarn för att kunna skynda mig till Uppsalatåget direkt efter konsertens slut.

Och Mahlers gladaste symfoni, byggd på en naivistisk folksång om "den himmelska glädjen" ur "Des Knaben Wunderhorn", klingar fint under den unge spanske dirigentens ledning. Lisa Larsson sjunger sista satsen med utsökt dynamik, men bäst av allt är ändå den långsamma satsens leende paradis, inte alls olikt det som vi förknippar med det jordiska och dess fröjder.

Lukas slaktar just oxen
utan några betänkligheter
vinet kostar inget
i himlens vinkällare,
änglarna bakar brödet.
Fina kryddor av alla de slag
växer i himlens trädgård!
God sparris, goda bönor,
ja, allt vi kan önska oss
(ur dikten, översätning: Gunilla Petersén)

Och ibland dyker redan i jordelivet upp en gammal man med en påminnelse om allt det goda och sköna.

Foto: EJ.
  

Wienfilharmonikerna på besök

Wien, Wien, nur du allein... Kommer på mig att jag går omkring och gnolar på den kända melodin som ville jag på så vis harangera inte bara staden utan stadens enastående filharmoniker. Jag hörde dem i Konserthuset i onsdags kväll och en stilla eufori sitter fortfarande i. Mahlers femma stod på programmet jämte Leonard Bernsteins första symfoni, och för första gången i mitt liv hade jag säkrat biljetter ett helt år i förväg. 

Zubin Mehta tvangs av hälsoskäl ställa in och det var förstås tråkigt. Han är gammal nu och jag hade gärna velat se honom på pulten, inte minst för att han var den som en gång på 70-talet invigde mig i Mahlers andra symfoni i en fortfarande mycket hållbar inspelning med just Wienfilharmonikerna. 

Men Daniel Harding är ingen sekunda ersättare, väl förtrogen med Mahler som han är. Slumpen, nåja, inte enbart den, har gjort att jag nu på ganska kort tid lyssnat till tre Mahler-femmor framförda av lika många orkestrar i världsklass. Jag brukar hävda att europeiska och amerikanska topporkestrar håller en så hög kvalitet att det knappast är meningsfullt att bry sig om rangordningar. Efter en kväll med wienarna måste jag nog ändå backa ett steg; det finns någonting som vi i brist på bättre kan kalla crème del la crème även på det här området. Ja, man famlar efter adekvata ord, men maken till krämigt orkesterspel har jag inte hört sen den där Brahms-ettan i Gewandhaus för halvtannat år sen.

Det måste vara ren fröjd att dirigera ett så samspelt gäng och dessutom i musik av en av deras egna huskompositörer. Det var inte bara fläckfritt och välavvägt, dynamiskt och klangligt, utan även liksom genomlyst, så att den komplexa musik det åtminstone i fyra av de fem satserna handlar om framgår genom de olika instrumentgruppernas bidrag till stämväven. Och när stegringarna byggs upp och fragment av de tillspetsade valsmelodierna flyttar runt i orkestern för att samla sig till ett tutti, då tänker man att wienarna mer än de flesta andra är på det klara med vad wienaren Mahler ville ha sagt.

Vem annan än Mahler kan blanda och ge så att första satsens sorgmarsch med små förändringar kan övergå i en långsamt gungande vals? Wienfilharmonikerna påvisade alla sådana subtiliteter med ackuratess. Och lenare stråksus än deras finns nog inte i den här världen, särskilt när adagiettot tonar bort i ett knappt hörbart intet och sista satsen utan avbrott tar vid. Tumultet, förstärkt av bleckblås och mullrande kontrabasar, blev aldrig skrälligt eller kakofoniskt och symfonin kunde kulminera i det som närmast liknade en musikalisk tromb.

Bernsteins första symfoni, ett ungdomsverk byggt på jeremiader ur Klagovisorna i Gamla Testamentet, var en överraskning. Trots kraftigt dissonanta inslag är det melodisk musik där särskilt den rytmiskt intensiva mellansatsen skvallrade om vad som komma skulle i hans mer kända och populära musikalverk. Sista satsens vackra solosång framfördes av mezzo-sopranen Elisabeth Kulman, även hon knuten till Wiener Staatsoper. 

Foto:EJ

Listan: Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna

Jag har tvekat att fortsätta med ännu en den klassiska musikens bästalista beträffande symfonierna. Att även i det fallet peka ut de allra mest oumbärliga är tveksamt av två skäl. Dels blir det lätt en tämligen förutsägbar och därför föga intresseväckande lista eftersom min värdering förmodligen inte avviker särskilt mycket från de flesta andras vilka länge umgåtts med den klassiska repertoaren. Dels är de allra största symfonikerna, de vars storhet vi alla är eniga om, samtidigt de som skapat de flesta av de bästa verken i genren. Vilket innebär att en tiolista lätt skulle kunna fyllas med enbart Mozart, Beethoven, Brahms, Bruckner och Mahler, med någon restplats åt en Haydn, Schubert eller Berlioz.

Alltså är en regel om endast ett verk från vardera tonsättare nödvändig för att framtvinga svåra val bland likvärdiga verk, val där endast subjektiva skäl, säg speciella delar av eller speciella minnen förknippade med verket får fälla avgörandet.

Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:

Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.

Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia". 

Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.

Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.

Schumann: Symfoni, nr 2 i C-dur. Kom inte till mig och säg något om Schumanns brister som symfoniker. I synnerhet tvåan (som inte är nummer två kronologiskt sett) dementerar allt i den vägen, ett verk som snarare visar vad detta kreativa snille kunde åstadkomma också orkestralt - och på sitt eget sätt, med inspirerade blinkningar till flera av föregångarna, inte minst kontrapunktiken hos fader Bach. Den melankoliska koral som inleder symfonin speglar måhända Schumanns tillstånd vid tidpunkten för dess tillkomst, då han på allvar började känna av de syfilitiska besvär som sedermera skulle ta kål på honom. Men stämningsväxling är samtidigt här liksom alltid ett schumannskt  kännemärke. Scherzot svischar runt i ett rasande tempo, som gjort för dervischer på speed, för att sedan övergå i det oerhört vackra adagiots elegiska resignation. Finalen är en förunderlig kombo av ursinnig marsch och sångbar melodik. 

Berlioz: Symphonie fantastique.  Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot. 

Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld. 

Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".

Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.

Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.

Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.

Gustav Mahler som Pater Extaticus

Jag går fortfarande omkring rusig av gårdagens Mahler-åtta i Berwaldhallen. Av alla Mahlers mäktiga symfonier slår denna alla rekord i massuppbåd, vilket gör att man sällan får höra den live. Igår hade man sammankallat inte mindre än sex körer, inklusive en ungdomskör, åtta renommerade sångsolister och en orkester rejält utökad i de flesta instrumentgrupperna (med bland annat inte mindre än fyra harpister). Allt som allt drygt trehundratrettio medverkande som fyllde hela podiet och en betydande del av salens sittplatser. 

Åttan har aldrig varit min favorit, den är i själva verket den jag minst återkommit till. Viss släktskap har den med tvåan, "Uppståndelsesymfonin", som jag tyckt vara helt överlägsen och som gett mig några av mina starkaste musikupplevelser. Å andra sidan har jag bara en gång tidigare hört åttan live, och det är kanske det som är förklaringen. Den här musiken ska avgjort höras under ett livs levande framförande, det förstår jag nu. Det är då man till sist restlöst kapitulerar även inför det som först kanske förefaller överlastat, framför allt första satsens bombastiska åkallan av pingstens skapande Ande i "Veni, creator spiritus", en medeltida kristen hymn. 

Den andra delen, den timslånga tonsättningen av slutscenen i Goethes "Faust", liknar mest ett oratorium till det mänskliga skapandets ära, under medverkan av patrar, änglar, Gretchen, saliga gossar, Mater gloriosa och andra personager i Goethes verk. Här finns musik av stor variation och skönhet som definitivt griper tag i mig på samma sätt som i de andra symfonierna.

Ett par moment är rent sublima. Dels när Mater Gloriosas underbara sopranparti lyfter mot oändligheten med uppmaningen "Komm! Hebe dich zu höheren sphären". Som skapande varelser lyfter vi oss själva, det tycks vara vad Mahler med hjälp av inspirationen från Goethe och tanken på "Das Ewig-Weibliche", det evigt kvinnliga, vill förmedla i denna romantiska och ovanligt trösterika livssyn. 

Dels också mot slutet när musiken tonar ut i träblås och sist en ensam piccolaflöjt. Varefter ur tystnaden framtonar en stilla susning från den gigantiska kören. Andlös möts publiken av en svag, skimrande orgelton av människoröster som successivt, under några få minuter i Chorus Mysticus ska stegras, omfamna ett par sopransolister och växa till en samlad, extatisk kulmination.

Borde förresten inte epitetet Pater Extaticus, en av figurerna hos Goethe, vara passande på Mahler själv? Åtminstone här, liksom även i den andra symfonin som slutar på ett liknande sätt. 

Daniel Harding manövrerade sitt månghövdade uppbåd på ett alldeles övertygande sätt. Jag vet nu att jag i fortsättningen kommer att oftare återvända även till "de tusendes" symfoni, den åttonde. Tills vidare via inspelningar, inklusive de filmatiserade konserter som Youtube erbjuder.

Foto: EJ

PS: Ett smakprov på finalen Chorus Mysticus finns här.

Mahlers femma här och där

Man frågade mig: "Nå hur stod sig det här framförandet i jämförelse med det i Dresden?" Det var efter konserten i lördags i Berwaldhallen med SRSO som just spelat Mahlers femte symfoni under Daniel Hardings ledning. Jämförelsen gällde Staatskapelle Dresden under Myung-Whun Chung i Semperoper i oktober förra året. 

Vad jag svarade? "Det var tillräckligt bra för att jag än en gång skulle bli djupt berörd av denna musik som särskilt i varje live-situation gör mig euforisk".

Var detta ett indirekt erkännande av att det förra framförandet trots allt grep mig ännu mer? Ja, så var det väl, kanske. Det fortsatta resonemanget kom att handla om vad det är som gör skillnad i sådana här sammanhang. Det är ju fråga om orkestrar av högsta professionalitet, låt vara att Staatskapelle brukar räknas till eliten bland eliten och därmed lätt får ett försteg både vad gäller förväntningar och värderingar.

Egentligen blir det ju aldrig en jämförelse på lika villkor när ett färskt intryck ställs mot en minnesbild från ett halvår tidigare. Dessutom med många betydelsefulla variabler att beakta. Nog för att det finns skillnader också mellan topporkestrar som inte bara kan hänföras till sal och akustik, dirigentens tolkning, subjektiva preferenser och det specifika konserttillfällets magi, men just detta och annat antyder svårigheterna med bedömningar av det här slaget.

I jakten på förklaringsgrunder hör man ibland talas om traditioner kring Wienarnas speciella stråkklang, Concertgebouws eminenta blåsare, den eller den orkesterns långa förhållande till en viss tonsättare, etc. Ja, det finns onekligen en hel del att hålla i minnet och ta med i beräkningen.

Och ändå - det i slutänden avgörande är det samlade intrycket, styrkan i upplevelsen då det begav sig, det som ibland stannar i minnet som någonting utöver det vanliga, vad det nu än var som gjorde det.

I ett så komplicerat verk som Mahlers femte symfoni, ett verk som verkligen sätter både instrumentalister och interpreter på prov, kommer precisionen i samspelet, den rytmiska stringensen i de kakofoniska avsnitten, de dynamiska kontrasterna, de solistiska inpassen och inte minst andningen i Adagiettots långspunna stråkmelodi att på ett avgörande sätt bidra till helhetsintrycket. Med andra ord huvudsakligen faktorer som har med interpretationen att göra. 

En sämre Mahlerkonsert måste vara den där man inte, trots denna musiks oerhörda potentialer, blir motståndslöst indragen och starkt berörd. Sedan kan det för den som är införstådd med musiken ibland räcka med enskildheter som låter en upptäcka något nytt eller helt enkelt uppmärksamma valthornens klang eller de rysliga djupen i kontrabasarna. 

Det behöver inte i alla stycken vara felfritt. Att en trumpetare slinter på en ton i första satsens inledande fanfar är redan glömt när sorgmarschen intoneras med den rätta sortens bitterljuva gung. Likaså när dynamiken i ett crescendo fungerar som det ska och kulminationerna signalerar triumferande jubel utan skärande skrällighet. 

En sak är viss. Ingen blir färdig med Mahler, och det gäller både publik och exekutörer. Jag är övertygad om att både Harding och Myung-Whun Chun insett detta, och att de också är medvetna om att orkesterns status visserligen är grundläggande men att det som gör ett levande framförande extra minnesvärt inte till alla delar går att bestämma.

Just när jag redigerar den här texten ser jag en annons i DN om nästa tillfälle. Om ganska precis ett år besöker Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta Konserthuset i Stockholm. Och vad står på programmet om inte Mahlers femte symfoni! Jag har en fyrtio år gammal inspelning med Mehta och Wienarna av den andra symfonin som fortfarande står sig som en av de bästa jag hört. 

Förväntningarna är skyhöga. Det kan bli minnesvärt, inte tu tal om det. 

Bilden: Semperoper, Dresden. Foto:EJ.

Londonscener: Puccini, Bartók, Mahler och Gershwin

Royal Opera House gav Puccinis "Madama Butterfly" första kvällen under vår vistelse i London - och turligt nog med Ermonela Jaho som Cio-Cio-San, huvudrollens unga geisha. Det kändes som en ynnest att än en gång få se och höra denna albanska gåva till sopranvärlden. Intrycket från Madrid-operan för ett par år sedan (se här) befästes: Jaho inte bara sjunger bra, hon torde också höra till operascenens främsta skådespelare för närvarande. 

Flera av Puccinis operor finns på listan över vår tids mest spelade. Bland dem denna melodram om kärleken mellan en lättsinnig amerikansk marinsoldat och en allvarlig japansk flicka, ett drama som utspelas mot bakgrund av kulturskillnader och imperialistiska skevheter. Sveket mot den förhoppningsfulla och troget väntande Cio-Cio-San blir dubbelt när Pinkerton till sist återvänder. Han gör det ju inte för att uppfylla sin japanska hustrus drömmar utan för att nu med en annan hustru vid sin sida hämta det barn som blev till för fem år sedan. Berövad på allt kan ingen ångerfull Pinkerton i världen hindra Cio-Cio-San från att välja döden för egen hand. 

Musiken förmedlar melodiskt sentiment av bästa italienska märke, här och var impressionistiskt färglagd med klanger från både öst och väst. Utan större djup, påstår en del, men uppenbarligen tillräckligt engagerande för att gång på gång spelas för utsålda hus. Så många kan inte ha fel, vilket med emfas bekräftas när som i det här fallet dirigenten Antonio Pappano lyckas ta fram allt vad som finns av dynamisk kraft i partituret och orkesterspelet fungerar som den stämningsladdare det ska. 

Även övriga roller sjöngs med bravur - bland vilka den argentinske tenoren Marcelo Puente som Pinkerton och den unga amerikanska sopranen Elisabeth DeShong som Suzuki bör nämnas. Dock vill jag hävda att den här kvällen i första hand regerades av Jaho, Pappano och orkestern.

I Barbican Center gästspelade New York Philharmonic Orchestra under sin chefdirigent Alan Gilbert, välkänd från hans tid med Stockholmsfilharmonikerna. Förlåt en retorisk fråga, men vem kan motstå ett program med Béla Bartóks "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta" före paus, följd av Gustav Mahlers fjärde symfoni? Sopranen Christina Landshamer i sista satsen gav fin röst åt den naivistiska tron på himmelrikets frid och fröjd. 

Jag är som bekant en inbiten Mahlerfantast, men den stora behållningen den här kvällen var trots allt att bli påmind om vilken fantastisk musik Bartók åstadkom i nämnda verk. I princip symfonisk musik utan blåsare, och där pianot i egenskap av ett stränginstrument försett med hammare bildar länken mellan stråkarna och de övriga slagverken. Den inledande fugans magiska stråkmusik intonerades i mycket lugnt tempo, vilket gav eftertryck åt den successivt stegrade volymen. Nattmusiken i tredje satsen är ju både svidande vacker och smått kuslig i sin ödsliga naturmystik. Och den sista satsens virvlande danser är vildare än jag tidigare riktigt fattat. Frågan är om inte detta måste betraktas som inte bara Bartóks utan ett av 1900-talets största verk.

Det är inte ofta jag väljer musikaler, men det händer. Jag blev lockad av den Broadway-show som via Paris nyligen även nått London och Dominion Theatre. "An American in Paris" med några av George och Ira Gershwins bästa låtar är en produktion som i enlighet med den amerikanska traditionen bjuder på jazzrytmer i högt tempo med snabba scenväxlingar och mycket dans. Ja, i själva verket blev jag nästan mest imponerad av den stundtals mycket komplicerade koreografin med dess inslag av klassisk balett. Att både kunna sjunga och tala efter ett ibland närmast gymnastiskt dansnummer måste vara något av det mest krävande som finns för en scenartist. 

En sak begriper jag dock inte. Varför i fridens namn envisas man i musikalsammanhang med dessa högtalare dimensionerade för rockmusikarenor när man har en orkester i diket med dirigent och allt? Första gången jag retade mig på detta var för många år sedan när jag såg "Phantom of the opera", där jag till sist misstänkte att allt bara var playback. Så illa var det inte här, men i synnerhet i det högre registret och vid hög volym försvann den akustiska känslan helt. Det gnistrade högtalare om musiken, ett vasst elektriskt diskantljud som fjärmade en från livekänslan.

Till sist: Orgeln i Westminster Abbey ljöd starkt och helt oförstärkt i ett varierat program där jag särskilt lade märke till ett verk av den mångsidige Felix Mendelssohn - hans sjätte orgelsonat. Och jag fick ta ett värdigt farväl av musiken i London för denna gång med fader Bachs Fugue sopra il Magnificat, BWV 733.

_________________

Här finns "Un bel di vedremo" ur Madame Butterfly i ett konsertant utförande av Ermonela Jaho

Foto: EJ