Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 4 februari 2018

Gustav Mahler som Pater Extaticus



Jag går fortfarande omkring rusig av gårdagens Mahler-åtta i Berwaldhallen. Av alla Mahlers mäktiga symfonier slår denna alla rekord i massuppbåd, vilket gör att man sällan får höra den live. Igår hade man sammankallat inte mindre än sex körer, inklusive en ungdomskör, åtta renommerade sångsolister och en orkester rejält utökad i de flesta instrumentgrupperna (med bland annat inte mindre än fyra harpister). Allt som allt drygt trehundratrettio medverkande som fyllde hela podiet och en betydande del av salens sittplatser. 

Åttan har aldrig varit min favorit, den är i själva verket den jag minst återkommit till. Viss släktskap har den med tvåan, "Uppståndelsesymfonin", som jag tyckt vara helt överlägsen och som gett mig några av mina starkaste musikupplevelser. Å andra sidan har jag bara en gång tidigare hört åttan live, och det är kanske det som är förklaringen. Den här musiken ska avgjort höras under ett livs levande framförande, det förstår jag nu. Det är då man till sist restlöst kapitulerar även inför det som först kanske förefaller överlastat, framför allt första satsens bombastiska åkallan av pingstens skapande Ande i "Veni, creator spiritus", en medeltida kristen hymn. 

Den andra delen, den timslånga tonsättningen av slutscenen i Goethes "Faust", liknar mest ett oratorium till det mänskliga skapandets ära, under medverkan av patrar, änglar, Gretchen, saliga gossar, Mater gloriosa och andra personager i Goethes verk. Här finns musik av stor variation och skönhet som definitivt griper tag i mig på samma sätt som i de andra symfonierna.

Ett par moment är rent sublima. Dels när Mater Gloriosas underbara sopranparti lyfter mot oändligheten med uppmaningen "Komm! Hebe dich zu höheren sphären". Som skapande varelser lyfter vi oss själva, det tycks vara vad Mahler med hjälp av inspirationen från Goethe och tanken på "Das Ewig-Weibliche", det evigt kvinnliga, vill förmedla i denna romantiska och ovanligt trösterika livssyn. 

Dels också mot slutet när musiken tonar ut i träblås och sist en ensam piccolaflöjt. Varefter ur tystnaden framtonar en stilla susning från den gigantiska kören. Andlös möts publiken av en svag, skimrande orgelton av människoröster som successivt, under några få minuter i Chorus Mysticus ska stegras, omfamna ett par sopransolister och växa till en samlad, extatisk kulmination.

Borde förresten inte epitetet Pater Extaticus, en av figurerna hos Goethe, vara passande på Mahler själv? Åtminstone här, liksom även i den andra symfonin som slutar på ett liknande sätt. 

Daniel Harding manövrerade sitt månghövdade uppbåd på ett alldeles övertygande sätt. Jag vet nu att jag i fortsättningen kommer att oftare återvända även till "de tusendes" symfoni, den åttonde. Tills vidare via inspelningar, inklusive de filmatiserade konserter som Youtube erbjuder.

Foto: EJ

PS: Ett smakprov på finalen Chorus Mysticus finns här.

Inga kommentarer: