András Schiff, bäst med Beethoven

Andras Schiff hör till samtidens främsta pianister, en musiker vars konserter jag aldrig missar när de ges på rimligt avstånd från min uppehållsort. Sist var det bekvämt på hemmaplan i Uppsala, där han spelade Bachs Goldbergvariationer på ett sätt som jag bevarar som ett oförglömligt musikminne.

I förra veckan var han stockholmsfilharmonikernas gäst i den dubbla funktionen av både pianosolist och dirigent. Programmet var klassiskt med musik av Schubert (Uvertyr till Rosamunda) och Haydn (Symfoni nr 97) och efter paus Bachs femte klaverkonsert och Beethovens första pianokonsert, det vill säga hans först publicerade.

Nog var det först när maestro Schiff intog pianopallen som konserten lyfte på allvar. Bachs välbekanta klanger i adagiot - droppande, ljusa och klara. Och när Schiff spelar Bach på en modern flygel så spelar han klaver såtillvida att han undviker pedal, vilket skapar klarhet men också kan leda till en viss stolpighet om accenterna överbetonas.

Finalen med Beethoven var uppenbart det som dirigent och musiker lagt ner sin mesta själ i. Av gigantens fem pianokonserter är det ju de tre sista som oftast framförs. Jag måste erkänna att jag först i torsdags insåg vilket inspirerat och inspirerande verk denna första (kronologiskt sett egentligen tredje) konsert i C-dur är. Imponerande virtuos i yttersatserna och med en mellansats - largo - där wienklassicismen gifter sig med ljuv romantik. När Beethoven tillfälligt lämnar dramatiken och växlar in på lyrikspåret blir det inte sällan, som här, en stilla vandring i pastorala nejder, en melodi som gnistrar i diskanten.

Och som extranummer bjöds vi inget mindre än en sats ur Waldstein-sonaten. Det kändes som en välkommen tjuvstart på det stundande Beethoven-jubileet nästa år.

För den som i likhet med mig kanske ännu inte riktigt fattat hur märkvärdig den första pianokonserten är, rekommenderas ett besök på Youtube, där Daniel Barenboim är solist och dirigent för Staatskapelle Berlin i en mycket bra liveinspelning.

Foto: Jan-Ola Wedin

Fjärilsskådande

Den sommar som nu är till ända uppvisade en sällsynt rikedom av praktfjärilar som väckte mitt gamla lepidopterologiska intresse till liv. Även om jag inte längre går omkring med håv gavs många tillfällen att med kamera smyga sig på och fånga dessa graciösa varelser.

Utan att behöva ge sig ut på jakt påträffar man vanligtvis nässelfjäril, påfågelöga, citronfjäril och pärlemorfjäril av de stora färgstarka flygarna. I år har jag (i Uppland där jag finns) sett relativt få exemplar av påfågelöga medan jag däremot aldrig varit med om att ett så stort antal amiraler besökt trädgårdens blommor och fallfrukt som under denna augusti-september. Ibland har det varit sex, sju stycken samtidigt på äppelkalasen.

Förutom dem som syns på bilderna här har jag även sett vinbärsfuks och sorgmantel, den senare rentav inne i stan utanför porten där jag bor.

Givetvis skulle jag gärna ha velat se apollo, mnemosyne och makaon också, men det hade krävt en mer aktivt uppsökande verksamhet. 

Och nu när det är över för den här gången tar jag på nytt fram Inger Christensens "Samlede digte" och läser det enastående verk som sonettkransen "Sommerfugledalen" utgör. 

Sommarfåglar är alltså vad de kallas på danska. Och de femton konstfullt sammanvävda sonetterna slutar med några rader, som fastän blytunga står där framkallade på tunna, sköra vingar:

Hvem er det der fortryller dette møde 
med strejf af sjælefred og søde løgne 
og sommersyner af forsvundne døde? 

Mit øre svarer med sin døve ringen: 
Det er døden som med egne øjne 
ser dig an fra sommerfuglevingen.

Hela denna sonettkrans, ett veritabelt krön i nordisk poesi, finns att läsa här.

Foto: EJ

Vid tvåtiden i natt

En vacker fjärilssommars övergång i en annan kyligare och mörkare årstid, som alltid en anpassning. Efter den 28 augusti en anpassning till en annan tid med stora hålrum i timmarnas och dagarnas gång. Hålrummen stavas Issa.

Vi skulle ha klippt klorna borta i källarlokalen på Geijersgatan, ditåt du inte ville gå när du anade varthän det bar, men det var så dags. Vi skulle sedan ha städat och stängt landet, och vi skulle så småningom också ha inrättat oss med det bökigare vinterlivet i stan med mössor och handskar och för din del koftan om din magra lilla kropp.

Men dina liggplatser i rummen står tomma. Tvåtiden i natt vaknade jag till, men inte av krafsandet på sänggaveln för att du ville byta sovplats, lyftas upp och kura ihop dig nere i knävecken hos oss. 

Javisst, så sant, vi skulle ha klippt klorna.

Foto (klickbara): EJ

Absurt, sa Ionesco

Jag har en fäbless för teater som drar åt det absurda. Särskilt när man befinner sig i viss förstämning kan en distanserande scenisk framställning av livets mörka och tragikomiska sidor verka befriande, kanske till och med en smula upplyftande. Sorg, vrede, fruktan - dessa basala affekter liksom på avigan, som sarkasmer och grimaser i fåfängt motstånd mot nihilistisk uppgivenhet. 

Beckett är givetvis den store mästaren, men det finns andra också, Ionesco till exempel. Jag läste Leif Zerns recension i DN och förstod att jag borde se Tobias Theorells uppsättning av "Stolarna" på Dramaten. 

Johan Ulveson och Kicki Bramberg är mycket underhållande som gubben och gumman, det gamla halvsenila paret som smågrälande struttar omkring och försöker ordna sittplatser åt alla imaginära gäster som strömmar till för att åhöra det enastående budskap som gubben länge burit på, och som Talaren nu äntligen kommer att meddela världen. 

De är två clowner utan lösnäsa som bara genom sin mimik, gestik och känsla för varierad och exakt rytmik i replikväxlingen gestaltar ömklighet och inbilskhet, servilitet och narcissistisk uppblåsthet.

Hybris är gubbens försvar mot ett helt livs misslyckande. Han blev aldrig mer än i fantasin den betydande person han föreställer sig vara, fick aldrig erfara den upphöjelse som prefixet chefs-någonting bekräftar. Det hjälper föga att gumman i sin könsbestämda roll gör allt hon kan för att underblåsa makens storhetsvansinne.

Båda befinner de sig på en ö, åldrade och övergivna av andra och varandra, berövade både meningsfullt liv och uppbyggliga minnen. Vilket ytterligare understryker det orimliga i att några verkliga personer står bakom de ideliga knackningarna på dörren som föranleder deras hetsiga ordnande med stolarna.

När scenen är fylld med gula stolar ska då slutligen talet hållas. Ur högtalaren kommer förstås inget annat än ett otydbart gurgel. Och här är min enda, marginella, invändning mot denna i övrigt så tonträffsäkra uppsättning, nämligen att det där budskapet i sin innehållslöshet borde ha ägnats en större prosodisk omsorg som bättre matchade den i övrigt så rytmiskt medvetna föreställningen.

En mycket sevärd fars är det, byggd på det mänskliga självbedrägeriets ack så intrikata konstutövning. Frågan kvarstår: Hur kan det som är så tomt och tragiskt ändå bli så roligt?

Foto: Sören Vilks

Blåklocka ring!

Jag gick längs en väg och såg sommaren blekna och börja försvinna. Strofer från en visa jag länge tyckt om tonade upp inom mig när i ett dike septembers vackraste blomma lät höra en stilla klämtning i den förvånande ljumma vinden. 

"Blåklocka, ring lilla syster..." "Kommer den, kommer den inte, tiden då sorgen blir liten..." 

Ja, inte bara några strofer utan visan som helhet, den som börjar "Prästkrage säg lilla bror...", sjöng jag utan att lyfta ett pianofinger, gående tyst för mig själv. 

Det är den i Erland von Kocks tonsättning. Jag vet att det finns andra också, men just den har följt mig sedan unga år.

Prästkrage, säg lilla bror,
kommer den, kommer den inte,
Tiden då sorgen blir liten,
tiden då glädjen blir stor.

Blåklocka, ring lilla syster,
spindel, spå i ditt nät
Göken som ropar i öster,
vet nog en hemlighet!

Daggkåpa, torka din kind,
ärenpris, torka ditt öga
på förklädet östanvind!
Flyg lilla nyckelpiga,

flyg till matmor och fråga:
Kommer den så som jag tror,
tiden då sorgen blir liten,
tiden då glädjen blir stor?

Vem poeten är? 
Ingen mindre än Gunnar Ekelöf.

(Ur: Sorgen och stjärnan, Bonniers, 1936)

Foto: EJ

Möte på Sveavägen

- Kommer du ihåg Dan Waern?

En okänd man stannade mig på Sveavägen och mönstrade mig vänligt och förväntansfullt. När jag svarade att jovisst minns jag honom från min barndom var det ofrånkomligen med en undrande uppsyn; vart ville han komma med sin fråga?

Mannen var uppenbart en stor beundrare av den store löparen och kunde snart berätta att han själv rätt nyligen träffat honom. Det var inte alls långt från där vi stod just nu, lät han förstå med en svepande armrörelse i riktning mot Odenplan. 

- Så han lever fortfarande, sa jag artigt.

- Javisst, sa mannen, han är 86 och mycket vital. Ingen sån alls, la han till och förde båda händerna framför magen i en bågrörelse som samtidigt klargjorde vad han själv saknade.

- Jag har sprungit Stockholm maraton tolv gånger, fortsatte han, joggar fortfarande varje dag, jag är 76. 

- Och knän och höfter håller?

- Inga problem! 

Jag började förstå att jag på något sätt borde dela hans tillfredsställelse med sig själv för att sedan på ett hövligt sätt kunna avsluta samtalet och skynda vidare. Så jag säger något allmänt uppskattande om lyckan av goda gener. 

- Ja, jag har två systrar, 94 och 96, och ingen av dom äter medicin, inte ens en alvedon, säger mannen till sist. 

Jag sträcker fram min hand för att ta adjö. Han tar den i ett mycket stadigt grepp och vi skiljs åt i känslan av att han på bara någon dryg minut lyckats förmedla sin triumf, sin seger över åldrande och död.  

Då och nu

En vecka har gått. Jag är ensam tillbaka i stan för plikters skull. Känner när som helst hur vågen kommer och sköljer över mig. När som helst, i varje trappa eller vägkrök och inför vilken rutin eller återkomst som helst - tanken att senast jag var här var Issa också här. 

Tiden kluven i ett före-efter. Då och nu.

Foto: EJ

Gråstenen i skogsbrynet

Issa är död. Hon vilar nu djupt under jord,
begravd intill en lönn i skogsbrynet.

Jag upprepar: Issa är död. Jag fattar det, 
åh nej det gör jag inte. 

Kan vi inte ta om det ifrån början
eller från och med i onsdags ta en annan väg? 
Nej, inte heller det.

Jag fann utan att söka en sten, helt nära 
mina fötter låg den, en välformad gråsten 
i väntan på att tas i bruk som äreminne,

för tung att lyfta men som lät sig ruckas
från sin grop och rullas fram på plats.

I s s a - jag läste in ditt namn i stenen, 
så som det står ristat i mitt inre livet ut.

Du tillgivna och kloka lilla varelse från 
en hundvärld den du ville dela, och därför 
lät mig ana ett och annat om. 

Jag visste att du kunde dö och förstod
att det en gång skulle göra mycket ont, men ändå inte så förtvivlans ont.

Död, jag upprepar det, men i min saknad 
ser och hör jag dig livs levande 
vart jag än vänder mig

i rummen och på de stigar där vi länge 
vandrade tillsammans, förbi kända buskage och dikesrenar, desamma som i tisdags.

Nu hörde jag dig resa dig från en
av dina många liggplatser och ruska liv 
i din viga och gracila kropp.

Nu hoppade du upp i sängen, la dig på rygg
och bad om att bli kliad på magen.

Nyss hörde jag ditt välkomstskall och kände
din tungas sträva lenhet i min hand. 

Nyss såg jag i dina stora mörka ögon 
din tysta fråga och jag svarade som alltid:
husse kommer snart tillbaka.

Och du? Nej, inte du.

Gråsten bär ditt namn och överlever oss båda.

Foto:EJ