Jag gick längs en väg och såg sommaren blekna och börja försvinna. Strofer från en visa jag länge tyckt om tonade upp inom mig när i ett dike septembers vackraste blomma lät höra en stilla klämtning i den förvånande ljumma vinden.
"Blåklocka, ring lilla syster..." "Kommer den, kommer den inte, tiden då sorgen blir liten..."
Ja, inte bara några strofer utan visan som helhet, den som börjar "Prästkrage säg lilla bror...", sjöng jag utan att lyfta ett pianofinger, gående tyst för mig själv.
Det är den i Erland von Kocks tonsättning. Jag vet att det finns andra också, men just den har följt mig sedan unga år.
Prästkrage, säg lilla bror,
kommer den, kommer den inte,
Tiden då sorgen blir liten,
tiden då glädjen blir stor.
Blåklocka, ring lilla syster,
spindel, spå i ditt nät
Göken som ropar i öster,
vet nog en hemlighet!
Daggkåpa, torka din kind,
ärenpris, torka ditt öga
på förklädet östanvind!
Flyg lilla nyckelpiga,
flyg till matmor och fråga:
Kommer den så som jag tror,
tiden då sorgen blir liten,
tiden då glädjen blir stor?
Vem poeten är?
Ingen mindre än Gunnar Ekelöf.
(Ur: Sorgen och stjärnan, Bonniers, 1936)
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar