Beckett är givetvis den store mästaren, men det finns andra också, Ionesco till exempel. Jag läste Leif Zerns recension i DN och förstod att jag borde se Tobias Theorells uppsättning av "Stolarna" på Dramaten.
Johan Ulveson och Kicki Bramberg är mycket underhållande som gubben och gumman, det gamla halvsenila paret som smågrälande struttar omkring och försöker ordna sittplatser åt alla imaginära gäster som strömmar till för att åhöra det enastående budskap som gubben länge burit på, och som Talaren nu äntligen kommer att meddela världen.
De är två clowner utan lösnäsa som bara genom sin mimik, gestik och känsla för varierad och exakt rytmik i replikväxlingen gestaltar ömklighet och inbilskhet, servilitet och narcissistisk uppblåsthet.
Hybris är gubbens försvar mot ett helt livs misslyckande. Han blev aldrig mer än i fantasin den betydande person han föreställer sig vara, fick aldrig erfara den upphöjelse som prefixet chefs-någonting bekräftar. Det hjälper föga att gumman i sin könsbestämda roll gör allt hon kan för att underblåsa makens storhetsvansinne.
Båda befinner de sig på en ö, åldrade och övergivna av andra och varandra, berövade både meningsfullt liv och uppbyggliga minnen. Vilket ytterligare understryker det orimliga i att några verkliga personer står bakom de ideliga knackningarna på dörren som föranleder deras hetsiga ordnande med stolarna.
När scenen är fylld med gula stolar ska då slutligen talet hållas. Ur högtalaren kommer förstås inget annat än ett otydbart gurgel. Och här är min enda, marginella, invändning mot denna i övrigt så tonträffsäkra uppsättning, nämligen att det där budskapet i sin innehållslöshet borde ha ägnats en större prosodisk omsorg som bättre matchade den i övrigt så rytmiskt medvetna föreställningen.
En mycket sevärd fars är det, byggd på det mänskliga självbedrägeriets ack så intrikata konstutövning. Frågan kvarstår: Hur kan det som är så tomt och tragiskt ändå bli så roligt?
Foto: Sören Vilks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar