Issa är död. Hon vilar nu djupt under jord,
begravd intill en lönn i skogsbrynet.
Jag upprepar: Issa är död. Jag fattar det,
åh nej det gör jag inte.
Kan vi inte ta om det ifrån början
eller från och med i onsdags ta en annan väg?
Nej, inte heller det.
Jag fann utan att söka en sten, helt nära
mina fötter låg den, en välformad gråsten
i väntan på att tas i bruk som äreminne,
för tung att lyfta men som lät sig ruckas
från sin grop och rullas fram på plats.
I s s a - jag läste in ditt namn i stenen,
så som det står ristat i mitt inre livet ut.
Du tillgivna och kloka lilla varelse från
en hundvärld den du ville dela, och därför
lät mig ana ett och annat om.
Jag visste att du kunde dö och förstod
att det en gång skulle göra mycket ont, men ändå inte så förtvivlans ont.
Död, jag upprepar det, men i min saknad
ser och hör jag dig livs levande
vart jag än vänder mig
i rummen och på de stigar där vi länge
vandrade tillsammans, förbi kända buskage och dikesrenar, desamma som i tisdags.
Nu hörde jag dig resa dig från en
av dina många liggplatser och ruska liv
i din viga och gracila kropp.
Nu hoppade du upp i sängen, la dig på rygg
och bad om att bli kliad på magen.
Nyss hörde jag ditt välkomstskall och kände
din tungas sträva lenhet i min hand.
Nyss såg jag i dina stora mörka ögon
din tysta fråga och jag svarade som alltid:
husse kommer snart tillbaka.
Och du? Nej, inte du.
Gråsten bär ditt namn och överlever oss båda.
Foto:EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar