Att vara sig själv - nog

De stora klassikerna brukar man kunna lita på, också när det gäller teater. Shakespeare, Moliere, Ibsen, Strindberg, Tjechov, Beckett och några till. Om jag står i valet och kvalet mellan konsert och teater och till sist ändå väljer det senare brukar det som regel handla om någon pjäs av nyss nämnda. Visst finns det självsvåldiga uppsättningar som kan göra en besviken, men när ett Ibsendrama får odelat lysande recensioner, som nu Michael Thalheimers iscensättning av "Peer Gynt" på Dramaten, så väljer jag som omväxling gärna teatern.

Jag kan inte minnas att jag vare sig sett eller läst detta berömda skådespel tidigare (Ibsen själv trodde mer på det som läsdrama). Men Peer och några av de övriga kring honom - Mor Åse, Solveig, Anitra, Dovregubben (Bergakungen) - finns bland mina dunkelt kända mytologiska gestalter, om inte annat så till namnet och på grund av Edvard Grieg. 

Ibsens inspirationskällor var två: dels de folkliga myter och legender som han nyttjade, dels Goethes "Faust" som han ville skapa en nordisk pendang till. Resultatet blev en märklig blandning av nordisk saga och versdrama om en människas livsresa.

Den här uppsättningen är scenografiskt sparsmakad, som så ofta numera. En skog av glimmande stänger upptar större delen av den roterande scenen och ur den lösgör sig de olika bifigurerna och utmanar Peer, som själv oftast befinner sig på en centralt placerad piedestal i mer eller mindre dramatiska positioner. Elektronisk musik pulserar, ibland som svagt bakgrunds-flimmer, ibland så starkt att basljuden känns av rent fysiskt.

Erik Ehn gör en imponerande insats i den krävande huvudrollen, men även ensemblen i övrigt har regisserats till en lidelsefull aktion som ibland blir onödigt uppdriven och högljudd på bekostnad av texten. Efter paus fann jag mig bäst tillrätta; föreställningen växte ju längre den led. 

Vad är det då med denne Peer Gynt som gör honom så anmärkningsvärt modern trots att han sagolikt kommer ridande ur norska fjällskogen på en rentjur i ett fjärran 1800-tal? Jo, han kämpar med frågor om vägval och vem han är och beter sig därvid både lögnaktigt och självbedrägligt - ömsom en ynklig självplågare och ömsom i stället upphöjd kejsare i sin egen megalomana föreställningsvärld. Han är ett egoistiskt troll och samtidigt sårbar människa. 

Här finns bland annat den berömda strofen om löken som metafor för de livsstadier eller lagrade identiteter som Peer försöker komma till rätta med, löken som sönderfaller i enbart skal. Hör här (i Lars Forssells översättning):

Det var mej en ohygglig massa lager!
Kommer aldrig själva kärnan i dagen?
(Plockar sönder hela löken)
Nej fan om den gör! Till det innersta inne
är det skal på skal på skal, bara mindre och mindre.

Ett drama om otillräcklig självtillräcklighet således, en dikt om oresonligt begär och jakten på tillit, något att hålla sig till. I brist på den varan hänger sig Peer åt drömmar, drabbas av hybris, blåser upp sig, förtvivlar och inser att han förletts till det trollaktiga: att vara sig själv - nog. Det är Dovregubben som till sist avslöjar honom: Peer Gynt har anammat det där lilla ordet som skiljer människornas flock från trollens. En skillnad som handlar om strävan att vara sig själv som hel och sann, hur den nu låter sig realiseras.

Mer relevant än så i identitetsjaktens tid kan väl ett drama knappast bli. Jag skulle gärna se det igen, men försöker i första hand som läsare repetera en del avsnitt i den norska utgåva jag har i min bokhylla.

Omgiven av lagren av sitt avskalade liv tvingas Peer konstatera:

Livet, som det kalles, har en rev bak Øre.
Men griper en til, setter Mikkel på spring,
og en fanger noe annet - eller ingenting.

Peer slutar i Solveigs famn, vaggad som ett barn, i begäret efter det vi känner igen som "das Ewig Weibliche" (i Goethes "Faust"). Ja, Peer gömmer sitt huvud i hennes sköte, som ville han återgå till moderlivet. Och det är inte Thalheimers påhitt, det finns som anvisning hos Ibsen själv: "Han klynger seg fast og skjuler ansiktet i hennes skjØd". Medan Solveig sjunger:

Jeg skal vugge deg, jeg skal våke; - sov och drØm du gutten min!

Foto: Sören Vilks

Fritt efter Ibsen

Teatern har en tradition att förhålla sig mycket fritt till dramatikerns text. En teaterregissör kan tillåta sig "tolkningar" som går långt utöver den givna texten, kan ta sig friheten att inte bara klä upp ensemblen och scenografiskt placera rummet i en helt annan tid, utan även lägga till repliker, ja dikta om stora delar av ett verk i syfte att få det så aktuellt som möjligt.

Det där har alltid väckt min undran och stundom även irritation, och jag har sagt mig själv att det ska fan vara dramatiker (inte teaterdirektör, som formuleringen lyder). Jag menar naturligtvis inte att det inte ska finnas utrymme för divergerande iscensättningar av ett drama, men någonstans går gränsen för när ändringar leder till falsk varubeteckning.

Jag är ingen litteraturvetare, men undrar ändå. Kan den här friheten för teaterregissörer ha att göra med ett inflytande från filmen och dess förhållande till en roman, som ju i det fallet oftare än ett drama utgör manusunderlag? En roman som översätts till film måste ovillkorligen dramatiseras, vilket medför förändringar och anpassningar av grundmaterialet av ett slag som knappast är av nöden när författaren redan levererat en pjäs, ett skådespel.

Dessa funderingar är föranledda av ett besök på Stockholms stadsteater och den kritikerrosade föreställningen "En folkefiende". Det är som bekant titeln på ett drama av en av de största dramatikerna genom tiderna - Henrik Ibsen. Han skrev det 1882, och det kan låta gammalt. Men ämnet, en rakryggad persons (en "visselblåsare", som den moderna termen lyder) möte med makten i samband med ett alarmerande missförhållande, är ju hur aktuellt som helst. Konflikten är tydlig och den moraliska diskussionen ger sig själv, kan man tycka.

Hur mycket som den folkefiende som visas på stadsteatern har med Ibsen att göra skulle jag gärna vilja veta, eftersom jag inte läst pjäsen och inte kan erinra mig ha sett den förut heller. Regissören har tillsammans med ensemblen utan tvivel skapat något nytt, möjligen en pjäs i pjäsen som dock förefaller ha trängt undan det mesta av den ursprungliga texten. Förutom grundkonflikten finns knappt någonting som påminner mig om en ibsensk doktor Stockman som kämpar med sin sanning gentemot en värld som av olika anledningar inte vill se den, en ansvarskännande person som vill rädda staden från en förgiftningskatastrof men som samtidigt med sitt avslöjande hotar dess näringsliv och majoritetens välbefinnande.

Nu ser jag att programhäftet vist nog duckat för Ibsens namn på omslaget. Där står bara "En folkefiende" och sedan med liten stil: "Fritt efter Henrik Ibsen". Men jag gick till salongen in tron att jag skulle få se Ibsens pjäs, inte en parafras på densamma i form av en sorts experimentteater från 70-talet.

Nå, den där jämförelsen med 70-talets politiska teater är nu inte riktigt rättvisande heller. Visserligen är det ett tjoande och larmande, tidvis till rockmusik och med målarpenslar och boxhandskar i högsta hugg, men de politiska pikarna riktas inte bara åt ett håll och man får inte ett svartvitt budskap skrivet på näsan. Man får tänka själv, vilket verkligen inte var fallet när det sist begav sig. Frågan är bara varför man inte får tänka själv utifrån Ibsens eget verk.

Inte ens den förment radikala rocksångaren undgår kritik för sin böjlighet när kommunen vinkar med ett kulturstipendium. Och när han (Jörgen Thorsson) till sist bjuder ut sina egna skivor till försäljning vet man inte ens om det är parodi eller allvar. Det finns till och med självironiska slängar om interaktiv teater, tack och lov bara sparsamt praktiserad.

Visst finns det tänkvärda saker i denna pjäs, inte tu tal om det. Ibland är det också riktigt roligt, snudd på farsartat. Regissören Alexander Mørk-Eidem är uppenbarligen övertygad om att han bäst förmedlar några av Ibsens tankegångar på det här sättet. Jag är det inte.

Är till exempel Leif Andrée verkligen trovärdig som dr Stockman, den ansvarskännande medborgaren med omutlig integritet? I mina ögon framstår han mest som en uppkäftig, politikerföraktande bråkstake som skiter i komplikationerna bara han får rätt. Han framställs som att han lika gärna kan hamna i ett rättshaveri och slå följe med demokratiföraktande fascister som någonting annat, mera acceptabelt. Och möjligen är det just omkring detta Mørk-Eidem vill få oss att diskutera: den aktuella samhällsutvecklingen kan slå åt vilket håll som helst.

Men när dr Stockman här håller sin predikan om att stå upp mot hela världen inger han knappast respekt; han framstår mest som en Bert Karlsson-typ, en oborstad pajas, en antiintellektuell som snappat upp en del fraseologi av samhällskritik natur, men själv på väg mot egenintresset. Borta är det mesta av en tänkbar moralisk resning hos en visselblåsare, en individs tappra motstånd mot majoritetsväldet.

Nej, nästa gång teatern annonserar "En folkefiende" vill jag se Ibsens verk, inte en omdiktning av någon förmäten regissör som tror sig veta bättre. Den uppsättning av Ibsens "Rosmersholm" som gavs tidigare i höst (och som jag skrev om här) var någonting helt annat. Nyöversatt, ja, men ingen tvekan om att det var upphovsmannens verk som spelades.

Jag ser för övrigt i dagspressen att den här sortens egenmäktighet även drabbar nyskriven dramatik. På samma Stadsteater går för närvarande även Niklas Rådströms "Bibeln", som i den uppsättningen tydligen gestaltats på ett sätt som fick upphovsmannen att lämna salongen efter första akten.

Foto: Petra Hellberg (från Stadsteatern föreställning)

Rosmersholm

Henrik Ibsens dramatik spelas med oförminskad aktualitet på våra teaterscener. Det beror givetvis på att han var och är en av teaterhistoriens största dramatiker, men också på att han i sina dramer använder ett brännande modernt, kanske tidlöst stoff. I stället för den norénska gränslösheten med dess ändlösa projektionskrigande i det mellanmänskliga samspelet (som ju gäller för modernt), får vi se och identifiera oss med personer som kämpar med sig själva i tider som ovillkorligen förändras och ställer nya krav. Och det är varken föråldrat eller helt nytt.

Emancipation, uppbrott, självförverkligande, ja, men inte utan kostnader och med konsekvenser för både skuldbörda och samlevnad, personligt och socialt. Ibsens gångbarhet i nutid uppfattar jag som ett välgörande tecken på att moraliska konflikter inom individer fortfarande förmår engagera, inte bara framställningen av emotionellt instabila narcissisters raseriutbrott mot allt och alla.

"Rosmersholm", som nu visas på Dramaten, är en historia om ännu ett äktenskap som kraschat i ond bråd död. Hustrun till Johannes Rosmer (Jonas Malmsjö) har valt döden i kvarnforsen. Kvar på Rosmersholm tillsammans med Johannes finns nu bara hustruns väninna, Rebekka West (Livia Millhagen), tillika Johannes intimt förtrogna om än erotiskt aldrig fullt ut erkända partner.

Ett triangeldrama, således, och antytt ännu ett i Rebekkas bakgrund. Därmed laddningar nog, i både bakgrund och undertext. På scenen får vi ta del av det dynamiska efterverkningarna, dels i de sanningar som kommer i dagen i förhållandet till Rebekka och hennes intentioner, dels genom de motsättningar som orsakas av Johannes idealistiska radikalism och brytning med samhällets traditionsbevarare (representerad av vännen rektor Kroll, lysande spelad av Jacob Ericksson). Två generationer Malmsjö får vi se genom att även Jan Malmsjö deltar i en biroll som Johannes gamle mentor Ulrik Brendel.

P O Enqvist har översatt texten till modern svenska, vilket säkert underlättat för regissören (Stefan Larsson) och Jonas Malmsjö att gestalta huvudrollen som en man från vår egen tid, en avfällig präst, en nyvorden radikal som vill mer än han i handling lyckas förverkliga, en välmenande idealist som erövrat mer av språket för en självrannsakande och frigörande hållning än handlingskraft för densamma. Han blir ändå ett slags katalysator för såväl de omedvetna som medvetna krafter som sätts i rörelse i och omkring honom.

Eller kanske är det den traumatiserade Rebekka som lika gärna kunde betraktas som katalysator för skeendet? Hon är den nya tidens kvinna som starkt påverkat och fortfarande påverkar Johannes. Även hon försöker övervinna de omständigheter som fängslar och utestänger henne från kärlek och livslycka, om än med delvis dolda och destruktiva medel.

Det sympatiska med dessa gestalter är att de är så sammansatta, inte tillåter en att utan förbehåll hålla på någon och ensidigt avfärda någon annan. Trots att hindren i yttre mening är till synes undanröjda och den sociala konventionen tillsammans med politiskt-strategiska skäl dessutom talar för ett äktenskap, lyckas Johannes och Rebekka inte nå dithän. Vad är det utöver deras olikartade förflutna, och det som tidigare förevarit och nu uppdagats, som gör det så omöjligt? Ibsen visar på komplikationerna men ger inget enkelt svar.

Jag har aldrig sett pjäsen förut och gick till föreställningen utan några som helst förkunskaper om innehållet. Den höll mig hela tiden engagerad, om än kanske inte på det omedelbara sätt som exempelvis "Vildanden" gör. Kvaliteterna visas av att den lever kvar inom en för fortsatt reflektion. Jag ser gärna om den, eftersom det finns så mycket att ta till sig i den förtätade form som Ibsen här valt för gestaltningen av konflikter av både social, relationell och individpsykologisk natur.

Foto: Dramaten (Jonas och Jan Malmsjö)