Sanning på kvist

 

Alla dessa åsikter om allt och alla!

Åsikter och diskussion. Vem kan inte plötsligt bli innerligt trött både på sig själv och andra. Birger Sjöberg blev det också, och han var en luttrad själ med en begåvning att klä ledan i ord. Dikten "Sanning på kvist" hör till dem som publicerades i "Syntaxupproret", Staffan Larssons urval av Birger Sjöbergs dikter (Fib:s lyrikklubb, 1955).

Den granna varelsen på kvist, snabbt uppflaxande och lika snabbt bortflugen och ersatt av en annan, den kanske vi känner igen som de åsikter eller åsiktsproducenter som bekymmerslöst virvlar runt i opinionsvindarna och avlöser varandra, ständigt parata med dagsens sanning.

Men dikten kan också ge anledning att fundera över vad åsikter egentligen är i förhållande till (längtan efter) det som djupare besett äger något av sanningsvärde.

Sanning på kvist

Mänskoåsikt, tassel, fladder...
Fly, förbi, vänd om!
Fasta händer, som rinna,
gå i luft, försvinna.

Dagens heder heter heder,
morgondag
kommer annat slag.
Sanning sitter gul på kvist
med runda ögon och ler.
Flyger upp - en annan sanning
slår sig ner.
Den har blåa fjädrar sköna,
den har ögon gröna.

Nu de skjuta eld och flamma.
Sanning! Ditt namn:
"Ett och detsamma!"

Kom, flyg i min famn.

Höstanemoner

 

Birger Sjöberg är en diktare som jag tycker alltför sällan uppmärksammas. "Fridas bok" med dess lurigt idylliserande visor är naturligtvis fortfarande kända och älskade av många, men inte heller de sjungs så ofta nuförtiden. Kanske för att de flesta melodierna är ovanligt krävande med deras stora omfång och deras med texten så känsliga kongenialitet.

Själv minns jag hur jag som gymnasist första gången på allvar upptäckte Sjöbergs diktning och fann en för den åldern passande poesi i de mer beskt satiriska dikter som finns i "Kriser och kransar". Ur den långa dikten "Konferensman" har jag under tradiga möten mer än en gång senare i livet velat citera:

Jag tänkte ropa: "Upptag till behandling
punkt nollettusen-ingenting idag!
Den lyder så: Vad anses Herren mena?

Jag fick av litteraturläraren veta att Sjöberg inspirerats till denna dikt av ett fotoreportage från det världskyrkomöte som ärkebiskop Nathan Söderblom stod värd för i Stockholm 1925. Mot bakgrund av första världskrigets fasor ville Sjöberg i den diktade rollen av enkel tillrest landsortspräst ifrågasätta konfererandets meningsfullhet. Dikten fortsätter:

Ty i det huvud jag har med på resan,
där har jag packat alla tidens fasor.
- - -
Jag tänkte ryta: "Upptag till behandling
mitt nödspörsmål!"

Då sade sekreterarn stilla så:
"En enkel lunch serveras klockan två!"

Att det där slog an strängar i det ungdomliga världssamvetet är inte konstigt. Fortfarande läser jag "Kriser och kransar" med stor behållning, men inser också att "drömmeriidkaren" Sjöbergs begåvning inte är mindre i visorna till Frida.

Framför allt varje sensommar, när höst i luften börjar anas, tonar den underbara visan om hur Frida sörjer sommaren upp inom mig:

Skall Frida gråta för att sommarn dött,
för att den fällde snart sin granna blomma?
Skall sorgen färga Fridas öga rött?
Det är väl bra att höstens dag fått komma.

Nog faller blomblad rikligen i dessa dagar, men än är sommarn inte död. Sent i augusti finns fortfarande sensommarblommor i rabatterna. En del har namn som introducerar nästa årstid: höstöga, höstaster, höstanemon. Den sistnämnda, oerhört vacker i all sin enkelhet, stannade jag till inför igår. Hörde bina surra, nynnade Sjöbergs visa och tog ett foto med mobilen.


Foto: EJ. (Höstanemon i Botaniska trädgården, Uppsala)

PS. Mikael Samuelsson sjunger "Frida sörjer sommaren" på Spotify här.