Mahler andra symfoni i c-moll har beteckningen "Uppståndelsesymfonin", naturligtvis främst på grund av texterna i de vokala inslagen för solister (alt och sopran) och blandad kör i den femte och sista satsen. Men det finns också ett narrativ som sammanlänkar symfonins satser, från första satsens marschtema med anspelningar på hjältens död och begravning över mellansatsernas ländler och nostalgiska tillbakablickar på livet i barndomen, ett ironiskt scherzo byggd på den gamla visan om St. Antonius som predikar för fiskarna (ur Des Knaben Wunderhorn) till finalsatsens eruptioner i samband med kallelsen till ett uppbrott
som kommer att hålla lyssnaren i ett järngrepp ända in i det nya livets extatiska ögonblick - ett crescendo som tar jätteorkesterns och piporgelns maximala resurser i bruk.
"O Röschen, rot!"sjunger Anna Larsson i "Urlicht", sången om lidandet och himmelslängtan, och hon gör det vackrare än de flesta andra altstämmor i den här världen, även när det sker i ett så långsamt tempo som i lördags.
O Röschen rot,
Der Mensch liegt in größter Not,
Der Mensch liegt in größter Pein,
Je lieber möcht' ich im Himmel sein.
Da kam ich auf einem breiten Weg,
Da kam ein Engelein und wollt' mich abweisen.
Ach nein, ich ließ mich nicht abweisen!
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott,
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis in das ewig selig' Leben!
Varefter sista satsen apokalyps inleds med ett brutalt tillnyktrande ackord, stråkmuller och stundvis ganska vild musik för brass och slagverk. Dock inte utan gläntor av stilla ljus: harpoklanger, sopransolo, en fågeldrillande soloflöjt, hornmusik i fjärran. Inte minst så när kören kommer in och först lågmält, nästan viskande uppmanar oss att sluta darra och därpå triumferande ropar ut alternativet i forte fortissimo:
"Bereite dich, bereite dich zu leben!"
Nej, den gode guden dömer ingen i denna livsbejakande symfoni; inte ens en ängel kan hindra oss från urljuset och den förvandling från död till liv som åberopas som det existentiella dramats möjliga upplösning.
Man har spekulerat i den judiske Mahlers egen trosuppfattning, undrat över hans konversion till katolicismen (troligen främst betingad av anställningsvillkor vid Wienoperan), agnostikerns förtjusning i Wunderhorn-sångernas naiva kristna trosföreställningar, etcetera. Samtida vänner har vittnat om sina tvivel på att han trodde på något högre än konsten.
Men oavsett hur det förhöll sig med den saken är Mahler uppenbart djupt befryndad med kraften i den andliga mytologin, använder och förallmänligar den musikaliskt så att även den moderna människan existentiellt berörs. Det är ingen frälsande Kristus som förkunnas, kanske snarare det som filosofen Martha Nussbaum (med hänvisning just till denna symfoni) tolkar som död och övergång till ett liv i kreativitet och autenticitet.
Ja, så kan det nog mycket väl fungera åtminstone för dem som fortfarande har referenserna grundlagda sen tidig ålder, troende eller ej. Och utan dem? Ja, jag är säker på att även teologiska oskulder bara genom musiken får sig en emotionell tankeställare.
Eschenbach höll, som Camilla Lundberg skrev i sin recension i DN, orkestern i behärskat strama tyglar, vilket inte ska uppfattas som att det fattades något i dynamik och kontrastrikedom. Tvärtom tyckte jag mig upptäcka ett och annat nytt i detta omfattande musikaliska flöde och de pulshöjande effekterna riskerades heller aldrig. För övrigt var den amerikanska sopranen Marisol Montalvo en ny positiv bekantskap.
Bilden: Cristoph Eschenbach (Foto: Stockholms Konserthus)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar