Man frågade mig: "Nå hur stod sig det här framförandet i jämförelse med det i Dresden?" Det var efter konserten i lördags i Berwaldhallen med SRSO som just spelat Mahlers femte symfoni under Daniel Hardings ledning. Jämförelsen gällde Staatskapelle Dresden under Myung-Whun Chung i Semperoper i oktober förra året.
Vad jag svarade? "Det var tillräckligt bra för att jag än en gång skulle bli djupt berörd av denna musik som särskilt i varje live-situation gör mig euforisk".
Var detta ett indirekt erkännande av att det förra framförandet trots allt grep mig ännu mer? Ja, så var det väl, kanske. Det fortsatta resonemanget kom att handla om vad det är som gör skillnad i sådana här sammanhang. Det är ju fråga om orkestrar av högsta professionalitet, låt vara att Staatskapelle brukar räknas till eliten bland eliten och därmed lätt får ett försteg både vad gäller förväntningar och värderingar.
Egentligen blir det ju aldrig en jämförelse på lika villkor när ett färskt intryck ställs mot en minnesbild från ett halvår tidigare. Dessutom med många betydelsefulla variabler att beakta. Nog för att det finns skillnader också mellan topporkestrar som inte bara kan hänföras till sal och akustik, dirigentens tolkning, subjektiva preferenser och det specifika konserttillfällets magi, men just detta och annat antyder svårigheterna med bedömningar av det här slaget.
I jakten på förklaringsgrunder hör man ibland talas om traditioner kring Wienarnas speciella stråkklang, Concertgebouws eminenta blåsare, den eller den orkesterns långa förhållande till en viss tonsättare, etc. Ja, det finns onekligen en hel del att hålla i minnet och ta med i beräkningen.
Och ändå - det i slutänden avgörande är det samlade intrycket, styrkan i upplevelsen då det begav sig, det som ibland stannar i minnet som någonting utöver det vanliga, vad det nu än var som gjorde det.
I ett så komplicerat verk som Mahlers femte symfoni, ett verk som verkligen sätter både instrumentalister och interpreter på prov, kommer precisionen i samspelet, den rytmiska stringensen i de kakofoniska avsnitten, de dynamiska kontrasterna, de solistiska inpassen och inte minst andningen i Adagiettots långspunna stråkmelodi att på ett avgörande sätt bidra till helhetsintrycket. Med andra ord huvudsakligen faktorer som har med interpretationen att göra.
En sämre Mahlerkonsert måste vara den där man inte, trots denna musiks oerhörda potentialer, blir motståndslöst indragen och starkt berörd. Sedan kan det för den som är införstådd med musiken ibland räcka med enskildheter som låter en upptäcka något nytt eller helt enkelt uppmärksamma valthornens klang eller de rysliga djupen i kontrabasarna.
Det behöver inte i alla stycken vara felfritt. Att en trumpetare slinter på en ton i första satsens inledande fanfar är redan glömt när sorgmarschen intoneras med den rätta sortens bitterljuva gung. Likaså när dynamiken i ett crescendo fungerar som det ska och kulminationerna signalerar triumferande jubel utan skärande skrällighet.
En sak är viss. Ingen blir färdig med Mahler, och det gäller både publik och exekutörer. Jag är övertygad om att både Harding och Myung-Whun Chun insett detta, och att de också är medvetna om att orkesterns status visserligen är grundläggande men att det som gör ett levande framförande extra minnesvärt inte till alla delar går att bestämma.
Just när jag redigerar den här texten ser jag en annons i DN om nästa tillfälle. Om ganska precis ett år besöker Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta Konserthuset i Stockholm. Och vad står på programmet om inte Mahlers femte symfoni! Jag har en fyrtio år gammal inspelning med Mehta och Wienarna av den andra symfonin som fortfarande står sig som en av de bästa jag hört.
Förväntningarna är skyhöga. Det kan bli minnesvärt, inte tu tal om det.
Bilden: Semperoper, Dresden. Foto:EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar